Alv

När jag skriver in mitt lösenord till internetbanken så får jag alltid tvångstankar  om att jag inte får tänka det utifall att någon kan läsa mina tankar och sedan logga in på mitt konto (som om jag har så mycket pengar att stjäla därifrån.. PFT!) men lugnar mig sedan med att jag faktiskt har engångskoder som gör det hela lite svårare.

När jag var färdig med min dusch nyligen så kom jag även på mig själv med att stirra på mig själv i spegeln samtidigt som jag vrålade "PYJAAAAMAS!!!" till min egen spegelbild.

Japp, japp.

Dags att betala räkningar och ja, jag tänkte den där harangen denna gång också.

För att få tankarna på annat så kan jag ju berätta om min kontakt med vården i detta landskap som gudarna glömde.

Det började i höstas när jag glad i hågen tog ledigt på förmiddagen för att ta en läkartid. Här ute på landet finns det bara distriktssköterskemottagningar och älgar minsann. Det besöket gick inte vidare bra eftersom de inte hade fått min journal och uppenbarligen inte kontaktar sina patienter på annat sätt än via brev.

Andra gången för någon månad sedan gick väl bättre eftersom de nu hade min journal men istället hade jag missat att de hade skiftat tid och jag tog ledigt från jobbet återigen helt i onödan. Sedan missade jag min telefontid eftersom jag satt i sliprummet, jag hade kommit ihåg det hela dagen tills hjärndöden inträffade strax innan det var dags.

I torsdags gick jag runt med telefonen i näven och de ringde när jag satt i bilen på väg mot Jet för att få tanka bilen full (underbara Pats lånade ut sitt Jet-kort) och det blev ett väldigt kortfattat samtal.

"May Cthulhu..." (ringsignal alltså.
"-Ja, det är Alv?
- Hej det är (läkarnamn).
- Hej, hej.
- Det var något med medicin?
- Ja, jag skulle vilja minska dosen, jag har använt dem ett år nu och vill se om det går att minska ner dem.
-  Vad är det du använder?
- Efexor, 75 mg tror jag men jag är inte säker (gud FÖRBJUDE att läkaren skulle kunna titta i MINA JOURNALER istället för att jag skall göra arbetet åt honom.) fast jag tror det är det. Det finns en mindre dos, det har jag sett på fass.
- Vänta ett tag... (han försvinner från luren för att troligtvis bläddra i FASS.) Ja, det finns 37,5 mg. Då skriver jag ut det för tre månader så kan du ju höra av dig då. Hej
- Hej."

Det tog väl någon minut eller två och det var precis som att han hade klämt in samtalet mellan två väldigt nära besökstider eller liknande. Jag har ingen aning om jag får rätt sorts medicin men jag hoppas att han ser vad det är för verison av den i mina journaler för annars kommer jag troligen börja grina när jag står på Apoteket och de kommer med fel sort. Inte ett ljud om att jag kanske skulle boka ett riktigt möte nästa gång utan det lät bara som en standardfras i stil med ett vanligt "tack för att du ringde" eller liknande.

Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning och det återstår att se hur det går. Vem vet, kanske sitter jag snart där i en pöl av min röda kroppsvätska och bölar men jag tror inte att jag har tid till sådant numera. Arbete tar upp för mycket energi och resterande tid av dagen går åt till att träna och försöka umgås med folk så jag tror inte det.

Att hitta jobb där uppe, nee.. Det finns inte. Jag skall skriva ihop ett tjusigt cv och ringa runt till surgubbarna där uppe men jag tror inte att någon har något att erbjuda eftersom en vän sitter i Kumla och är arbetslös guldsmed.

Woo-fucking-hooo... Jag gillar verkligen dagens läge för guldsmeder och jag hänvisar till tidigare tirader angående det.

Helgen var jättehärlig och gav som sagt mer hemlängtan, helgen som kommer skall jag hem till Andreas och bara ha en helg med honom och inte göra mer än ett halvt knop.

Ja, jag tjatar och ja, jag borde inte klaga men jag gör det ändå.

Jag vill hem.

