Alv

Jag tittade på mingelbilden en fotograf knäppte på mig och Mirri när vi var ute och förgyllde Örebro med vår närvaro. Tyckte att något var konstigt med hur jag såg ut och jag studerade närmare. Sedan kom jag på vad det var.

Jag log med ögonen.

En sådan där sällsynt sak som jag ser mindre och mindre på bilder där jag är med. Jag kan titta på hur många foton som helst och alltid komma fram till samma sak, varför vet jag inte. Som oftast så är det en sorts trött blick som möter kameran, den finns bara där.

Samma blick som jag har om någon tar kort på mig om jag är riktigt onykter, tom och lite frånvarande som om ägaren har gått ut på lunch. De bilder jag trodde att jag log på visade sig bara vara en väldigt stor grimas som skrynklar ihop ansiktet till oigenkännlighet varav ögonen försvinner in i det som borde vara skrattrynkor.

Jag trodde att jag var en glad människa med lätt till skratt, men hur ser egentligen mitt leende ut? Är det lika falskt som resten av ansiktet? För ögonen är ju själens spegel och varför är inte min själ glad? När slutade den vara glad eftersom den inte har lett på länge? Exakt vad var det som lockade fram den på det där fotot och kan jag lära mig att lura ut den oftare? Det är ju inte som att jag vill vara hård och besynnerlig precis, jag skulle nöja mig med att hitta tillbaka till den jag trodde att jag var. Däremot verkar hon vara alltmer svårfångad nuförtiden eftersom hon envisas med att alltid gräva ner sig i onödigheter.

Imorgon är det dags för kuratorbesök igen. Blir allt mer skeptisk eftersom jag vill ha raka svar och resultat på en gång, även om jag inte är speciellt otålig av mig annars. Det är väl bara det att jag till viss del vill bli av med det så fort som möjligt medan den andra delen skulle tycka att det var ett ännu större nederlag om allt blir avklarat så snabbt. Då kommer min idiotiska så kallade "logik" tycka att det var onödigt att "förnedra" sig för en sådan småsak. Ska det vara så ska det vara ordentligt.

För ibland undrar jag verkligen om det kanske bara är en fix idé, att jag har bestämt mig prompt på att nu jävlar ska jag må dåligt, sådeså! En liten stamp i backen med foten, armarna i kors och utplutande underläpp. Men som en nära vän så vackert sade det att om jag nu har bestämt mig för det på egen hand så är det väl bara att bestämma mig för att bli bra igen. Då kom jag fram till att det kanske inte var en sådan enkel förklaring jag hade kommit fram till.

För jag vägrar verkligen tro att jag ska knäckas av små skitsaker. Visst,  visst.. Många bäckar små och allt det där men det är ju jag som ska vara stark och klappa på alla andra ledsna hestar. En stor världsrubbning har möblerat om min tillvaro och jag slår över som en tonårig flicka gör över ett pojkband. Det kan inte bara vara lagom utan då måste JORDEN GÅ UNDER.

Men, men. Jag får väl vältra mig i min egen så kallade olycka och tänka på alla andra som har det värre än mig och skämmas lite till. För skämmas är jag bra på.