Klassfest
Även om jag blev lite förvarnad av att läsa Yvonnes reaktion över den inbjudan hon fick någon dag tidigare än mig (eller om det var jag som valde att ignorera posten jag hade, mycket möjligt) så måste jag nästan ta itu med problemet själv också. Kan ju inte göra annat än att hålla med om att tio år går skrämmande fort och jag undrar lite vad jag har att skryta med som är något viktigt. Det enda jag har som jag faktiskt är stolt över är mitt gesällbrev annars så är det mesta på personligt plan, sådan där "personlig utveckling" eller liknande.
För tio år sedan var jag en mindre människa, någon som jag absolut inte vill tillbaka till någonsin igen eftersom jag troligen skulle strypa mig själv så fort jag fick chansen. 1997 var jag ingen, jag tror nog inte att jag kan kallas människa ens. Eller, människa är ett skällsord i mina ögon så jag kan gott kalla mig det, nu är jag tack och lov inte det längre. För tio år sedan var jag undflyende, tyst och menlös. Den där saken som var mitt i mellan saker och ting, inte tillräckligt patetisk för att mobba men inte tillräckligt betydelsefull för att kunna vara springschas åt de så kallade populära i klassen. Bara en utfyllnad till klasslistan. Mycket från den tiden skäms jag fortfarande över, som att jag inte vågade försvara min vänskap till den som numera är min bästa vän, att jag var för feg för att erkänna den för att jag innerst inne ville bli acceptera av de där sorgliga ursäkterna för folk som var högre i rang än mig.
Klassen var inget som har gett mig goda minnen, jag har hela tiden sagt att jag skulle skicka en bomb och varna de som jag inte vill skall sprängas men sedan är jag ju nyfiken. Jag vill se den människa som chockerade med att komma ut ur garderoben och jag vill se hur många av de populära som säkerligen dekat ner sig totalt numera.
Fast samtidigt är jag rädd för att min personlighet jag har numera skall fly undan så fort jag sätter fötterna på platsen och lämna plats för den jag var då. Jag vill istället vara den jag är nu, även om jag troligen kommer bli en del brutal i mina uttalanden som jag alltid har en förmåga att bli när jag kommer bland folk jag inte riktigt känner mig hemma med. Den där önskningen om att chockera så många som möjligt. Helst av allt skulle jag fortfarande inte vilja visa upp mig för dumt nog så vill jag vara mitt bästa jag där, klä mig så vackert som möjligt, imponera på så många som möjligt. Visa upp mig att jag också kan vara vacker, intagande och värd att se åt, överklassa andra i intelligens, allt det där småsinta som hör människan till.
Att vara bättre än alla andra.
Istället måste jag se till att ha långärmat för att slippa idiotiska frågor, jag kommer behöva bita mig i tungan för att inte baktala mig själv och förklara hur usel jag är. Kanske kan bli en bra träning i att skryta över mig själv för de flesta i den den där klassen ger jag blanka fan i vad de tycker om mig sedan, jag vill bara glänsa över dem, explodera som en supernova och blända dem tills de inte ser något annat än min siluett.
Jag träffade på en gammal klassmänniska i somras tror jag det var, han arbetar på McDonalds i Brändåsen där beställningarna aldrig blir rätt, och han tilltalade mig som om jag var någon han pratade med ofta då. Det är väl jag som är långsint, som aldrig kan glömma oförrätter utan bara samlar dem och hatar de som sade dem även om det var hundra år sedan. Lite som när jag pratade med en klasskamrat i våras, hon kom inte ens ihåg sådant som jag har fastetsat i minnena. Kanske dags att åtminstone glömma även om jag kanske inte förlåter.
Festen är den tionde november... Jag får inte gå upp ett gram tills dess, måste finna kläder...
För tio år sedan var jag en mindre människa, någon som jag absolut inte vill tillbaka till någonsin igen eftersom jag troligen skulle strypa mig själv så fort jag fick chansen. 1997 var jag ingen, jag tror nog inte att jag kan kallas människa ens. Eller, människa är ett skällsord i mina ögon så jag kan gott kalla mig det, nu är jag tack och lov inte det längre. För tio år sedan var jag undflyende, tyst och menlös. Den där saken som var mitt i mellan saker och ting, inte tillräckligt patetisk för att mobba men inte tillräckligt betydelsefull för att kunna vara springschas åt de så kallade populära i klassen. Bara en utfyllnad till klasslistan. Mycket från den tiden skäms jag fortfarande över, som att jag inte vågade försvara min vänskap till den som numera är min bästa vän, att jag var för feg för att erkänna den för att jag innerst inne ville bli acceptera av de där sorgliga ursäkterna för folk som var högre i rang än mig.
Klassen var inget som har gett mig goda minnen, jag har hela tiden sagt att jag skulle skicka en bomb och varna de som jag inte vill skall sprängas men sedan är jag ju nyfiken. Jag vill se den människa som chockerade med att komma ut ur garderoben och jag vill se hur många av de populära som säkerligen dekat ner sig totalt numera.
