Alv

Det är farligt, farligt. Tankarna landar och det blir tomt i huvudet.

Så lätt att falla för frestelsen. Det räcker inte med att kura ihop mig i soffan under filten och stirra ut i luften med närsynta ögon, det räcker inte. Något mer, något att ta på, något att vårda i min ensamhet, något att pyssla med.

Så lätt, så lätt. Ett skrik i annan form.

Jag såg en gammal älskad serie på nätet förut där kvinnan grävde ett hål ute i trädgården och skrek rakt ner i det allt det hon hade samlat på sig. Sedan kändes det bättre.

Jag gräver hål på andra sätt, men likväl hål att skrika ner i. Vråla rakt ner så att det är alldeles tomt efteråt, tomt och tillfredsställt eftersom jag vet proceduren.

Så lätt, så lätt. Hopkurad under en varm filt i min dåliga ursäkt för soffa, stirra ut på de varmt färgade tapeterna och försöka låta sakerna vara på drömstadiet bara. Inte göra verklighet av dem. Den bra dagen förvandlas snabbt och blir en aning solkig hur mycket jag än försöker. Att det ska vara så svårt att skaka av sig allt förflutet och bara minnas det vackra och inte någon sorts sårad stolthet.

Helst av allt skulle jag vilja gömma mig under min filt och bli väckt i höst av en lätt klapp på kinden och kanske är allt över då.