Jag skulle kunna förklara allt om varför jag vill hem och varför det inte går för stunden pga a-kassor och egen uppsägning till blodad tand och liknande men det  skulle bara resultera i alldeles för mycket ord när jag lika gärna bara kan säga de tre orden.

Hela tiden är det under ytan och gror. Jag kom nu på varför det var en så bra dag för någon dag sedan, det var för att arbetet flöt på så som det skulle göra utan att det var något som blev fel någonstans, utan att röster höjdes och ropade tvärs över rummet om något som inte stämde.

Eller så var det helt enkelt jag som satt i min egen lilla bubbla av lycka.

Vanligtvis så är det saker som gror, som om någon har glömt en deg på jäsning så att den bara pyser och pyser för att till sist svälla över kanten. Det går inte att sätta fingret på känslan som jag märker av eller så är det bara jag som är rädd för att det ska bli en stor konflikt förr eller senare, eller att jag helt enkelt bara ska få en knäpp, ställa mig rakt upp och ner och bara vråla ut att alla borde kramas, bli vänner eller dra åt helvete.

Det blev en fasligt lång mening och det skulle även vara riktigt skrämmande om det skulle gå så långt men det är inte mycket som förvånar mig när det gäller mig själv så. Jag tog ju körkort även om jag proklamerade att jag aldrig skulle göra det ända tills jag kom fram till att det tyvärr är väldigt praktiskt.

Det är väl bara att hoppas på att det blåser över snart men det gnager, jag tycker verkligen inte om osämja och jag hatar att jag inte kan göra något åt det. Fast det är ju så det är på arbetsplatser, ju fler kockar desto mer intressant soppa med mycket smaker och om det är för få kockar så kan det ändå bli illasmakande för att ingen vågar trampa någon annan på tårna.

Mjo, mjo. Inget vettigt här inte men jag har inte så mycket vettigt att säga för stunden, det är bara allmänt hjärndött på insidan och de enda orden munnen vill forma är just "Jag vill hem! NU!". Åtminstone känns det som det nu.

Som sagt är det värst med helger när all fritid slänger sig runt hjärnan som en kopp knark och får igång allt. Jag hoppas verkligen inte att det är någon som tog illa vid sig av mitt utbrott angående skolor.

I alla fall. För en vecka sedan så vrickade jag mig på det mest muppiga sätt någonsin och den bjuder jag helhjärtat på för att underhålla mina få men trogna (?) läsare. Vid en skoprovning i en affär i Ullared så kändes det som att mina fossingar måste lukta bra illa efter tio timmar i gamla skor och jag tänkte provsniffa lite för att bedöma om jag ens ville köra ner dem i nya skor i butiken eller om det skulle gå under termen "You try, you buy - SMELLY!". I alla fall så är jag inte den mest viga person jag känner så jag tog tag om vristen för att hjälpa till och det mest läskiga brak kommer från fotleden. Det lät så illa att det inte hade förvånat mig om jag hade suttit med bara foten i handen.

Detta resulterade i att jag knappt kunde sova under natten eftersom jag vaknade av att det gjorde ruskigt ont när jag skulle vända mig, tyngden av foten var illa nog för att det skulle göra ont. Under dagen som kom började jag med att halta, halta med puckelrygg och förfölja Patricia till att kunna gå normalt men träning var det inte tal om. En vecka senare ömmar det fortfarande om jag tar den i vissa vinklar men jag överlevde gårdagens step up-pass och det var så rackarns roligt att jag ser fram emot morgondagen.

Träna är bra.

Nu ska jag däremot umgås med Mario och mina gratis kanelbullar.

Samt i helgen så kommer syster, moder och faster. YAY!

Jag har nyligen suttit och tittat runt på bilder från senaste avgångskullen från Mjölby och jag blir bara. Matt.

Varför i hela friden ska det finnas TVÅ förbannade Kvalificerade yrkesutbildningar för ett sådant pytteyrke som guldsmed för?! Ta in något som faktiskt kan vara vettigt att utbilda fler i, som bilmekaniker, läkare som kan svenska, vettiga psykologer, trevlighet för kassörer, vad fan som helst men inte guldsmeder?