Fast samtidigt är jag rädd för att min personlighet jag har numera skall fly undan så fort jag sätter fötterna på platsen och lämna plats för den jag var då. Jag vill istället vara den jag är nu, även om jag troligen kommer bli en del brutal i mina uttalanden som jag alltid har en förmåga att bli när jag kommer bland folk jag inte riktigt känner mig hemma med. Den där önskningen om att chockera så många som möjligt. Helst av allt skulle jag fortfarande inte vilja visa upp mig för dumt nog så vill jag vara mitt bästa jag där, klä mig så vackert som möjligt, imponera på så många som möjligt. Visa upp mig att jag också kan vara vacker, intagande och värd att se åt, överklassa andra i intelligens, allt det där småsinta som hör människan till.
Att vara bättre än alla andra.
Istället måste jag se till att ha långärmat för att slippa idiotiska frågor, jag kommer behöva bita mig i tungan för att inte baktala mig själv och förklara hur usel jag är. Kanske kan bli en bra träning i att skryta över mig själv för de flesta i den den där klassen ger jag blanka fan i vad de tycker om mig sedan, jag vill bara glänsa över dem, explodera som en supernova och blända dem tills de inte ser något annat än min siluett.
Jag träffade på en gammal klassmänniska i somras tror jag det var, han arbetar på McDonalds i Brändåsen där beställningarna aldrig blir rätt, och han tilltalade mig som om jag var någon han pratade med ofta då. Det är väl jag som är långsint, som aldrig kan glömma oförrätter utan bara samlar dem och hatar de som sade dem även om det var hundra år sedan. Lite som när jag pratade med en klasskamrat i våras, hon kom inte ens ihåg sådant som jag har fastetsat i minnena. Kanske dags att åtminstone glömma även om jag kanske inte förlåter.
Festen är den tionde november... Jag får inte gå upp ett gram tills dess, måste finna kläder...
Please, stand by
Allt är lite avdomnat, som det är ett andetag innan allt bryter ut.
Ibland...
...är det fel droppe som får bägaren att rinna över, löjligt nog.
Komma ikapp
Jag har ett par klassiska filmer att titta igenom så därför börjar jag rota runt bland dem och lite förhandstittar på Youtube. Fan, banjo är ganska tufft.
Inte mycket som förvånar
Någonstans på vägen så tappade jag den lilla gnutta självförtroende jag hade och den ersattes av den där förhatliga personen som inte skulle bli förvånad över något. Som om allt jag gör är på lånad tid, att inget kommer bli precis som jag vill och om det blir så kommer det finnas smolk i bägaren, att jag är utbytbar och sämre än alla andra.
Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det scenario som jag i huvudet skulle stämma till punkt och pricka. Däremot är det farligt att förvänta sig så hela tiden eftersom det på sätt och vid underblåser händelser och driver in saker och ting i hörnen.
Fast... Jag vet inte. Jag skulle ändå inte bli förvånad, det är ju bara jag det handlar om.
Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det scenario som jag i huvudet skulle stämma till punkt och pricka. Däremot är det farligt att förvänta sig så hela tiden eftersom det på sätt och vid underblåser händelser och driver in saker och ting i hörnen.
Fast... Jag vet inte. Jag skulle ändå inte bli förvånad, det är ju bara jag det handlar om.
Gör som en irländare
Egentligen skulle jag ha hört av mig till min kurator för att bestämma nya tider till honom. Jag sade att jag skulle ringa när jag visste hur jag jobbar på praktiken men de få gånger jag funderar över det så kommer jag på bättre tankar. Faktiskt så har jag mått avsevärt mycket bättre senaste veckorna när jag inte har gått dit.
För ju mer man nystar, desto sämre mår jag. Det dras upp idiotiska teorier om att mina föräldrar inte "såg mig" som liten och andra klassiska förbannade floskler. Att prata om sig själv oavbrutet i fyrtiofem minuter gör bara att minsta motgång känns som tredje världskriget.
"Toalettpappret är slut för jag glömde köpa nytt. Dumma, dumma mig. Nu går världen under, jag vill dö. Buhu buhu buhu."
Exemplet kanske är i värsta laget men det är inte långt ifrån. Allt känns djävligare och eftersom jag inte vet hur jag ska hantera allt så betyder det bara att jag blir än mer självdestruktiv. Så därför har jag sakta men säkert återgått till något jag vet fungerar, jag trycker undan allt. Samlar på hög för senare. Inte bra det heller men fanimig så mycket bättre än att en vilt främmande människa skall sitta och kritisera min barndom.
Jag tänker vänta på psykologen istället så får jag kanske något nyttigt ut av det. För jag vet inte längre om kuratorbesöken gör mig bättre, det känns bara som om jag mer och mer kommer fram till att jag inte passar riktigt och att det inte vore helt fel att somna för att inte vakna mer. Det är väl inte det som de ska göra, eller hur?
Just det.
Så nu får jag väl samla på hög tills det brister och hoppas på att någon kan fånga upp resterna, senaste gången fanns Andreas där för att svabba upp mina misstag och tvinga mig till rim och reson. Fast jag kan ju inte lita på andra hela tiden, jag kan inte lägga över min börda på andra som inte förtjänar det så jag sväljer det istället. Det är lättare att svälja när jag inte riktigt vet vad det är som gör mig ledsen eller när tröstande ord ändå inte kommer hjälpa, när muren är så högt byggd att jag ändå inte hör något av det snälla som studsar mot den utan att göra nytta. Jag önskar bara att det fanns någon som hade en kofot som fungerade, som bröt sönder allt skit jag bygger runt mig och får mig att landa men jag tror inte att jag kommer träffa på en sådan varelse.
