Alv

Jag drömde om odöda igen i morse men den här gången var det bara inspirerande och SPÄNNANDE!

Det var ett stort zombielajv, ett helt samhälle (ibland skrämmande likt Hallsberg i storlek och utseende förutom att det fanns en sjö med fina hus precis utanför, samt skog. Sådan där lajvig granskog.) var med på noterna och det var odöda överallt plus de överlevande.

Det härliga var att alla zombies var som en blandning mellan de som är med i boken Hanteringen av de odöda och de vanliga "old school" vilket gjorde att man kunde röra sig lite halvfritt mellan gångerna.

Och vilket engagemang! På lajvcampingen när jag gick förbi (fast jag spelade då min karaktär) höll en stor grupp cyklister på att göra iordning ett busstält de skulle cykla med för något jippo, jag såg killar i polisuniformer (jag tror till och med att jag flinade i sömnen när jag såg en av dem.  Namnam) med vapen och alla andra klassiska karaktärer.

En sådan dröm som gör att jag bara vill studsa rakt upp, hitta ett större samhälle, ha MASSA pengar plus sminkörer och sedan börja planera.

Jag har inget emot vad andra pysslar med, så länge de är glada och inte gör något olagligt (jag tror säkerligen att styckmördare är glada när de skär någon annan i småbitar) eller skadar andra så kan de leka i sina egna sandlådor medan jag är i min egen. Däremot så förstår jag verkligen inte det med polyamorösitet. I mina ögon låter det bara som ett finare ord för att vara otrogen men egentligen är det ju bara härligt att de kan slösa kärlek på flera samtidigt.

Därför vill jag lufta min hjärna med saxade ord från forumet eftersom jag inte kommer kunna diskutera ämnet där utan att bli nedmejad och idiotförklarad gissar jag på.

"Jag ska försöka förklara: Om du tänker dig framåt i livet, kan du tänka dig att ha flera barn? Mer än ett alltså. Och om så, tror du att första barnet skulle kunna tänka som du gör nu? 'Jaha, så nu ska de pöka fram syskon, fan vad speciell JAG känner mig nu då!' "

Det var när jag försökte ifrågasätta hur personen kunde jämföra barn och ett kärleksförhållande  och fick svaret att det fungerade alldeles utmärkt. I mina ögon är det en helt annan sak eller lever de med folk de kallar syskon fast de även har sex? Jag förstår inte, jag vill förstå men någonstans brister det. Jag tycker inte på något sätt att det är fel eller äckligt. Bara..  Skumt. Fast, så länge alla är glada så.

"Metaforen är väldigt precis - ett barn förlorar inte i värde för att det får syskon, och på samma vis förlorar inte en partner i värde för att man träffar andra. Hon kan mycket väl vara extremkär i dig, det betyder inte att hon kanske vill stänga alla andra dörrar för det."

Jag kan verkligen inte jämföra det eftersom jag ser kärleksförhållande mellan ett par och mellan föräldrar som helt skilda saker. Barnet växer upp, man sörjer för det, uppfostrar det, gör det till en människa. En partner har man för att "komplettera" sig själv med, både kroppsligt och själsligt. Man har inte sex med sina barn, det är nog där det låser sig i min hjärna tror jag. Och varför ska man hålla andra dörrar öppna? Räcker det inte med en som passar bra? Visst, jag kan ju inte sätta mig in i den situationen eftersom jag inte är polyamorös men jag tänker bara att man hela tiden letar efter något bättre. Jag skulle inte ha tid att träffa andra om jag är kär i någon.

"Alla människor är olika. Jag skulle råda dig att fundera RIKTIGT djupt och ordentligt på om du faktiskt köper monogamin rakt av. ÄR det verkligen viktigt för dig att saker ska vara som ?normalt?, TROR DU på att man kan ha en livslång monogam relation. Skulle du verkligen aldrig kunna hamna i fel armar någonsin (och vad du än vill svara så är svaret jo, det skulle du, frågan är hur du relaterar till det). "

Jag tycker synd om de som är i ett monogamt förhållande för att de tror att det är så saker och ting ska vara men det är ju lätt för mig att säga eftersom jag är tämligen normal i sådana saker som kan ge problem. Det måste vara förbannat svårt för någon som är polyamorös att handskas med sig själv innan de "kommer ut ur garderoben" att förstå varför de kan få känslor för någon annan när de redan har någon som är perfekt. Precis på samma sätt som homo- och bisexuella måste ha. Själv är jag förskonad med att vara just, normal.

