Alv

Jag är sugen på något. Glass eller godis eller bara rostat bröd så jag gissar på att det är någon sorts röknoja som har slagit in. Glass skulle inte vara dumt, Ben & Jerry's Phish Food är himmelskt god men jag kan inte köpa den. Kan inte köpa det eftersom det betyder att jag måste äta upp hela eller slänga det. Slänga glass svider i själen men det är vad jag skulle behöva göra. Förra gången jag åt den så fick jag den där härliga "Fy fan vad jag proppar i mig äcklig mat jag borde lägga mig ner och sluta äta en gång för alla"-känslan strax efteråt. Det är obehagligt med kall glass som vänder. Att magsäcken inte ens har hunnit att kyla ner den tillräckligt innan jag tvingade ut den.

Men jag vill ha glass. Jag åt en gb sandwich igår men jag vill ha "lådglass" som man äter med sked, inte kulglass. Men jag kan inte, vågar inte, vill inte. Antingen är jag rädd för att jag kommer få en knäpp och slösa bort den eller så är jag rädd för att jag kommer låta den stanna så att kroppen kan suga åt sig allt det ondskefulla i den, svälla upp och bli stor. Vilket kommer göra att jag inte kommer vänta på knäppen utan tvinga ut det ändå. Det kommer bara sluta i förskräckelse hur jag än gör, skulle lika gärna kunna tända eld på en sedel om jag nu känner för det. Jag har ätit frukost idag, druckit en kopp te, ätit två Billy's pan pizza samt linser med vegetarisk färssås och jag vill inte äta mer idag. Vill inte äta några smörgåsar och dricka en kopp te även fast jag skulle kunna göra det med gott samvete. Vill inte svälla upp, vill inte vill inte vill inte.

Men det är bara att träna.

Visst. Tränar du med mig då? Ser du till att jag hittar något som är tillräckligt roligt för att jag ska kunna göra det på egen hand? Nej, just det.

De vägde mig på vårdcentralen igår. Med kläder på vägde jag 85 kilo. Första gången som jag skriver det i siffror och låter det bränna in på annat sätt än i bakhuvudet, i ögonen som ser mig i spegeln, i rösterna jag hör när jag ser mig i skyltfönstren, i tankarna jag placerar i de jag möter. I allt.

BMI 26 var det enligt vårdcentralsdamen samtidigt som jag säger att jag hatar allt som har med BMI och vad det står för. Jag har svårt att tro att det ska kunna göra en standard som passar absolut alla människor, som inte tar hänsyn till kroppsuppbyggnad, benstomme och liknande. Jag hatar det och jag tror inte på det men när man refereras till överviktig på skalan så bränns det fast. Hon tittade leende på mig och sade att det viktigaste är att man är nöjd med sig själv och att jag inte var i någon fara, att jag duger bra som jag är. Hah, säg det till allt runt omkring mig som har format mig till det jag är nu. Det är för sent. Jag kan aldrig se det som är verklighet.  Aldrig, aldrig, aldrig. Jag kommer alltid titta över staketet till det grönare gräset. Alltid, alltid, alltid.

Nej, jag tänker inte konstant på min vikt. Den har bara en förmåga att dyka upp då och då igen. Om och om igen som ett slag i ansiktet.

Nej, jag tänker inte konstant på mat men även den har en förmåga att trassla till. Att göra det svårt. Tänk att verkligen kunna äta utan att vara rädd för de få gånger som det dåliga samvetet vrålar åt mig. Att verkligen tycka att det inte är hela världen att jag köper godis på en lördag och mumsar det framför datorn samtidigt som jag tittar på Livet med Jonas Gardell. Att bara kunna låta det vara.

Nej, jag räknar inte kalorier. Jag vågar inte ens titta åt det och jag är glad över att jag inte är engagerad nog. Jag gör allt lite sådär halvdant. Inte fullt ut. Därför har jag svårt att ta det problemet med föda jag har på fullt allvar. För att det oftast går bra. För att det inte snurrar runt hela tiden utan det är bara det där klassiska Dåliga Samvetet som de flesta har. Den där med att man borde börja träna för att ta itu med det.

Jag var mäkta stolt över mig själv i onsdags då jag gick och tränade själv. Jag släpade med mig träningskläder, gick iväg, svettades, duschade och väntade på tåget. Däremot vet jag ju att det inte kommer bli en vana, snart är skolan över och det bra träningsstället försvinner. Här i Kumla finns det bara pretentiösa muskelknutteställen där träningspassen visserligen är bra men priserna ger plånboken hjärtsnörp samt att Röhnisch dominerar plaggen på allas kroppar.

Jag önskar att det bara var att sluta tänka så mycket. Vad i hela friden gör det om jag går upp lite igen? Jag har hållit min vikt väldigt stadig åren igenom.

Istället så nojar jag, nojar och nojar och nojar och det jag får inte bort det.

Det skulle vara så lätt att gå iväg och köpa cigaretter och bränna bort tankarna men jag ska inte köpa mer nu. Jag vet att jag inte tycker om det längre, de senaste smakade bränt och gjorde ingen nytta. De hjälper mig inte längre utan skulle bara bli ännu en boja som måste sprängas förr eller senare.

Jag vill fortfarande ha glass.

Jag är en av alla andra med enda skillnaden att jag kanske inte behöver vika mig dubbel för att få tag på en fettvalk. Men jag är inte i riskzonen. Jag vet om det.

Det hjälper bara inte.