Så jag sväljer, precis som porrstjärnorna gör när de inte får all sperma över ansiktet. Jag sväljer och säger: "Mmmm, gott! Mer!"
För ju mer man nystar, desto sämre mår jag. Det dras upp idiotiska teorier om att mina föräldrar inte "såg mig" som liten och andra klassiska förbannade floskler. Att prata om sig själv oavbrutet i fyrtiofem minuter gör bara att minsta motgång känns som tredje världskriget.
"Toalettpappret är slut för jag glömde köpa nytt. Dumma, dumma mig. Nu går världen under, jag vill dö. Buhu buhu buhu."
Exemplet kanske är i värsta laget men det är inte långt ifrån. Allt känns djävligare och eftersom jag inte vet hur jag ska hantera allt så betyder det bara att jag blir än mer självdestruktiv. Så därför har jag sakta men säkert återgått till något jag vet fungerar, jag trycker undan allt. Samlar på hög för senare. Inte bra det heller men fanimig så mycket bättre än att en vilt främmande människa skall sitta och kritisera min barndom.
Jag tänker vänta på psykologen istället så får jag kanske något nyttigt ut av det. För jag vet inte längre om kuratorbesöken gör mig bättre, det känns bara som om jag mer och mer kommer fram till att jag inte passar riktigt och att det inte vore helt fel att somna för att inte vakna mer. Det är väl inte det som de ska göra, eller hur?
Just det.
Så nu får jag väl samla på hög tills det brister och hoppas på att någon kan fånga upp resterna, senaste gången fanns Andreas där för att svabba upp mina misstag och tvinga mig till rim och reson. Fast jag kan ju inte lita på andra hela tiden, jag kan inte lägga över min börda på andra som inte förtjänar det så jag sväljer det istället. Det är lättare att svälja när jag inte riktigt vet vad det är som gör mig ledsen eller när tröstande ord ändå inte kommer hjälpa, när muren är så högt byggd att jag ändå inte hör något av det snälla som studsar mot den utan att göra nytta. Jag önskar bara att det fanns någon som hade en kofot som fungerade, som bröt sönder allt skit jag bygger runt mig och får mig att landa men jag tror inte att jag kommer träffa på en sådan varelse.
Så jag sväljer, precis som porrstjärnorna gör när de inte får all sperma över ansiktet. Jag sväljer och säger: "Mmmm, gott! Mer!"
Icke
Jag ser bilder och känner den där gröna avundsjukan stiga åt ansiktet och fylla hela kroppen med sin äckliga motbjudande sörja. Jag är glad för hennes skull men hatar mig själv för att jag ser ut som jag gör. Jag är fortfarande ful och äcklig, tjock och äcklig, glansig av flott i ansiktet, slitet förbannat fult hår, ful på insidan och ful på utsidan. Andras ord rör mig inte i ryggen längre, jag hör dem inte längre, jag bryr mig inte längre. Den där muren av skällsord jag har för mig själv skyddar mig suveränt mot alla försök till vänlighet och jag sjunker mer och mer in i en vältrande smet av tycka synd om mig själv-syndromet.
Jag hatar det. Jag hatar det. Hatar. Hatar. Hatar.
Jag försöker börja röra mig och kommer fram till att jag bara blir frustrerad och ledsen över att jag inte hittar något som passar mig här. Över faktumet att enda gången jag kommer ha tid till att åtminstone kunna gå till ett förhatligt gym är när jag kommer vandra in i arbetslöshetens träsk i vår. Åt helvete med alla floskler om att det bara är att vänta tills jag finner något som passar. Åt helvete med allt gnatande om att det är ROLIGT att träna. Åt helvete med att det bara är att finna en bra rutin och sedan fastnar det. Åt helvete med allt.
Åt helvete. Åt helvete. Åt helvete.
Jag slits mellan tankegången över att jag duger precis lika bra som jag är till att nästa sekund känna mig som om jag är i riskzonen till sjukligt fet. Jag ser folk jag inte känner och äcklar mig över faktumet att de är så stora att magen hänger ut över byxlinnigen, övertygad om att det är så jag ser ut, att det är så som jag uppfattas, att det finns folk som tänker så förbannat lågt om andra de inte ens känner som jag. Att folk är lika fula på insidan som jag.
Då skäms jag.
Men jag kan inte låta bli. Jag skulle så gärna vilja veta vad folk tänker när de ser mig gå förbi, vad de reflekterar över. Jag glider säkerligen bara förbi i kanten av synfältet utan att de bryr sig men tänk om de tänker så som jag gör.
Som mullig.
Jag avskyr det ordet. Föraktar det. Ordet har mist all sin forna glans och om någon kallar mig det som en positiv sak så sätter jag alla taggarna utåt och blir fly förbannad.
Jag är en ytlig, ytlig människa. Grund på insidan precis som en Cosmopolitan med enda skillnaden att jag inte ryms perfekt i en strandväska samt att jag inte kommer med små chica presenter.
Jag hatar det. Jag hatar det. Hatar. Hatar. Hatar.
