Icke
Jag ser bilder och känner den där gröna avundsjukan stiga åt ansiktet och fylla hela kroppen med sin äckliga motbjudande sörja. Jag är glad för hennes skull men hatar mig själv för att jag ser ut som jag gör. Jag är fortfarande ful och äcklig, tjock och äcklig, glansig av flott i ansiktet, slitet förbannat fult hår, ful på insidan och ful på utsidan. Andras ord rör mig inte i ryggen längre, jag hör dem inte längre, jag bryr mig inte längre. Den där muren av skällsord jag har för mig själv skyddar mig suveränt mot alla försök till vänlighet och jag sjunker mer och mer in i en vältrande smet av tycka synd om mig själv-syndromet.
Jag hatar det. Jag hatar det. Hatar. Hatar. Hatar.
Jag försöker börja röra mig och kommer fram till att jag bara blir frustrerad och ledsen över att jag inte hittar något som passar mig här. Över faktumet att enda gången jag kommer ha tid till att åtminstone kunna gå till ett förhatligt gym är när jag kommer vandra in i arbetslöshetens träsk i vår. Åt helvete med alla floskler om att det bara är att vänta tills jag finner något som passar. Åt helvete med allt gnatande om att det är ROLIGT att träna. Åt helvete med att det bara är att finna en bra rutin och sedan fastnar det. Åt helvete med allt.
Åt helvete. Åt helvete. Åt helvete.
Jag slits mellan tankegången över att jag duger precis lika bra som jag är till att nästa sekund känna mig som om jag är i riskzonen till sjukligt fet. Jag ser folk jag inte känner och äcklar mig över faktumet att de är så stora att magen hänger ut över byxlinnigen, övertygad om att det är så jag ser ut, att det är så som jag uppfattas, att det finns folk som tänker så förbannat lågt om andra de inte ens känner som jag. Att folk är lika fula på insidan som jag.
Då skäms jag.
Men jag kan inte låta bli. Jag skulle så gärna vilja veta vad folk tänker när de ser mig gå förbi, vad de reflekterar över. Jag glider säkerligen bara förbi i kanten av synfältet utan att de bryr sig men tänk om de tänker så som jag gör.
Som mullig.
Jag avskyr det ordet. Föraktar det. Ordet har mist all sin forna glans och om någon kallar mig det som en positiv sak så sätter jag alla taggarna utåt och blir fly förbannad.
Jag är en ytlig, ytlig människa. Grund på insidan precis som en Cosmopolitan med enda skillnaden att jag inte ryms perfekt i en strandväska samt att jag inte kommer med små chica presenter.
Jag hatar det. Jag hatar det. Hatar. Hatar. Hatar.
Jag försöker börja röra mig och kommer fram till att jag bara blir frustrerad och ledsen över att jag inte hittar något som passar mig här. Över faktumet att enda gången jag kommer ha tid till att åtminstone kunna gå till ett förhatligt gym är när jag kommer vandra in i arbetslöshetens träsk i vår. Åt helvete med alla floskler om att det bara är att vänta tills jag finner något som passar. Åt helvete med allt gnatande om att det är ROLIGT att träna. Åt helvete med att det bara är att finna en bra rutin och sedan fastnar det. Åt helvete med allt.
Åt helvete. Åt helvete. Åt helvete.
Jag slits mellan tankegången över att jag duger precis lika bra som jag är till att nästa sekund känna mig som om jag är i riskzonen till sjukligt fet. Jag ser folk jag inte känner och äcklar mig över faktumet att de är så stora att magen hänger ut över byxlinnigen, övertygad om att det är så jag ser ut, att det är så som jag uppfattas, att det finns folk som tänker så förbannat lågt om andra de inte ens känner som jag. Att folk är lika fula på insidan som jag.
Då skäms jag.
Men jag kan inte låta bli. Jag skulle så gärna vilja veta vad folk tänker när de ser mig gå förbi, vad de reflekterar över. Jag glider säkerligen bara förbi i kanten av synfältet utan att de bryr sig men tänk om de tänker så som jag gör.
Som mullig.
Jag avskyr det ordet. Föraktar det. Ordet har mist all sin forna glans och om någon kallar mig det som en positiv sak så sätter jag alla taggarna utåt och blir fly förbannad.
Jag är en ytlig, ytlig människa. Grund på insidan precis som en Cosmopolitan med enda skillnaden att jag inte ryms perfekt i en strandväska samt att jag inte kommer med små chica presenter.
Kommentarer
Postat av: Yvonne
Du är inte mullig, men jag börjar tro att du är blind, gumman. En vacker dag skall jag låna dig mina ögon så att du kan få se det jag ser.
Trackback