Vad resulterar det i? Jo, att det är en hel drös med "utbildade" guldsmeder som tror sig kunna allt efter något år i en skola som hade sina glansdagar för ett antal decennier sedan. En skola där en av lärarna har slutat för att han inte kunde hålla tassarna borta från de honkönade eleverna med för yppiga former, där en annan lärare tidigare söp så att det stod härliga till och nu? Tre klassrum har blivit två som delas på två klasser där två lärare går runt och har tappat sugen inför att lära ut vilket resulterar i att de går ut trean på gymnasielinjen utan att veta vad ciselering är.

Vad är det för en utbildning? Och det sämsta utav allt är att ongadjävlarna inte lär sig vad uppfostran är när de kommer ner till det som en gång i tiden var fyran där det skall vara tyst och ordning, icke då. Istället driver de läraren till vanvett med uppkäftighet och ignorans.

Vad i hela friden är det för nytta att ha skolan kvar längre? Lärlingssystemet borde till viss del finnas kvar men det finns väl knappt kvar några mästare som kan ta lärlingar så det är skit samma det med. Jag blir bara så trött på denna dussinutbildning till ett yrke där marknaden är idiotiskt mättad. De har gått en "silversmides"-kurs och sedan vill de göra egna smycken vilket resulterar i en drös med folk som gör smycken som ser ut som det som redan finns i affärerna och sedan vänjer de sig vid det.

Var är yrkesstoltheten? Var är gesällbreven? VAR ÄR GULDSMEDERNA? Vad i helvete är en kvalificerad yrkesutbildning i guldsmed på ett och ett halvt år jämfört med förr i tiden då de fick slita hund i flera år?!

Visst, alla säger att skolan var bättre förr men det var den fanimig. Jag är själaglad över att jag gick den när jag gjorde för jag gick i den sista klassen som fick ha Janne i tvåan vilket gjorde att vi var förberedda på vad som skulle komma i fyran. När jag började fick vi göra så mycket mer än vad de gör numera och då var ändå det vi hade på schemat mycket mindre än vad de hade när Strålsnäs fortfarande var igång.

Många gånger har jag önskat mig bak i tiden till den skolan för tänk. En internatskola för guldsmeder. Med stenhårda prov som innebar att du fick sluta om du inte hann färdigt med dem eller blev godkänd. Den ring jag gjorde på KY var samma som var tvåårsprovet då och då gjorde de den i silver.

Vad gör de nu? Två smycken på KY eller vad det nu är. Max tre. När jag gick i fyran hade vi tre smycken och sedan var det dags för gesällprovet som numera bara är en valfri sak i mån av tid.

Jag försöker inte på något vis sätta mig över några andra som nyligen har gått ut sådana för det finns de som lyckas hitta en bättre praktikplats än den jag hade (även om jag hade rackarns roligt...) för att de har kontakter. Större delen av de som går ut där har bättre idéer till smycken än vad jag skulle kunna hitta på under min levnadstid för själv formades jag till ett ritningsföljande monster av skoltiden. Något som jag absolut inte ångrar men det är svårt att tänka i designtermer när man altid hade en ritning.

Guldsmedernas tid tog slut då pengar och de olika klasserna försvann, då masstillverkning i utlandet skapade chans för kedjor som Guldfynd, Smycka och liknande. Numera kan man gå en kurs och sedan kalla sig guldsmed bara för att man är känd och skapa så fula smycken att det är pinsamt och sedan ta ut överpriser för dem som folk sedan kommer köpa för att det är en kändis som har "gjort" dem. Troligen har de gjort grunden och sedan skickat resten till gjutning.

Låter jag bitter? Ja. Jag är trött på att skolorna blir sämre och sämre för att de ska möta upp till trenden om att folk har funnit ett nytt nöje i ämnet "silversmide". Titta bara i Slöjddetaljers katalog, där finns det ett antal uppslag med verktyg som förr bara fanns tillgängliga i en handfull kataloger som gemene man knappt visste fanns.

