Alv

Det är som att stiga in i en låtsasvärld när jag stiger av tåget på centralstationen. Som om allt det svåra stannar kvar hemma och gror. När jag är hemifrån känns det fullt naturligt. Rollen spelas bra och jag märker knappt vad som är jag eller ett omedvetet manus.

Vid sådana tillfällen börjar jag inse att allt inte är bra, att jag verkligen är trasig. När jag inte är hemma och jag är sysselsatt känns det bra, då låtsas jag vara hel att jag nästan tror på det själv. Sedan kliver jag inför dörren och alla de inneboende väntar på mig i hallen. Slagsmål utbryter när de trängs för att springa in i mitt väsen för att kunna riva mig blodig på insidan med sina trubbiga klor.

Fast jag vet inte vad som är inbillning eller verkligt ibland. Hur mycket låtsas jag, hur mycket är jag? Vad är jag? Vem är jag? Vill jag ens veta det?

Jag tänker för långt, jag tänker in i situationer och fasar för dem även om de inte ens är i närheten av verklighet än. Jag tar ut allt i förskott och skjuter ifrån mig i förebyggande syfte.

Ändå sluter sig spindelväven mer och mer.

Slappna av och låt allt flyta på. Följ med på vågorna. Andas.