Jag försöker börja röra mig och kommer fram till att jag bara blir frustrerad och ledsen över att jag inte hittar något som passar mig här. Över faktumet att enda gången jag kommer ha tid till att åtminstone kunna gå till ett förhatligt gym är när jag kommer vandra in i arbetslöshetens träsk i vår. Åt helvete med alla floskler om att det bara är att vänta tills jag finner något som passar. Åt helvete med allt gnatande om att det är ROLIGT att träna. Åt helvete med att det bara är att finna en bra rutin och sedan fastnar det. Åt helvete med allt.
Åt helvete. Åt helvete. Åt helvete.
Jag slits mellan tankegången över att jag duger precis lika bra som jag är till att nästa sekund känna mig som om jag är i riskzonen till sjukligt fet. Jag ser folk jag inte känner och äcklar mig över faktumet att de är så stora att magen hänger ut över byxlinnigen, övertygad om att det är så jag ser ut, att det är så som jag uppfattas, att det finns folk som tänker så förbannat lågt om andra de inte ens känner som jag. Att folk är lika fula på insidan som jag.
Då skäms jag.
Men jag kan inte låta bli. Jag skulle så gärna vilja veta vad folk tänker när de ser mig gå förbi, vad de reflekterar över. Jag glider säkerligen bara förbi i kanten av synfältet utan att de bryr sig men tänk om de tänker så som jag gör.
Som mullig.
Jag avskyr det ordet. Föraktar det. Ordet har mist all sin forna glans och om någon kallar mig det som en positiv sak så sätter jag alla taggarna utåt och blir fly förbannad.
Jag är en ytlig, ytlig människa. Grund på insidan precis som en Cosmopolitan med enda skillnaden att jag inte ryms perfekt i en strandväska samt att jag inte kommer med små chica presenter.
Lägg till tjusig överskrift här
Jag börjar tro att jag inte är den djurvän jag trodde mig vara numera. En del av mig vill pracka på marsvinen på Andreas för att kompensera för de marsvin han hade som trillade av pinnen så jag får lugn och ro och bara har mig själv att ta hand om i hemmet.
För hur mycket jag än vet att det är ägarens fel till att djur blir som de blir så har jag inte svårt att se mig sparka på skällande hundar så de gör en tjusig båge över himlen så att de tystnar. Ungefär samma sak som med barn, det är ju föräldrarnas fel att de är ouppfostrade snorungar som gör att jag vill yxa sönder dem för att sedan lösa upp dem i syra i badkaret för att slutligen spola ner dem i toaletten. Det är ju inte föräldrarna som låter för stunden.
Praktiken rullar på och jag håller just på med ett par förlovningsringar som egentligen borde ha varit klara idag men eftersom jag är jag och erfarenhet ute i arbetsliv inte finns för mig så är de inte klara än.
För hur mycket jag än vet att det är ägarens fel till att djur blir som de blir så har jag inte svårt att se mig sparka på skällande hundar så de gör en tjusig båge över himlen så att de tystnar. Ungefär samma sak som med barn, det är ju föräldrarnas fel att de är ouppfostrade snorungar som gör att jag vill yxa sönder dem för att sedan lösa upp dem i syra i badkaret för att slutligen spola ner dem i toaletten. Det är ju inte föräldrarna som låter för stunden.
Praktiken rullar på och jag håller just på med ett par förlovningsringar som egentligen borde ha varit klara idag men eftersom jag är jag och erfarenhet ute i arbetsliv inte finns för mig så är de inte klara än.
Äsch då
Det är så förbannat tråkigt att vara brutalt självmedveten ibland. Tänk så mycket gladare jag skulle vara om jag kunde låta bli att tänka på vad alla andra skulle tänka hela tiden.
Blirf
Klump i magen, jag vet inte varför men jag känner igen den.
Matlagning
Kanske dags att äta den där frukosten? Samt marinera kyckling och steka den för att göra föda till veckan. Kylen har nog aldrig varit så full som nu på matvaror. Dryckjom är en annan sak däremot, det har den varit sprängfylld av.
Humöret bättre. Ska bli spännande att börja praktik imorgon.
Humöret bättre. Ska bli spännande att börja praktik imorgon.
367 dagar går snabbt
"Sagan om det perfekta
Man tror att man har allt det där bra. Allt som gör ett liv lyckligt. Men ändå så är det något som inte stämmer. Något som fattas. Något som inte finns helt och hållet.
Idag slogs det mesta av min tillvaro omkull. Det tappade inte bara fotfästet, utan benen blev kapade längsmed knäskålarna. Jag har ingen aning om vad som händer nu och det skrämmer mig grovt. Jag trodde att allt skulle bli bra, bara jag fick fundera över saker och ting i min egen takt så skulle det blekna och allt skulle bli bra.
Nu är det inte bra. Jag sitter på flykt från mitt eget hem hos en vän för att jag är rädd för det som finns där hemma i lägenheten. Rädd för verkligheten. Rädd för vad som händer imorgon. Rädd för vad som händer efteråt. Rädd för det som inte kommer att hända.
Rädd.
Jag kunde bara sitta i soffan och stirra framför mig, inga ord kom i min mun som passade. Det bara låste sig. Jag klarade inte av det. Jag flydde. När jag kom tillbaka stod han och packade saker i påsar.