Jag skulle vilja bli lärare men jag är inte tillräckligt kunnig för det och jag önskar att det inte vore ur tiden för internatskolor och sedan det lilla dilemmat med att jag avskyr tonåringar. Jag vill lära vidare den lilla gnutta jag har lärt mig till de som verkligen vill kämpa vidare med att föra stoltheten vidare, ett yrke som har anor så långt tillbaka som människan har funnits. Det finns målningar från forna Egypten på guldsmedsverkstäder, bara det ger mig lyckorusningar, all kunskap som har gått oss förlorade men ny har kommit till med hjälp av tekniken.

Istället så sitter det tjuriga guldsmeder och fnyser åt de som vill ha praktikplatser, tjuriga relativt nya guldsmeder som fnyser över dussintrollare som går kurser (ja, det är jag som jag syftar på nu, jag har faktiskt självironi tack så mycket) istället för att hjälpa dem vidare. Bara historian om Hugo Lindgrens Handbok för guldsmeder säger ju en del.

Jag skulle så innerligt vilja ta mästarbrevet som ett bevis för mig själv på vad jag verkligen är men var skulle jag kunna hitta en mäster? Jag vill vara guldsmedsmästare för att kunna ha en riktig anledning att vara med i en mästarförening och jag vill kunna titta på mina inramade pappersbitar som inte har något annat värde mer än för mig. Jag vill kunna dö nöjd med att jag är guldsmedsmästare, inte bara gesäll.

Istället så muttrar jag inombords i brist på annat men förr eller senare så... Om jag så ska behöva ringa Janne och fråga honom om jag kan avlägga mästarprovet hos honom i skolan (om den då fortfarande finns kvar) för är det någon jag skulle vilja göra det för så är det han.


Over and out

Nu är här rent åtminstone.

Men Varberg är som en shoggoth. Stor och slemmig och den ändrar ideligen på sig så att jag finner nya sätt att tycka illa om det på. Jag bara väntar på att höra "Tekeli-li! Tekeli-li!" när jag rullar in på parkeringen till jobbet. Jag vill hemhemhemhem.

Hem.

HEM.

HÄÄÄÄM!

Jag har nu gått runt i en sovtröja med Hello Kitty på samt rosarutiga pyjamasbyxor sedan.. i fredagskväll kan jag tänka mig... Inte riktigt säker om jag snubblade i dem innan jag kröp till sängs eller om jag tog på mig dem när jag vaknade vid nio på lördagen. Hur som haver har jag gått runt i samma kläder sedan dess och jag ämnar inte duscha och slänga dem i smutstvätten förrän jag har fått rent och ordnat här.

Hittills har jag plockat ner adventsljusstakar och stjärnor, plockat in böcker i min provisoriska bokhylla, staplat upp allt som legat på golvet på möbler för att kunna dammsuga, skrubbat av handfat och toastol, släpat ut både mattor och sängattiraljer för vädring, dammat, vädrat, dammsugit omgång ett samt tvättat två tvättmaskiner varav jag är på väg för att hämta upp den andra för att hänga upp alldeles strax.

Så det här tänker jag skriva upp som träning, banne mig!

Jag slötittade lite på platsbanken och inte finns det mycket där hemmavid. Jag kanske bara ska se till att göra ett tillräckligt grovt brott för att hamna på Kumla helt enkelt? Köpoängen är det däremot inget fel på. Vilket gjorde att jag just kom på att jag har glömt att tacka nej på en lägenhet i Örebro, hoppas inte mina poäng blir lidande.

För det är inte "om" jag ska flytta hem utan NÄR som sagt. Jag måste bara hitta något att göra där uppe och det snart. Gah. Hemlängtan är som störst på söndagarna för på vardagarna hinner jag inte att göra något annat.

En karta i handen med fina färger, detaljerade konturer av hur landskapet ser ut, men inga väderstreck. En kompass i den andra med en vacker kompassros i botten, men nålen bara snurrar runt, runt, runt.

