Alv

Det kan slå över lika snabbt som att knäppa med fingrarna. Knäpp och allt blir solkigt utan anledning. Vet precis vad man inte får och får göra men jag skiter komplett i vilket. Jag väger för- och nackdelar för att komma fram till att nackdelarna är mer än fördelarna, nej det FINNS inte ens några fördelar. Tar jag det i åtanke? I helvete heller. Åt helvete med principer och duktighet, ska det vara ska det vara ordentligt, metodiskt eller bara i rent känslosvall.

Ändå skäms jag.

Jag har ingen rätt till det här. Jag är som en svensk i vintermörkret. Ingen anledning utan det är bara det att det inte finns något ljus. Vilket gör att jag skäms ännu mer och pressar undan det för att göra det mer illa. I huvudet skriker jag medan kroppen är kall och metodisk, låter allt rulla på som vanligt, låter allt vara som vanligt, allt är tipp topp tipp topp tipp topp.

Låter bara sakerna rinna ut genom fingertopparna på en lysande skärm för att skicka ut det i etern där alla andra är som jag och jag kan försvinna och tunna ut en smula.

Det finns ingen anledning, bara skitsaker, småsaker, skitsaker. Ingenting. Jag har ingenting att klaga över, jag borde hålla käft för i helvete och sluta vara så självcentrerad, ta mig i kragen och bete mig som folk. Inte ska jag vara såhär det kan andra pyssla med. Jag är ordentlig, uppfostrad, korrekt och TREVLIG! En TREVLIG människa! Det trodde jag INTE om DIG! Näää. Jag är normal, tipptopp, topptipp.


Åt helvete. Där har vi det, karta och kompass pekar åt fanders och jag vet precis hur jag ska undvika det men jag orkar inte bry det utan tittar på när min demon släpar mig på den trasmatta jag vägrar resa mig från. Det låter när den skrapar mot marken.

Skraaap.