Jag vet inte vad som kommer hända.
Jag vet ingenting.
Det är inte rätt.
Jag ska veta ALLT!
Jag ska kontrollera allt!
Jag ska kunna allt!
Men jag kan ingenting.
Jag vet ingenting.
Ingenting.
Ord jag inte trodde jag skulle använda på länge.
?Allt är tipp topp.?
?Allt är tipp topp.?
Allt är tipp topp.
Tipp topp.
Hör ni det?!
Tipp topp för i helvete!"
Ett år går så förbannat fort och insikterna om vad jag gjorde ett år senare gör mig mestadels bara ledsen. Jag är bra på att minnas det förflutna och vissa saker är sådant som inte kommer ske igen. Usch. På något sätt känner jag mig som om jag smutsar ner alla fina minnen genom att gå vidare och ibland undrar jag verkligen vad det är jag sysslar med. På sätt och vis är jag inte mig själv fortfarande eller så har jag väl helt enkelt blivit förändrad till det jag är nu men jag vet inte om jag tycker om den personen.
Hon har drag av känslokyla, för mycket ilska, bitterhet, dödhet och mycket annat jag inte riktigt vill kännas vid. Det är djävulskt att hitta gamla dagböcker (riktiga, skrivna på papper i en bok) och se min spretiga handstil krafsa på om känslor hit och dit för att i efterhand komma fram till att allt går över. Verkligen allt. Allt.
Vid sådana här stunder så kommer jag fram till att jag inte vill gifta mig även fast till och med jag kan drömma om det då och då. För visst är det något vackert med att förklara sin kärlek inför myndigheter, präst, vänner och familj och verkligen visa det för omvärlden med ringar, något som visar samhörighet, tillhörighet, ägande.
Men hur ska jag kunna tro på giftermål när allt går över? Skilsmässor, dödsfall, omgifte, utbyte av kärlek, reservdelar åt höger och vänster.
Nej, för fan.
Jag tror hela tiden att jag inte lever fullt ut men i vissa situationer lever jag för mycket. Så mycket att det alltid kommer göra ont. Vid sådana här tillfällen vill jag bara slita ut allt från kroppen, sluta mig i ett skal och sluta existera för det är inte roligt att vara mänsklig. Varför kan inte vi sluta tro att vi är något förmer än alla djur och istället bara koncentrera på det som naturen vill att vi ska göra: fortplantning. Då kan jag bli utstött från min flock och svälta ihjäl på det sätt jag förtjänar.
Man tror att man har allt det där bra. Allt som gör ett liv lyckligt. Men ändå så är det något som inte stämmer. Något som fattas. Något som inte finns helt och hållet.
Idag slogs det mesta av min tillvaro omkull. Det tappade inte bara fotfästet, utan benen blev kapade längsmed knäskålarna. Jag har ingen aning om vad som händer nu och det skrämmer mig grovt. Jag trodde att allt skulle bli bra, bara jag fick fundera över saker och ting i min egen takt så skulle det blekna och allt skulle bli bra.
Nu är det inte bra. Jag sitter på flykt från mitt eget hem hos en vän för att jag är rädd för det som finns där hemma i lägenheten. Rädd för verkligheten. Rädd för vad som händer imorgon. Rädd för vad som händer efteråt. Rädd för det som inte kommer att hända.
Rädd.
Jag kunde bara sitta i soffan och stirra framför mig, inga ord kom i min mun som passade. Det bara låste sig. Jag klarade inte av det. Jag flydde. När jag kom tillbaka stod han och packade saker i påsar.
Jag vet inte vad som kommer hända.
Jag vet ingenting.
Det är inte rätt.
Jag ska veta ALLT!
Jag ska kontrollera allt!
Jag ska kunna allt!
Men jag kan ingenting.
Jag vet ingenting.
Ingenting.
Ord jag inte trodde jag skulle använda på länge.
?Allt är tipp topp.?
?Allt är tipp topp.?
Allt är tipp topp.
Tipp topp.
Hör ni det?!
Tipp topp för i helvete!"
Ett år går så förbannat fort och insikterna om vad jag gjorde ett år senare gör mig mestadels bara ledsen. Jag är bra på att minnas det förflutna och vissa saker är sådant som inte kommer ske igen. Usch. På något sätt känner jag mig som om jag smutsar ner alla fina minnen genom att gå vidare och ibland undrar jag verkligen vad det är jag sysslar med. På sätt och vis är jag inte mig själv fortfarande eller så har jag väl helt enkelt blivit förändrad till det jag är nu men jag vet inte om jag tycker om den personen.
Hon har drag av känslokyla, för mycket ilska, bitterhet, dödhet och mycket annat jag inte riktigt vill kännas vid. Det är djävulskt att hitta gamla dagböcker (riktiga, skrivna på papper i en bok) och se min spretiga handstil krafsa på om känslor hit och dit för att i efterhand komma fram till att allt går över. Verkligen allt. Allt.
Vid sådana här stunder så kommer jag fram till att jag inte vill gifta mig även fast till och med jag kan drömma om det då och då. För visst är det något vackert med att förklara sin kärlek inför myndigheter, präst, vänner och familj och verkligen visa det för omvärlden med ringar, något som visar samhörighet, tillhörighet, ägande.