Jag tror mycket väl på att det finns sådana som är polyamorösa men jag tror även att det finns en liten del som använder det som en ursäkt för att de knullar runt och det är ganska trist att det är just den lilla klicken som har färgat en del av mina åsikter. Jag vill inte förringa någon annans förmåga att älska och det stör mig ganska rejält att jag inte kan vara öppen nog.

Jag är inte monogam för att jag tror att det är så man ska vara, det bara är så. När jag var sexton så önskade jag verkligen att jag var bisexuell för att det verkade så spännande men det går inte att ändra på något som är som det är.

"Kort och gott - är du verkligen monogam eller har du bara köpt konceptet för att det är vad du (och vi alla) är fostrade till?"

Det där stör mig faktiskt lite. Det är i sin tur att förringa de normala och är på sätt och vis omvänd diskriminering (jag får ropa "särbehandling!" som lite internhumor här) och det är inte rätt det heller. Åtskilliga gånger har jag läst frasen "Människan är inte gjord för monogami" och jag blir lika trött varje gång eftersom det bara låter som en dålig ursäkt. Skulle inte förvåna mig om pappa körde den på mamma som ursäkt för varför han bodde hos en annan kvinna medan hon slet hemma med två små döttrar.

Att bli fostrad till att vara monogam låter ganska sorgligt fast visst finns det folk som tänker så medan jag mer tänker att jag skulle vara beredd att leva med samma person resten av livet för att jag VILL göra det. Det är en stor skillnad i mina ögon men jag är kanske för normal för att yttra mig. (lägg till ett leende här, jag skämtar faktiskt lite)

Grey's Anathomy må bara vara en serie. En sjukhusserie för att göra det ännu mer kliché än vad den är. Blod, operationer och känslor i en salig blandning och jag suger i mig den som en uttorkad planta hur mycket jag än hatar faktumet att jag gör det.

För i nästan varenda avsnitt så lyckas den peta till saker jag försöker förpassa till någon annanstans och sparkar dem tillbaka till verkligheten tills jag antingen sitter tårögd eller har en klump i magen. Den rollen som de flesta tycker illa om är den som jag känner igen mig mest i och jag hatar manusförfattarna som vet vilka knappar de ska trycka på.

Fast det visar ju att jag är som alla andra vilket ibland kan vara trevligt på något idiotiskt plan.

På samma gång som jag är rädd för att få avslag så är jag även livrädd för att få ett ja. Det har varit många effektiva timmar av att förtränga allt det innebär eftersom det inte ens är verklighet, ingen idé att ta ut saker och ting i förskott.

Så jag andas ut, jag andas in, jag andas ut, jag andas in och jag kopplar bort den delen så länge för senare bruk.


Mitt liv är för stunden en hög med papper, allt går visst att få på sådana men då undrar jag varför inte alls finns nedskrivet i så fall. Blanketter med kryssbara rutor och fält där det gäller att skriva korrekta siffror så att inte datorn får panik över att försöka läsa min handstil, det är farligt att ha annorlunda handstil. Stackars datorer.

Numera missbrukas orden något kopiöst. De slits, sträcks, nöts, nervärderas och tappar all den mening de hade innan. I den datoriserade världen slänger folk gladeligen ur sig ord medan jag är bakåtsträvande och skriver bara vad jag anser mig vara kapabel till för stunden.

Inte en chans att jag skulle skriva kram till en vilt främmande människa om jag inte var beredd att göra det i verkligheten! De jag skriver det till är sådana som jag inte skulle tveka att göra så till om jag skulle möta dem och att se andra slänga ur sig dem hur som helst är på sätt och vis motbjudande.

Fast det var väl dags att nöta på nya ord när "Jag älskar dig" har våldtagits så totalt som det har gjort hittills så varför inte fortsätta? Vad blir nästa? Mamma och pappa?

Jag sover mig igenom dagarna känns det som. Visserligen tycker jag om att sova men någon måtta får det kanske vara.

Sömn betyder befrielse för jag drömmer väldigt sällan mardrömmar även om de är groteska när de väl infinner sig. De drömmar jag har lämnar mig istället med en tomhetskänsla av att livet inte har nog för mig. Åtskilliga gånger har jag varit beredd att öppna fönstret, kasta mig ut för att se om jag fortfarande kan flyga ända tills verkligheten rotar sig in i hjärnan igen.

För jag tycker även om den där lilla stunden vid uppvaknandet som bara består av ingenting. Precis innan datorn har startat upp alla program som gör mig till den jag är, det lilla ögonblick då jag bara är ett skal, nollställda känslor och inget mer.

Kanske är det därför jag hellre somnar om istället för att lyssna på väckarklockans signal med Röda Arméns skönsjungande när jag inte har någon tid att passa. Bara för att få de där få sekunderna av förvirring, antingen total nollställning eller kvarblivna rester av drömmar som fortfarande känns som verklighet.

