Gör som en irländare
Egentligen skulle jag ha hört av mig till min kurator för att bestämma nya tider till honom. Jag sade att jag skulle ringa när jag visste hur jag jobbar på praktiken men de få gånger jag funderar över det så kommer jag på bättre tankar. Faktiskt så har jag mått avsevärt mycket bättre senaste veckorna när jag inte har gått dit.
För ju mer man nystar, desto sämre mår jag. Det dras upp idiotiska teorier om att mina föräldrar inte "såg mig" som liten och andra klassiska förbannade floskler. Att prata om sig själv oavbrutet i fyrtiofem minuter gör bara att minsta motgång känns som tredje världskriget.
"Toalettpappret är slut för jag glömde köpa nytt. Dumma, dumma mig. Nu går världen under, jag vill dö. Buhu buhu buhu."
Exemplet kanske är i värsta laget men det är inte långt ifrån. Allt känns djävligare och eftersom jag inte vet hur jag ska hantera allt så betyder det bara att jag blir än mer självdestruktiv. Så därför har jag sakta men säkert återgått till något jag vet fungerar, jag trycker undan allt. Samlar på hög för senare. Inte bra det heller men fanimig så mycket bättre än att en vilt främmande människa skall sitta och kritisera min barndom.
Jag tänker vänta på psykologen istället så får jag kanske något nyttigt ut av det. För jag vet inte längre om kuratorbesöken gör mig bättre, det känns bara som om jag mer och mer kommer fram till att jag inte passar riktigt och att det inte vore helt fel att somna för att inte vakna mer. Det är väl inte det som de ska göra, eller hur?
Just det.
Så nu får jag väl samla på hög tills det brister och hoppas på att någon kan fånga upp resterna, senaste gången fanns Andreas där för att svabba upp mina misstag och tvinga mig till rim och reson. Fast jag kan ju inte lita på andra hela tiden, jag kan inte lägga över min börda på andra som inte förtjänar det så jag sväljer det istället. Det är lättare att svälja när jag inte riktigt vet vad det är som gör mig ledsen eller när tröstande ord ändå inte kommer hjälpa, när muren är så högt byggd att jag ändå inte hör något av det snälla som studsar mot den utan att göra nytta. Jag önskar bara att det fanns någon som hade en kofot som fungerade, som bröt sönder allt skit jag bygger runt mig och får mig att landa men jag tror inte att jag kommer träffa på en sådan varelse.
Så jag sväljer, precis som porrstjärnorna gör när de inte får all sperma över ansiktet. Jag sväljer och säger: "Mmmm, gott! Mer!"
För ju mer man nystar, desto sämre mår jag. Det dras upp idiotiska teorier om att mina föräldrar inte "såg mig" som liten och andra klassiska förbannade floskler. Att prata om sig själv oavbrutet i fyrtiofem minuter gör bara att minsta motgång känns som tredje världskriget.
"Toalettpappret är slut för jag glömde köpa nytt. Dumma, dumma mig. Nu går världen under, jag vill dö. Buhu buhu buhu."
Exemplet kanske är i värsta laget men det är inte långt ifrån. Allt känns djävligare och eftersom jag inte vet hur jag ska hantera allt så betyder det bara att jag blir än mer självdestruktiv. Så därför har jag sakta men säkert återgått till något jag vet fungerar, jag trycker undan allt. Samlar på hög för senare. Inte bra det heller men fanimig så mycket bättre än att en vilt främmande människa skall sitta och kritisera min barndom.
Jag tänker vänta på psykologen istället så får jag kanske något nyttigt ut av det. För jag vet inte längre om kuratorbesöken gör mig bättre, det känns bara som om jag mer och mer kommer fram till att jag inte passar riktigt och att det inte vore helt fel att somna för att inte vakna mer. Det är väl inte det som de ska göra, eller hur?
Just det.
Så nu får jag väl samla på hög tills det brister och hoppas på att någon kan fånga upp resterna, senaste gången fanns Andreas där för att svabba upp mina misstag och tvinga mig till rim och reson. Fast jag kan ju inte lita på andra hela tiden, jag kan inte lägga över min börda på andra som inte förtjänar det så jag sväljer det istället. Det är lättare att svälja när jag inte riktigt vet vad det är som gör mig ledsen eller när tröstande ord ändå inte kommer hjälpa, när muren är så högt byggd att jag ändå inte hör något av det snälla som studsar mot den utan att göra nytta. Jag önskar bara att det fanns någon som hade en kofot som fungerade, som bröt sönder allt skit jag bygger runt mig och får mig att landa men jag tror inte att jag kommer träffa på en sådan varelse.
Så jag sväljer, precis som porrstjärnorna gör när de inte får all sperma över ansiktet. Jag sväljer och säger: "Mmmm, gott! Mer!"
Kommentarer
Trackback