Men hur ska jag kunna tro på giftermål när allt går över? Skilsmässor, dödsfall, omgifte, utbyte av kärlek, reservdelar åt höger och vänster.
Nej, för fan.
Jag tror hela tiden att jag inte lever fullt ut men i vissa situationer lever jag för mycket. Så mycket att det alltid kommer göra ont. Vid sådana här tillfällen vill jag bara slita ut allt från kroppen, sluta mig i ett skal och sluta existera för det är inte roligt att vara mänsklig. Varför kan inte vi sluta tro att vi är något förmer än alla djur och istället bara koncentrera på det som naturen vill att vi ska göra: fortplantning. Då kan jag bli utstött från min flock och svälta ihjäl på det sätt jag förtjänar.
Ljuset på tunneln
Vad jag saknar är lite stabilitet, något att luta sig tillbaka mot som kan dämpa fallet. Skydd, säkerhet, trygghet. Det är lite som att handlöst virvla runt i en tornado och det finns inget jag kan fånga upp för att landa. Framtiden känns äckligt osäker och jag tänker bara ut de värsta scenarierna, fasar inför dem och blir livrädd.
Jag vill bara bli uppfångad och lugnad men det fungerar inte så, det är bara att bita ihop och försöka ändå.
Jag vill bara bli uppfångad och lugnad men det fungerar inte så, det är bara att bita ihop och försöka ändå.
Själv kommer fortfarande alltid vara bäste dräng
Jag har sagt det förut, jag säger det igen. Innerst inne är man ensam, det går inte att gå ifrån. Man har nära vänner, nära familj och kanske nära andra men det är fortfarande ensamheten som huserar på insidan. Det behöver inte vara negativt utan det är bara att konstatera.
Jag har inget emot att vara ensam, det är bara ibland det kan vara svårt att hantera om man har vant sig för mycket vid sällskap. Då är det svårt att ställa om sig till de gamla vanorna. Gör man saker och ting själv så har man ingen annan än sig själv att skylla på, inga undanflykter och frånskyllningar kan nyttjas.
Mening med inlägget? Nej.
Dags att städa monstrens bur.
Jag har inget emot att vara ensam, det är bara ibland det kan vara svårt att hantera om man har vant sig för mycket vid sällskap. Då är det svårt att ställa om sig till de gamla vanorna. Gör man saker och ting själv så har man ingen annan än sig själv att skylla på, inga undanflykter och frånskyllningar kan nyttjas.
Mening med inlägget? Nej.
Dags att städa monstrens bur.
Narcissus
De dagar jag har en bra dag tänker jag njuta av dem de få sekunder jag kan. Bilderna blev nästan bara bra även om jag redan börjar tvivla men jag ska hålla fast vid det så länge jag kan.
I demonens grepp
Minnet börjar redan blekna och nervositeten är svår att komma ihåg. Något hårt nyper om runt bröstvårtan, några lugna ord och sedan sticker det till och börjar göra ont. Eller, inte ont, mer bara kännas. Det är som om något försöker trycka igenom en trubbig nål för att vränga huden ut och in och jag grimaserar och dunkar handen i britsen utan att tänka på det. Det verkar gå förfärligt långsamt och under de få sekunder det tar har jag lust att fräsa ut en fråga om det måste gå så förbannat långsamt.
Sedan är det över och nålen har gått igenom, ren och skär förvåning infinner sig eftersom jag var beredd på så mycket värre smärta än det verkliga resultatet. Gissar på att jag måste ha sett ganska rolig ut i ansiktet när jag sade den gamla klichén "Gör det inte mer ont?". Sedan drog hon ut plaströret och huden kändes som om den skulle vränga sig rätt igen, den proceduren kändes mer eftersom jag gissar på att hud och allt annat under hade dragit ihop sig i ren chock. Kulan skruvades på till smycket och jag fick beundra mig i spegeln.
Det var så fint, det var så annorlunda att den satt på mig. Lilla fröken pryd och ordentlig. I mina ögon är ändå den här sortens piercing något mer än de gamla vanliga i läppar, navlar och näsor. Det är något som inte alla kommer få se, något som kanske förvånar vissa och förtjusar resten. För det blev fint, jag vill visa upp mig för hela världen och det är bara att hålla kvar vid den tanken.
Däremot har demonen tagit mig i sitt våld. Förr eller senare kommer det andra bröstet få en kompis och jag gissar på att det inte kommer dröja länge förrän de nedre regionerna får sig en hemlighet med, jag tror det skulle kunna bli riktigt fint. Nålarna lockar samtidigt som de får maggropen att knyta ihop sig men jag finner styrka i att låtsas vara mer modig bland andra, att vara den som bestämmer sig först för det och sedan bara faller rakt ut med huvudet före.
"Dare you, dare you, double dare you"
Ljudet av en tatueringsmaskin ger mig gåshud av lycka och jag har flera planerade att täcka kroppen med, förr eller senare, förr eller senare.
Sedan är det över och nålen har gått igenom, ren och skär förvåning infinner sig eftersom jag var beredd på så mycket värre smärta än det verkliga resultatet. Gissar på att jag måste ha sett ganska rolig ut i ansiktet när jag sade den gamla klichén "Gör det inte mer ont?". Sedan drog hon ut plaströret och huden kändes som om den skulle vränga sig rätt igen, den proceduren kändes mer eftersom jag gissar på att hud och allt annat under hade dragit ihop sig i ren chock. Kulan skruvades på till smycket och jag fick beundra mig i spegeln.