Samt att även om mardrömmar är hemska så innehåller de åtminstone mer uppenbara monster än verkligheten.

Jag tror inte på att de är döda, de är bara inte här för tillfället. Som en lång semester eller liknande, de ligger inte alls i en trälåda under gräset för att låta det som var på insidan kunna sväva fritt.

Små insikter om att han faktiskt inte finns hos oss längre och inte har funnits på flera år dyker upp då och då men jag väljer att inte tänka på dem så utan den runda stenen på kyrkogården är mer som en efterlämning för att visa att han fortfarande finns. Det är bara på låtsas som stolen är tom och alla åren har gått, bara på låtsas.

Jag fasar för den dag som något kommer hända med en av mina närstående för även om jag tog hans död hårt så är det ändå overkligt för att han inte fanns i mitt liv varje dag utan mer någon gång i veckan. Det är på något sätt overkligt men ändå inte. Kommer ihåg begravningen, den första begravningen jag gått på under flera år, blombuketten jag hade plockat ihop från pappas trädgård, på den resterande familjens ensamhet. Jag gick på hans begravning när jag hade struntat i två som var från min släkt åren innan (samt att jag är livrädd för begravningar) men jag ville hedra honom.

När min farfar dog i början av 2001 eller vad det nu var så var jag mest ledsen över att jag inte kunde sörja honom. Jag ville inte gå på en begravning för att lyssna på vackra ord om en ful människa som förstört så mycket i sitt liv. Däremot hade jag gått dit om min pappa hade bett mig även fast jag visste att han aldrig skulle be mig om det eftersom pappa är en produkt av farfar. Istället satt jag i min lägenhet och var ledsen över att jag innerst inne var glad över att den där ursäkten för farförälder var borta samtidigt som jag inte kunde förstå varför den värsta av dem överlevde längst av dem alla.

Mormor hade varit död mycket längre innan kroppen slutligen gav upp, sista gången jag träffade henne på Knuten där hon bodde den sista tiden var det bara ett tomt skal kvar av henne. Ett tunt spöke i tofflor som tittade på mig med blanka ögon som små millisekunder hade en glans av igenkänning för att sedan tona bort igen. Jag tror till och med att hon kallade mig för min mors namn istället. Sedan gick hon bort något halvår senare och jag önskade verkligen att det inte hade varit den sista gången jag träffade henne, hade hellre velat minnas henne som den maniska mattfransrättare hon hade varit. Jag gick inte på begravningen för jag vågade inte, jag ville inte. Jag hatar begravningar, precis som alla andra.

Farmors begravning var den första jag någonsin gick på vid tolv-tretton års ålder och jag satt bedövad i bänken och visste inte vad jag skulle göra. När kistan sänktes ner så brast något och jag kunde inte sluta gråta utan klamrade mig fast vid föräldrarna som om jag skulle drunkna tills de nästan verkade bli generade.

Den senaste jag var på var min mormors systers man. Det må låta avlägset men han förgyllde min barndom med sin honung vilket har gjort att jag har älskat den produkten sedan dess. Jag satt i kyrkan i sällan använda kläder med mor och syster, tittade på kyrktaket, lyssnade förstrött på prästen och undrade vad jag gjorde där. Istället så tänkte jag på det jag hade av minne av honom och så kändes det bättre, ville inte gråta igen, jag hatar att gråta bland människor.

Sedan var det dags för avsked, jag stannade till vid det gapande hålet i marken, tittade på trälådan, släppte min ros, tackade för honungen och gick till den andra sidan. En klump i halsen hade bildats men jag höll fortfarande masken. Sedan kom en gammal kvinna fram till graven, hon hade rullator eller stöd för att ta sig dit och hennes ord talade om en sådan stor sorg att jag gick sönder och så brast det.

Jag tycker inte om begravningar, jag tar dem för hårt och jag tar till mig de anhörigas sorg så att jag inte klarar av det. De få som tror att jag enbart är hatisk och kall har uppenbarligen inte sett bakom masken än.

Jag tittar på siffrorna och bokstäverna och finner mina egna kombinationer av dem. Lyssnar på röster och drar ut en egen melodi och slinga som jag vill höra.

Den del av mig som försvann den här gången skriker efter att få komma tillbaka där den hör hemma men mina lappar med ordet "Borttappad, belöning finnes" gör ändå ingen nytta för avståndet är för långt för att kunna låta det naturliga bandet dra den tillbaka.

Istället får jag resignera och vänta på att den delen ska växa tillbaka precis som en lever gör. Fast om det gick hade jag hellre försökt förgifta det återstående till den slutligen skrumpnar, försvinner och lämnar mig härligt tom.

Men jag är ju bara svart och vit, antingen eller, allt eller inget. Klart jag vet att jag gör fel, att jag tycker fel, att jag anser fel och att jag helt enkelt bara är fel. Allt jag gör går att fnysas åt, går att bortförklara precis som en skeptiker gör med saker de inte förstå och vad finns det kvar då om allt det jag är bara är fel?

Jag vill inte ändra på mig, många klarar av att se bakom masken ändå så varför känner jag en grov önskan om att ändra mig för en enda persons skull? Ska jag stoppa tillbaka allt det som är jag i en liten påse och gömma det bakom ryggraden bara för att vara korrekt och uppvisningsbar bland folk?

Fuldagen har initierats och nu ska jag äta frukost.

Efter att ha varit ännu en tur till Hallsberg som med bussarnas lite skeva tidtabell (när ska världen börja snurra runt mig egentligen? Skärpning, bussbolag!) så har jag nyss kommit hem och slevade ner havregryn och vatten i en skål för att äta en alldeles försenad frukost.

Självklart vänder jag på mängden, det är ju ändå hela två ingredienser, vilket resulterar i en dubbel sats och en Alv i matkoma.

Havregrynsgröt är inte gott. Det är inte äckligt heller. Det bara... är. Jag äter det för att stilla hungern i brist på annat men det behövs mycket tillbehör för att göra det njutningsfullt.

Mycket annat är så här i verkligheten också. Saker är slemmiga, nödvändiga och måste sväljas ner bara för att man måste.

Min syn på sjukvård och allt vad den har att göra med har tidigare i livet varit simpel och förståelig:

Man bryter ett ben, de gipsar det. Man får ett hål i en tand, de lagar det.

Numera har jag upptäckt den inre världen som jag inte tror att de har så stor koll på som de borde, jag finner mig inslängd med en främmande människa som jag ska blöda ur mig allt som gör ont på insidan för att må bättre. Egentligen skulle det kunna vara en total galning som LÅTSAS vara kurator/psykoterapeut/psykolog bara för att få höra om andra människors insida.

Jag hatar sådant, dels för att det är en främmande värld som jag inte är van vid för fem öre samt att de helt plötsligt kräver att jag ska tänka själv. Vården innan har varit pekfingervård, tandläkaren säger "Borsta tänderna!" och läkaren säger "Ta tabletterna två gånger om dagen i en vecka" och nu går de till "Hur vill du att vi ska hjälpa dig?" och "Berätta om dig själv".

Vad i helvete ska jag svara på det? Jag har ingen aning om hur sjukvården är och om inte ens de vet det så kanske de ska sluta arbeta inom det istället för att fråga patienterna om det. Fast jag biter ihop och försöker ändå för att jag inte finner någon annan utväg för det som ibland bubblar upp även om jag flera gånger skäms över att det går så lätt för mig att få "hjälp" när det finns så många andra som säkerligen behöver det bättre. Jag tror inte att det är något större fel på mig utan det är bara saker och ting som är ur spår men att få det föringat till att det är dålig självförtroende känns ungefär lika inspirerande som om jag hade trott mig köpa mitt favoritspel för dyra pengar och upptäcka att det är en piratkopia.

Är det så enkelt? Går allt att förklara enbart med det? Är mitt dåliga självförtroende och att jag ser ner på mig själv den enda orsaken till allt? Klarade jag inte av mitt sommarvikariat för att jag har dålig självbild? Jag skulle kunna ta upp så många andra saker men eftersom jag inte vill bli klassad som en av alla dessa bekräftelsehoror så undviker jag det.

Det är ju just därför jag inte har vågat söka hjälp, för att jag har varit rädd för att bli förringad och nedminskad till något smått. Nej, det är inte som att jag skriker efter en diagnos att ha som förklaring men det lät bara så..

futtigt.

Tänk om det är så enkelt? Tänk om de andra enkla tankarna jag har haft angående allt det här också stämmer? DÅ blir jag rädd på riktigt.

Inte nog med att jag måste vara aktsam på vilka ord jag använder när jag skriver en arbetsansökan, jag måste även förklara vad jag gör på min fritid så att de inte bara beaktar mitt kunnande i branschen utan även om jag är en trevlig prick att ha med på personalfesterna.

Det visar ju lite hur desperata alla är för att få ett arbete, visst att man ska kunna berätta om VARFÖR de ens ska tänka på att anställa just mig men varför måste det betyda att jag gladeligen ska berätta vad jag gör på fritiden? