Alv

Även om jag blev lite förvarnad av att läsa Yvonnes reaktion över den inbjudan hon fick någon dag tidigare än mig (eller om det var jag som valde att ignorera posten jag hade, mycket möjligt) så måste jag nästan ta itu med problemet själv också. Kan ju inte göra annat än att hålla med om att tio år går skrämmande fort och jag undrar lite vad jag har att skryta med som är något viktigt. Det enda jag har som jag faktiskt är stolt över är mitt gesällbrev annars så är det mesta på personligt plan, sådan där "personlig utveckling" eller liknande.

För tio år sedan var jag en mindre människa, någon som jag absolut inte vill tillbaka till någonsin igen eftersom jag troligen skulle strypa mig själv så fort jag fick chansen. 1997 var jag ingen, jag tror nog inte att jag kan kallas människa ens. Eller, människa är ett skällsord i mina ögon så jag kan gott kalla mig det, nu är jag tack och lov inte det längre. För tio år sedan var jag undflyende, tyst och menlös. Den där saken som var mitt i mellan saker och ting, inte tillräckligt patetisk för att mobba men inte tillräckligt betydelsefull för att kunna vara springschas åt de så kallade populära i klassen. Bara en utfyllnad till klasslistan. Mycket från den tiden skäms jag fortfarande över, som att jag inte vågade försvara min vänskap till den som numera är min bästa vän, att jag var för feg för att erkänna den för att jag innerst inne ville bli acceptera av de där sorgliga ursäkterna för folk som var högre i rang än mig.

Klassen var inget som har gett mig goda minnen, jag har hela tiden sagt att jag skulle skicka en bomb och varna de som jag inte vill skall sprängas men sedan är jag ju nyfiken. Jag vill se den människa som chockerade med att komma ut ur garderoben och jag vill se hur många av de populära som säkerligen dekat ner sig totalt numera.

Fast samtidigt är jag rädd för att min personlighet jag har numera skall fly undan så fort jag sätter fötterna på platsen och lämna plats för den jag var då. Jag vill istället vara den jag är nu, även om jag troligen kommer bli en del brutal i mina uttalanden som jag alltid har en förmåga att bli när jag kommer bland folk jag inte riktigt känner mig hemma med. Den där önskningen om att chockera så många som möjligt. Helst av allt skulle jag fortfarande inte vilja visa upp mig för dumt nog så vill jag vara mitt bästa jag där, klä mig så vackert som möjligt, imponera på så många som möjligt. Visa upp mig att jag också kan vara vacker, intagande och värd att se åt, överklassa andra i intelligens, allt det där småsinta som hör människan till.

Att vara bättre än alla andra.

Istället måste jag se till att ha långärmat för att slippa idiotiska frågor, jag kommer behöva bita mig i tungan för att inte baktala mig själv och förklara hur usel jag är. Kanske kan bli en bra träning i att skryta över mig själv för de flesta i den den där klassen ger jag blanka fan i vad de tycker om mig sedan, jag vill bara glänsa över dem, explodera som en supernova och blända dem tills de inte ser något annat än min siluett.

Jag träffade på en gammal klassmänniska i somras tror jag det var, han arbetar på McDonalds i Brändåsen där beställningarna aldrig blir rätt, och han tilltalade mig som om jag var någon han pratade med ofta då. Det är väl jag som är långsint, som aldrig kan glömma oförrätter utan bara samlar dem och hatar de som sade dem även om det var hundra år sedan. Lite som när jag pratade med en klasskamrat i våras, hon kom inte ens ihåg sådant som jag har fastetsat i minnena. Kanske dags att åtminstone glömma även om jag kanske inte förlåter.

Festen är den tionde november... Jag får inte gå upp ett gram tills dess, måste finna kläder...