Alv

Rensade ut i mailen, mycket som togs bort om man säger så men så hittade jag ett guldkorn bland annat:

"Om man säger högt till folk att man skulle rent spontant ibland vilja ta en yxa och gå lös på alla jävlar som bara råkar knalla i ens väg. Då stirrar de förfärade på en medans Alv bara skulle säga - vore det inte bättre att använda kulspruta eller eldkastare istället? mindre slafsigt, med sin fullkomligt lugna och ljuva stämma..."

Skrev en vän till mig för snart sju år sedan. Ja, min humor har sådana där inriktningar och det finns faktiskt sådana som förstår den också.

Tja, det går ju inte att säga så mycket än att det här året kunde ha börjat åtskilligt mycket bättre. Däremot får man väl tänka positivt genom att det kan inte bli annat än bättre fast sådant käns lite farligt att säga högt, då kanske något övernaturligt hör mig och så sitter jag i skiten än mer.

Tiden framöver här kommer att vara en mindre orgie i mina egna tankar om saker och ting, men det är väl dags att rannsaka om sig själv och göra något bra av det. Komma fram till vad i helvete jag ska göra med mitt liv för allvarligt talat, jag kan inte fastna i Kumla för resten av livet.

Morgondagen ska tas upp av att göra ett ordentligt CV och att tråckla ihop en ansökan till det guldsmedsjobb jag fann ledigt i Uppsala.  Fortfarande fel håll i landet men det är ju en början till att göra något åtminstone.

Arbetsförnedringen får vänta någon dag till, någon måtta får det vara på ambitionen att förnedra sig, jag har ju redan hört av mig till psykologen i hopp om att få ett tjusigt litet brev om några dagar med en ny tid. Det är dags att damma bort lite skit på mig och hitta den där som jag är meningen att jag ska vara utan allt dåligt självförtroende, alla tänk om-troll och alla andra djävlar som envisas med att stöka till mig.  Jag vill inte vara lättpåverkad längre.


Det och så ska jag gå och slänga soporna snart, det luktar illa här.

Nej, nej..

Det är NI som skatta er lyckliga över att få tillbringa en stund i min närhet. Inget annat.

En Alv är lättast att finna på bibliotek, bland ungdomsböckerna, engelska avdelningen med dito böcker, serierna eller i den bekvämaste fotöljen utan alltför mycket folk runt omkring. Hon tycker om lugn och ro och tar helst andra människor i lagom doser, helst mindre grupper av närstående men större går att tolerera om det finns rusdrycker att lätta upp tungan och hämningarna med.

Den personliga lyan består av högt värdesatta ägodelar, varav en bokhylla och en guldsmedsbänk med tillbehör är det som har första platsen i hennes hjärta. Diverse saker med ordet "Nintendo" stämplat på sig i rött försvaras med näbbar och klor om något skulle hota dem.

Att närma sig en Alv går aldrig att sätta regler på, det lättaste är att försiktigt visa sin närvaro, presentera olika positiva saker såsom litteratur, spel, musik (med rätt inriktning förstås) för att lugna ner misstänksamheten. Hon har visat sig kunna vara mycket misstänksam mot många och släpper inte gärna in vem som helst i sin privata lya om det inte är någon yttre påverkning som visar effekt. Många studier har utförts och det har kommits fram till att det klassiska med så kallad personkemi är det lättaste sättet att se om det går att närma sig. Hon har för vana att visa lite allt eller inget-tendenser när det gäller närmningar och de som kommer intill kan känna sig utvalda och kan se fram emot mycket underhållande tid i framtiden.

Kännetecken:
De yttre attributen har varierat sig mellan åren alltsedan studierna påbörjades och grundade sig vid början av den personliga utvecklingen med en förkärlek för svarta plagg och spetsiga saker. Hon kunde ses sitta framför elektroniska hjälpverktyg där hon försiktigt studerade andra livsformers beteenden och fann på så vis en grupp. Det har sedan verkat bli en nedgång i personlig utveckling på grund av grupptillhörande med vissa tvång för att sedan sakta återkomma till någon sorts likhet med det som var. Känns oftast lättast igen på korta kjolar, benvärmare i mörkare toner som svart, rött, brunt och även med vissa randiga inslag.