Det var så fint, det var så annorlunda att den satt på mig. Lilla fröken pryd och ordentlig. I mina ögon är ändå den här sortens piercing något mer än de gamla vanliga i läppar, navlar och näsor. Det är något som inte alla kommer få se, något som kanske förvånar vissa och förtjusar resten. För det blev fint, jag vill visa upp mig för hela världen och det är bara att hålla kvar vid den tanken.
Däremot har demonen tagit mig i sitt våld. Förr eller senare kommer det andra bröstet få en kompis och jag gissar på att det inte kommer dröja länge förrän de nedre regionerna får sig en hemlighet med, jag tror det skulle kunna bli riktigt fint. Nålarna lockar samtidigt som de får maggropen att knyta ihop sig men jag finner styrka i att låtsas vara mer modig bland andra, att vara den som bestämmer sig först för det och sedan bara faller rakt ut med huvudet före.
"Dare you, dare you, double dare you"
Ljudet av en tatueringsmaskin ger mig gåshud av lycka och jag har flera planerade att täcka kroppen med, förr eller senare, förr eller senare.
Jag kommer aldrig räcka till
Den svenska avundsjukan har fått ett skrämmande bra grepp om mig numera. Jag ser på ett dansprogram på tv och visst fascineras jag något groteskt över hur läskigt duktiga men den större delen av mig suckar bara avundsjukt och vill också kunna dansa så.
Vad det än gäller så har jag fått förmåga att se alldeles för mycket till mina egna brister och jag får allt svårare att förstå varför jag skulle duga överhuvudtaget som den jag är. Det börjar bli ganska slitigt att hela tiden få insikt om allt det jag inte kan, allt det jag inte lyckas med.
Det mesta känns en gnutta tröstlöst för stunden, jag försöker tänka ut motiverande tankar om att jag duger bra som jag är och att det bara är att ta itu med det som inte passar in i mina ögon. Däremot är det som om det finns en barriär tillsammans med det faktum att jag envist försöker förklara för mig själv att vissa saker faktiskt inte är något problem. Ja, ja... Orka.
Idag har jag ätit tre smörgåsar med ost, ett kokt ägg, en skål med fil och flingor, ett glas juice till frukost och sedan har jag ätit middag/kvällsmat bestående av fyra smörgåsar med sådan där plastad ost, salami och paprika på samt en snickers och en guldnougat. Nougaten fick mig att skämmas och jag gissar på att en del av den plus någon smörgås åkte upp genom strupen. Nåväl, det kunde ju ha varit värre. Ska koka en kopp te eller liknande senare ikväll när andan faller på samt vänta på att det planerade sällskapet blir ledigt.
Vad det än gäller så har jag fått förmåga att se alldeles för mycket till mina egna brister och jag får allt svårare att förstå varför jag skulle duga överhuvudtaget som den jag är. Det börjar bli ganska slitigt att hela tiden få insikt om allt det jag inte kan, allt det jag inte lyckas med.
Det mesta känns en gnutta tröstlöst för stunden, jag försöker tänka ut motiverande tankar om att jag duger bra som jag är och att det bara är att ta itu med det som inte passar in i mina ögon. Däremot är det som om det finns en barriär tillsammans med det faktum att jag envist försöker förklara för mig själv att vissa saker faktiskt inte är något problem. Ja, ja... Orka.
Idag har jag ätit tre smörgåsar med ost, ett kokt ägg, en skål med fil och flingor, ett glas juice till frukost och sedan har jag ätit middag/kvällsmat bestående av fyra smörgåsar med sådan där plastad ost, salami och paprika på samt en snickers och en guldnougat. Nougaten fick mig att skämmas och jag gissar på att en del av den plus någon smörgås åkte upp genom strupen. Nåväl, det kunde ju ha varit värre. Ska koka en kopp te eller liknande senare ikväll när andan faller på samt vänta på att det planerade sällskapet blir ledigt.
Det där svåra
Igår drack jag te med Andreas. Jag pratade om det där stora överhängande problemet med föda och han försökte vara snäll och ge mig förslag. Det roliga är att alla förslagen var extremt logiska och förnuftiga men jag har en förmåga att vrida på dem alla. Vrida runt dem, hitta på ursäkter, vända på dem och få dem att bli något komplett annat.
Nästa vecka börjar skolan igen, då måste jag börja äta regelbundet för att orka med dagarna och det skrämmer mig mer än vad jag vill erkänna. Tanken på att jag MÅSTE äta är den som är den värsta. De flesta runt omkring mig har nog svårt att se att jag har så stora problem med föda som jag egentligen har eftersom jag anstränger mig hårt för att inte visa dem. Visserligen har det gått relativt bra senaste dagarna men det är för att jag fått bestämma själv att jag varit hungrig. Jag har ätit när jag varit hungrig nästan varje gång och inte upplevt någon större skam över det.
Däremot att jag nu MÅSTE äta vid regelbundna tider.
Usch.
