Ruga
Det är ett riktigt konstigt och fult ord i mina ögon. Ruga... Det låter sådär äckligt och... Äckligt helt enkelt. Det är småländska för sårskorpa men det enda jag kan sätta det i samband med är ruka som är en komocka.
Sårskorpor är äckliga. De där stora man fick av skrubbsår på knäna när man trillade som liten. Brännmärken från gymnastikhallarnas golv. Man duschade och de blev gråslibbiga, uppblötta och än mer äckliga. Det enda som går runt i huvudet är att man vill få bort dem snabbt som möjligt, riva bort dem som ett plåster och göra så tills det inte bildas en sårskorpa utan en sådan där blank illröd yta.
Så känns det nu.
Som ett sår som börjar läka men som jag hela tiden ENVISAS med att peta i. Med vassa saker, vassa smutsiga saker som lämnar spår av bakterier i köttet. Jag petar, river, lirkar, skrapar. Kan inte låta det läka ut. Som att känna på en trasig tand. En sådan som sitter så långt bak i munnen så att tungan nästan går ur led (inte för att en tunga har leder men ni förstår principen) på vägen dit. För att känna det där vassa. Att det ilar till i den. Jag brukar kunna suga in kall luft för att känna efter om det fortfarande isar.
Det går inte låta bli, plåga lite till, peta lite till, titta lite till, äcklas lite till, låt det göra ont lite till, såras lite till, skrik lite till, gråt lite till, plåstra om lite till, gråt, blöd, peta, läk, peta, skrik rakt ut i i ingenting.
Musiken rullar in i mina öron med mjuka älskvärda vågor. Trubbar av.
Tack.
Sårskorpor är äckliga. De där stora man fick av skrubbsår på knäna när man trillade som liten. Brännmärken från gymnastikhallarnas golv. Man duschade och de blev gråslibbiga, uppblötta och än mer äckliga. Det enda som går runt i huvudet är att man vill få bort dem snabbt som möjligt, riva bort dem som ett plåster och göra så tills det inte bildas en sårskorpa utan en sådan där blank illröd yta.
Så känns det nu.
Som ett sår som börjar läka men som jag hela tiden ENVISAS med att peta i. Med vassa saker, vassa smutsiga saker som lämnar spår av bakterier i köttet. Jag petar, river, lirkar, skrapar. Kan inte låta det läka ut. Som att känna på en trasig tand. En sådan som sitter så långt bak i munnen så att tungan nästan går ur led (inte för att en tunga har leder men ni förstår principen) på vägen dit. För att känna det där vassa. Att det ilar till i den. Jag brukar kunna suga in kall luft för att känna efter om det fortfarande isar.
Det går inte låta bli, plåga lite till, peta lite till, titta lite till, äcklas lite till, låt det göra ont lite till, såras lite till, skrik lite till, gråt lite till, plåstra om lite till, gråt, blöd, peta, läk, peta, skrik rakt ut i i ingenting.
Musiken rullar in i mina öron med mjuka älskvärda vågor. Trubbar av.
Tack.
Kommentarer
Trackback