Verbala kännetecknen:
Hör man en ettrig, klagande röst som verkar hacka på allt och alla är det troligt att det finns en Alv i närheten och det gäller att försöka lyssna i flera nivåer. En ordbok har försökts att utformas för att förstå vissa återkommande läten men de ändrar sig för ofta för att kunna göra någon nytta.

Hantering:
Positiva resultat har iakttagits på ärlighet, nattliga aktiviteter involverande varma drycker, djupare ljudutbyten och regelbundna naturutflykter. Reagerar även mycket positivt på insläpp på andras personliga territorium och skratt.



Någonstans hade jag en fundering på att göra det lite seriöst, men jag orkar inte redigera det. Det var bara ett försök till att känna att det inte är jag som är värdelös utan den andre. Senaste tiden har tagits upp av mycket framtidsångest och funderingar vilket jag faktiskt inte har sett något behov av att redigera tidigare men stöter man på idioter så har man väl inget annat val och jag behöver intyga mig själv om och om igen att det inte är något fel på mig.

Det är inte jag som är hämmad, det är han.

Efter någon veckas hängande på ett Helgons forum i ämnet sex har jag kommit fram till att jag borde lämna tillbaka rätten att leva för uppenbarligen förtjänar jag den inte.

En hona skall numera vara:
* bekväm i sin egen sexualitet
* nöjd med sig själv, både med och utan kläder
* kunna prata för sig
* kunna ta för sig
* kunna beskriva exakt hur hon vill ha det

Listan kan göras lång. Uppfyller man inte dessa kriterier så är man uppenbarligen inte mogen att ha sex och inga undantag finns. Sådana här små trivialiteter som blyghet och liknande finns det inte plats för, nej nej.

Jag råkade andas lite i en diskussion angående oralsex att jag ibland hellre undviker det eftersom jag har svårt att vara verbal i sänghalmen och ge instruktioner. Att ligga och ge vägbeskrivningar i sängen är ungefär lika upphetsande som att se (sätt in valfri, motbjudande känd manlig person här) naken men uppenbarligen skall jag bara svälja mina egna åsikter, lida och säga hur jag vill ha det för att slutligen inte njuta överhuvud taget eftersom det då (hur rätt det än skulle genomföras) skulle ge lika mycket nytta som att klia mig på handen.

Jag blev istället informerad om att jag uppenbarligen inte var mogen för sex på grund av att jag är blyg. Intressant. Är jag den enda blyga personen här i världen? Tror inte det, förmodligen skulle större delen av svenska befolkningen få lämna in sexlicensen om det var sådana hårda krav.

Jag är inte helt nöjd med min kropp och skäms ibland av att veta att motparten tittar på mig vilket gör att jag nästan omedvetet tittar bort för att försöka glömma att han ser på mig. Det är alltid en liten gnutta av mig som är rädd för att det ska komma en negativ kommentar när man är som mest sårbar. Men det får jag inte vara, jag måste vara totalt komplett nöjd med mig själv, inte ta till mig komplimanger utan bygga upp det helt själv utan hjälp.

..och det roligaste av allt är att det var inte stor portion av dessa som var äldre än mig, enbart en kan jag dra mig till minnes nu men hon bad om ursäkt ifall hon lät hård och att hon inte menade det på det sättet.

Så nu hoppas jag att det finns humor bland de läsare jag har som förstår att jag inte menar allt det här med blodigt allvar för i så fall skulle jag ge mig ut på seriemördarturné för att avliva alla odugligt levande människor för allvarligt..

Hur många passar in i formen med att vara totalt komplett nöjd, totalt öppen, totalt tillfreds?

Det är inte första versionen av matrixen vi lever i.

Det ondskefulla klickfingret har varit i farten igen och jag äcklas återigen över att vara människa. Det kommer krävas en hel helg med Disney för att rensa bort det där tror jag nog.

På tal om något helt annat så verkar toleransen krympa för varje år som går. För tio år sedan skrattade jag rått åt blod och tarmar som flög i Evil Ed och Braindead för att numera nästan må illa vid våldsscener i film. Kanske är det bara så att filmerna är för väl gjorda och att allt ser för verkligt ut? Jag vill veta att det bara är ketchup och hallonsylt, ge mig Lady och Lufsen-scenen från filmen jag såg på Sjuhärads!