Visst, det kanske är det som kommer göra det bra men jag vet inte om jag kommer klara av det. Mat har fortfarande skenet över att vara gott i min värld, det är just det där med dåligt samvete som kommer efteråt. Jag är livrädd för att börja äta för mycket och bli tjockare igen.
Vilket är oundvikligt.
Jag inbillar mig själv att jag faktiskt inte har speciellt usla matvanor annars om man ska bortse från att jag inte äter. Det är inte speciellt onyttigt och allt sådant där. Ändå verkar det inte hjälpa. Jag önskar att jag kunde hitta den där ultimata träningen som gör allt bra, som gör mig slank och vacker. Den där träningen som inte finns här, som aldrig verkar finnas. Det kanske låter som en dålig ursäkt, som att det bara är att sätta igång, som att jag bara är lat. "För det är ju ROLIGT att träna!" Oj, oj. ROLIGT minsann! Klart som fan att jag vet det!
Men det är som om något spärrar till, som gör att jag inte orkar bry mig. (Nej, det är inte håglöshet på grund av matbrist, jag har mängder med kroppsfett att ta av, mig råder det ingen nöd på.) Jag finner ingen mening i att ta hand om mig själv, jag struntar i det och jag bryr mig inte. Det är som om det inte är ett val som finns med i min värld.
Morgondagen är bara ännu en dag i slitehjulet och jag längtar efter dagen man inte vaknar längre. Då jag inte behöver oroa mig över vad omvärlden tycker om mig, om jag är smal och snygg nog. Då jag kan vara maskföda och göra någon nytta för en gångs skull.
Nästa vecka börjar skolan igen, då måste jag börja äta regelbundet för att orka med dagarna och det skrämmer mig mer än vad jag vill erkänna. Tanken på att jag MÅSTE äta är den som är den värsta. De flesta runt omkring mig har nog svårt att se att jag har så stora problem med föda som jag egentligen har eftersom jag anstränger mig hårt för att inte visa dem. Visserligen har det gått relativt bra senaste dagarna men det är för att jag fått bestämma själv att jag varit hungrig. Jag har ätit när jag varit hungrig nästan varje gång och inte upplevt någon större skam över det.
Däremot att jag nu MÅSTE äta vid regelbundna tider.
Usch.
Visst, det kanske är det som kommer göra det bra men jag vet inte om jag kommer klara av det. Mat har fortfarande skenet över att vara gott i min värld, det är just det där med dåligt samvete som kommer efteråt. Jag är livrädd för att börja äta för mycket och bli tjockare igen.
Vilket är oundvikligt.
Jag inbillar mig själv att jag faktiskt inte har speciellt usla matvanor annars om man ska bortse från att jag inte äter. Det är inte speciellt onyttigt och allt sådant där. Ändå verkar det inte hjälpa. Jag önskar att jag kunde hitta den där ultimata träningen som gör allt bra, som gör mig slank och vacker. Den där träningen som inte finns här, som aldrig verkar finnas. Det kanske låter som en dålig ursäkt, som att det bara är att sätta igång, som att jag bara är lat. "För det är ju ROLIGT att träna!" Oj, oj. ROLIGT minsann! Klart som fan att jag vet det!
Men det är som om något spärrar till, som gör att jag inte orkar bry mig. (Nej, det är inte håglöshet på grund av matbrist, jag har mängder med kroppsfett att ta av, mig råder det ingen nöd på.) Jag finner ingen mening i att ta hand om mig själv, jag struntar i det och jag bryr mig inte. Det är som om det inte är ett val som finns med i min värld.
Morgondagen är bara ännu en dag i slitehjulet och jag längtar efter dagen man inte vaknar längre. Då jag inte behöver oroa mig över vad omvärlden tycker om mig, om jag är smal och snygg nog. Då jag kan vara maskföda och göra någon nytta för en gångs skull.
Kämpa i lera
Jag vet inte riktigt längre. Det är som om det enda jag får göra hela tiden är att kämpa och sträva. Slita, forma, nå, sträcka, arbeta.
Det börjar bli ganska påfrestande, det börjar kväva allt annat runt omkring när man väl tänker på det. Det börjar tära på hjärnan, alla dessa tankar som formas i ensamhet för att sedan kvävas när annat kommer in i min sfär.
Hela tiden slita för saker och ting gör att man börjar tröttna, visserligen ska det inte vara för lätt heller men nu börjar det faktiskt bli lite löjligt och en del av mig börjar fundera över om jag kanske inte bara skulle börja ta hand om mig själv istället för att röra in mer ingredienser i min gryta.
Det börjar bli ganska påfrestande, det börjar kväva allt annat runt omkring när man väl tänker på det. Det börjar tära på hjärnan, alla dessa tankar som formas i ensamhet för att sedan kvävas när annat kommer in i min sfär.
Hela tiden slita för saker och ting gör att man börjar tröttna, visserligen ska det inte vara för lätt heller men nu börjar det faktiskt bli lite löjligt och en del av mig börjar fundera över om jag kanske inte bara skulle börja ta hand om mig själv istället för att röra in mer ingredienser i min gryta.
Uncomfortably numb
Känslan av att jag har valt fel anfaller mig med jämna mellanrum. Att det är fel väg, fel val, fel, fel, fel.
Förbanne mitt veliga sinne.
Förbanne mitt veliga sinne.