Gjorde nyligen ett par intresseanmälningar på lägenheter inne i Varberg även om det bär mig emot men det känns en aning isolerat nu och man vet ju aldrig vad det är för något som flyttar in här efter de bra grannarna. Jag känner mig folkilsk, förvirrad och vilsen. Samtidigt som jag älskar att se stjärnorna utan gatlyktor som förstör natthimlen är jag samtidigt isolerad och måste förlita mig på min bil för att ta mig till sällskap och arbete. Skogen är vacker men det är inte sådan skog jag är van vid så jag har fortfarande inte tagit en ordentlig promenad för att upptäcka närområdet. Jag vill inte, det är något som bär mig emot.

Snart kommer våren vilket kommer betyda att snön kommer smälta undan vilket kommer betyda att jag måste göra något åt min lilla tomt med gräs där det ligger både löv och ned blåsta kvistar/grenar efter höstens blåst. Jag orkar inte ens tänka på det.

Jag skulle ha städat igår men istället blev det heldag i pyjamas och Nintendo vilket inte var fy skam. Samt att jag har sovit idiotiskt länge, troligen mer sömn än vid liv tror jag.

Även om rutiner är sådant som krävs för att hålla monstren borta från mig så börjar den gå mig på nerverna. Sju till halv fyra, måndag till fredag. Ett snabbt andetag av frihet och sedan är hamsterhjulet där igen. Fy fan.

Så fort det är dålig stämning på arbetsplatsen (vilket det är med  jämna mellanrum, för mycket höns på samma plats ger för mycket spänningar.) så mår jag dåligt av det också men ändå så är jag inte modig nog att ta itu med sådant som ibland kan röra mig utan jag sväljer orden och gömmer mig istället när så händer. Sedan så tror jag att den glada delen av mig passar bättre in bland andra, den är lättare att smälta eftersom jag själv inte vet vad som kommer hända om jag blir riktigt rosenrasande.

Den gången innan jul var det precis på kanten och det var bara min uppfostran om att man skall respektera äldre samt min feghet som gjorde att jag inte fick ett rejält utbrott. För stora arbetsplatser är inte bra, visserligen är det väl skönt med anonymiteten då men det blir gruppbildningar så fort det är mer än en handfull och sedan blir det bara bajs av det.

I helgen kommer modren, syster och fastern hit och håller mig sällskap. Gissar på att jag kommer börja storgråta när de ska åka hem eller om jag får för mycket vin i mig. För jag hör inte hemma här, det är bra för stunden och jag ångrar verkligen inte beslutet men jag hör inte hemma här. Jag vet inte var jag hör hemma för flyttar jag hem igen så kommer troligen depression komma som ett brev på posten av arbetssökande, pengaproblem och sedan ett arbete som jag inte vill ha. Ja, lyxproblem precis som allt annat. Barnen i Afrika har inte migrän men vad fan bryr jag mig om det?

Däremot är det underbart skönt att slippa en viss börda på arbetet. Jag skrev ett trevligt formulerat mail i torsdags (varför hör jag det uttalas "torsdes" i huvudet..?) som i grund och botten gick ut på att jag dumpade dem men jag såg till att inte vara oartig någonstans. Chefen gav tummen upp för det och jag är av med lasset. Dessvärre betyder det att Patsyn fick ta över det men hon är mer hårdhudad när det gäller skäll från butiker, åtminstone har jag fått intrycket av det. Själv så har det gått så långt med den butiken att jag tar till gråten alternativt svär högljutt när jag får "reklamationer" därifrån istället för att bara skaka av mig det och göra om och rätt som jag gör med de andra.

Fast nu ska jag slänga ut mattor, göra frukost och sedan STÄDA. Det finns inte ord på misären här om man säger så.

Läste en sak igår och blev bara sådär.. Trött.

Personen i fråga undrade varför denne skulle sova på den tiden av dygnet denne mår bäst på (natten) och varför det skulle undvikas genom att behöva stöpas in i formen jobba, sova, jobba, sova. Ptja, för att verkligheten suger kanske? Visserligen finns det nattjobb men jag mår också bäst på natten och skulle gladeligen vara uppe till klockan fyra på morgonen om jag skulle klara av det men det betyder troligen olagliga substanser och, nej.