Jag har väl aldrig haft så mycket emot att diska, förut har det varit helt acceptabelt så länge det inte är mängder av bestick för bestick är dödens tråkigt. Nu har jag just tagit en paus och kom fram till att det är inte så farligt med bestick heller.

Så länge det är jag som har stökat ner dem, jag hatar däremot att ta hand om andras skit om jag inte har valt det själv.

Tvätta är sådant som jag finner tillfredsställande, det är avkopplande och hjärnrensande att vika ihop allt, lägga det i en blå Ikea-kasse för att sedan glömma lägga in det i garderoberna. Jag började tvätta mina egna kläder när jag var runt tolv eller liknande eftersom jag insåg att det gick så mycket fortare istället för att fylla på den gemensamma tvättkorgen för två vuxna och tre barn. En gång när jag skulle instruera mina vänner i hur man använder en tvättmaskin blev jag förvånad av hur lite de visste, då hade jag ju tvättat själv hur länge som helst.

Däremot går tvättande under samma sak som diskning, är det min smutstvätt så är det okej, att sortera någon annans ger mig grovt obehag och det får mig bara att tänka på nedslemmade skjortor och urindränkta lakan (jag har arbetat inom vården). Fast är jag sambo kan jag slänga in den andres tvätt så länge den är sorterad så det bara är för mig att slänga in den i maskinen och sedan hänga upp. Det är ganska romantikdödande att plocka igenom någon annans tvätt och finna smutsfläckar så det vill jag helst inte uppleva.

Bytte mitt lösenord till mailen idag eftersom Bilddagboken har blivit hackad och det höll på att sluta i förskräckelse eftersom jag lyckades blanda ihop dem eller bara strula till det så jag fick sitta och fylla i information om mig själv som är tio år gammal. Postnummer fick rotas reda på och jag fick tänka som en sextonåring igen för att kunna klura ut svaret på den lösenordsfråga jag ställde till mig själv när jag var sexton.

Fast det är trevligt att veta att jag hade lite vett då med, efter en handfull försök lyckades jag lista ut svaret.

Åter till disken, sedan ska jag laga vegetarisk lasagne, en av de få rätterna som gör att jag kan glömma kött för en stund.

Så är jag klarvaken igen. Klockan tickar på och sömnen lyser med sin frånvaro. Senaste kvällen var jag riktigt nöjd med mig själv då jag gäspande lade mig i sängen vid elva, spelade lite Nintendo DS och slocknade strax efter tolv. Men vad gör det för skillnad när jag vaknar upp från en dröm (ingen mardröm, bara en livlig dröm som gjorde att jag vaknade med ett ledset gnällande) vid tre på natten för att sedan inte kunna sova om. Jag spelade lite till för att döva den livliga fantasin som vill se monster överallt och helt plötsligt var klockan halv fem.

Släckte lampan. Lade på sidan med Stig tätt kramad mot mig. Vände på mig. Vände mig igen. Stirrade rakt ut i mörkret. Vände mig. Försökte tömma hjärnan för att kunna somna lättare. Vid halv sju somnar jag och tar mig sedan upp vid tio för att göra mig i ordning för resa in till Örebro.

Kommer i säng vid tolv, gäspar lite och spelar för att slappna av. Klockan blir helt plötsligt två och jag försöker sova. Klarvaken. Huvudet går i hundratrettio och alla tankar vimlar runt, så pass mycket att jag funderar samtidigt som jag spelar. Försöker att slappna av men ger upp.

Nu är jag klarvaken och jag hatar det. Försöker gång  på gång med att vara vaken en hel natt för att vrida tillbaka men det slutar bara med att jag sover hela dagen ändå eftersom jag inte har något speciellt att göra. Jag blir tokig. Hjärnan bara snurrar och jag är klarvaken även om jag gäspar.

Jag önskar jag hade någon sorts sömntabletter för att börja vrida åt rätt håll. Vem fan kom på det där med att sova?

Bilddagboken är en ständig uppsjö av kärleksförklaringar till höger och vänster, kyssbilder undertecknade med att de kommer älska varandra för evigt och jag blir lika förvånad varje gång när jag ser åldrarna på dem.

