Som ludd
Jag är inte riktigt med i något. Ingenting känns helhjärtat förutom de stunder då allt brister. Då kan jag vara mig själv komplett och bortse från den perfekta roll jag blivit så bra på att spela.
För allt är som ett stort, förbannat spel. Jag leker med masker, med uttryck, med kläder. På insidan är det taggigt och kallt och jag VILL inte släppa in någon någonsin igen om det ska vara såhär djävligt. Men jag kan inte spela på andra heller. Kan inte låtsas mig igenom vardagen med andra, le automatiskt bara för att slippa undan.
Det faller sig så naturligt, bara att följa med och munnen vet vad den ska säga. För när masken är på och jag är den jag trodde jag var en gång så är det så lätt. Tills mörkret faller och inget koncentrerar mig längre, då faller ridån och sminket falnar.
Inga vassa saker finns. Inga cigaretter att trycka mot huden med ett fräsande. De stora vassa i köket vågar jag inte använda.
För nu måste jag hållla masken för familjen. De mår redan tillräckligt illa som det är.
För allt är som ett stort, förbannat spel. Jag leker med masker, med uttryck, med kläder. På insidan är det taggigt och kallt och jag VILL inte släppa in någon någonsin igen om det ska vara såhär djävligt. Men jag kan inte spela på andra heller. Kan inte låtsas mig igenom vardagen med andra, le automatiskt bara för att slippa undan.
Det faller sig så naturligt, bara att följa med och munnen vet vad den ska säga. För när masken är på och jag är den jag trodde jag var en gång så är det så lätt. Tills mörkret faller och inget koncentrerar mig längre, då faller ridån och sminket falnar.
Inga vassa saker finns. Inga cigaretter att trycka mot huden med ett fräsande. De stora vassa i köket vågar jag inte använda.
För nu måste jag hållla masken för familjen. De mår redan tillräckligt illa som det är.
Kommentarer
Trackback