Jag tycker också om nätterna, jag hatar att behöva gå upp tjugo över fem på morgonen vilket resulterar i att jag snoozar till klockan sex om inte senare för att slippa undan så länge som möjligt. Jag skulle helst vara vaken dygnet runt så jag kan göra det jag vill på nätterna och arbeta ihop till uppehället på dagarna. Så de som är friska och sunda lider av nio till femsjukan och de som inte är friska lider av en vård som inte gör någon nytta för någon mer än läkarna som kammar in löner.

Jag är bitter idag, jag är på det där humöret som gör att jag vet att en viss dam kommer skälla ut mig så jag gör en brasklapp innan. Just nu stör jag mig på denne jag inte känner med tanken "Yeah, right. Booh-fucking-hoo.. Du får pengar för att gå runt hela dagarna och inte göra ett skvatt, fy fan vad djävla synd det är om dig, din djävla djävel.." MEN, jag VET att det inte är så vilket kan bespara blodtryckshöjningarna där ute. Att "bara gå och få pengar" är inte så bara men just nu så är jag på morgongruffsidan. Jag vet mycket väl att det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven. Ironiskt nog så är de sjukskrivna för att de inte kan arbeta men det är förbaskat mycket arbete med att vara sjuk.

Så, nej, jag kallar ingen för parasit utan förklarar bara vad som pågår i min hjärna just nu. Att jag för stunden önskade att jag vore tillräckligt sjuk för att kunna vara sjukskriven med pengar från försäkringskassan i ett år bara för att slippa känna mig som en normaliserad robot för att jag är en av få som har arbete i min bekantskapskrets och faktiskt mår ganska bra vad jag än inbillar mig. (förnekelse? Jag vet inte, jag har slutat tro att jag är speciell, jag är normal och "tråkig".) Jag hade min lilla tur förrförra sommaren och jag knaprar mina piller som en glad liten lämmel så att jag kan passa in i formen men ändå skäms jag över att behöva gå och lägga mig vid tio på kvällarna för att jag är trött.

Nej, jag vill inte vara sjuk men jag vill hinna med att leva och jag har inte tid med det nu för när jag försöker göra det så bryter min lagade fasad ihop och jag stressar upp mig själv över att jag inte räcker till för allt det jag borde göra, att jag gör alla ledsna och att jag bara är skräp under en sko.

Till de som kämpar med vården där ute, lycka till och hoppas att ni blir gladare, kanske läkarna kommer på att de ska stå patienten till tjänst någongång inom en snar framtid.

Nu är en fil uppladdad till Paypal men jag tvivlar på att jag hinner få ordning på det i tid så det är bara att hoppas att Tshirthell hinner trycka det.

Hemma ser det ut som hej kom och hjälp mig och jag har inte städat sedan.. förra året eller liknande men det är sådant jag tänkte ta itu med i helgen. Förhoppningsvis.

I det riktiga hemmavid så snöade det under natten och jag gissar på att femton centimeter snö trillade ner på bilen men här? Inget alls. Enda gången det är bra att bo på västkusten är nu på vintern eftersom det inte är mycket snö som kan förvärra körningen förutom idiothalka.

Peh, dags att sova. Efter lite spelande förstås.

Just nu har jag ett anfall av ånger.

Varför i hela helvetet tackade jag nej till en lägenhet inne i stan och tog ett hus två och en halv fucking mil från jobbet och allt annat?

Fan, vad jag vill hem just nu. Jag vill hem och jag vill slippa att tänka på att man ska vara glad för att man har ett jobb utan jag vill bara hem. Hem, hem, hem.

Man åker till Stockholm och går på mässa samt studsar lyckligt runt på Science Fiction-bokhandeln (vi bodde bara ett stenkast bort från den, woooh!) där man nyper i fina böcker, köper Call of Cthulhu-rollspelet, en cthulhupin, en bowserpin och en T20 som jag har gjort ett hänge av.

Är jag pank nu? Jaaa. Ska jag åka hem i helgen och kramas med Andreas och nära och kära? Aaaabsolut!