En kille visar sig vara två år äldre än min yngsta lillebror och tanken hisnar. En surkärringsdel i mig muttrar något om att "de vet väl inget om kärlek?" innan jag snabbt brottar ner den. Det är bara... skrämmande. Skrämmande att inse att åldern börjar ticka på mig och att det snart är tio år sedan jag fann min första, svindlande kärlek. Det är så länge sedan nu att jag knappt kan komma ihåg mer än brottstycken, som när han hälsade på enbart mig en helg och vi satt och kysstes i flera timmar i mörkret utanför teaterlokalen i Kumla där moder och fastern hade danskurs.

Är det redan så förbaskat många år sedan? Uppenbarligen. Visserligen är det väl lite sockersött med små pussande hundvalpar men den negativa delen av mig ser bara hur de sedan sitter med hjärtat krossat för första gången och troligen inte sista.

Fan, jag börjar bli gammal även om jag förnekar det. Jag ser mig i spegeln och funderar över om en tjugofemåring ska se ut så, det finns ju skräckexempel som ser ut som gamla kärringar och gubbar vilket jag verkligen hoppas att jag inte gör. Fast, det finns ju självförnekelse.

Nej, nu i vår är det jag som fyller sexton igen!

Varför verkar det ibland som om allt man gör i livet är för någon annans skull och inte för min egen?

Jag kom upp från sängen fyra på eftermiddagen idag, jag hade inget annat för mig så jag låg i sängen och somnade om med jämna mellanrum. Det har resulterat i en dundrande huvudvärk och en känsla av att jag är totalt värdelös.

Sitter nu och tittar efter arbete och fastnar i djungeln, funderar återigen om jag ska gå till arbetsförnedringen men det enda de gör är en plan för att få bort mig från statistiken så fort som möjligt. Det som de skulle behöva hjälpa mig med är en fast telefon så jag kan ringa runt och försöka hora bort mig istället. A-kassa är jag ju inte med i och det är ju inte som att arbetsförnedringen är kompetenta och utbildade människor precis.

Vad har det gått? Tre veckor? Klättrar redan på väggarna och får panik över att jag inte har någon sysselsättning, samtidigt så har jag mage att vara kräsen men någon måtta får det vara. Telefonförsäljare är samma sak som husmögel, dåligt och förstörande.

Hatar det här. Jag är inte gjord för att sitta still.

Ju mer jag vet, desto mer har jag att oroa mig för, mer att grubbla över, mer att ligga sömnlös över. Listan blir bara längre och längre och jag skulle inte ha något emot att lägga upp den här men vissa saker är faktiskt för personliga för att hora ut på nätet hur som helst.

Slutresultatet är däremot att jag ligger och stirrar rakt ut i mörkret innan jag somnar och bara oroar mig, dygnsvridningen har ju inte gjort det bättre och jag funderar på att göra en helnatt igen i ett tappert försök att få det rätt igen. Det är för mycket som snurrar runt, för mycket fritid för mig att ha vilket bara förstorar dem.

Senaste tillägget är arbete med en ny liten twist. Jag har som sagt problem med kronofogde även om det inte är mitt fel från början utan jag får bara ta en annans skit. Och kommer det något om att jag får skylla mig själv så vankas det stryk. Jag vill inte ha mer snusförnuftiga människor som ler lite översittande för att sedan säga: "Ja, jag skulle då ALDRIG gå i borgen!" på ett sätt som gör att jag känner mig extra dum i huvudet.

Men jag är uppenbarligen dum i huvudet, det krävs bara en gång av något för att jag ska falla dit, en enda gång uppenbarligen.

Så nu ligger jag och gör ingenting samt gruvar mig för hur i hela friden det blir om jag nu skulle hitta ett arbete eller om jag bara ska gå till socialen på en gång. För tänk om kronofogden skickar räkning när de får nys om att jag har fått ett arbete? För jag TÄNKER INTE BETALA HANS FÖRBANNADE SKIT! Samtidigt så får jag absolut panik av att inte ha något att göra, dagarna blir till en seg smörja och jag känner inte för att umgås med någon eftersom jag bara känner mig meningslös och tråkig.

Visst, tänk på barnen i Afrika och på uteliggarna i Stockholm men jag tänker hellre på mig själv och min värld och i den världen är det här ganska jobbigt.

Så nu blir det Twin Peaks hela natten, sms ut i ingenting och tedrickande. Ibland hatar jag mitt liv.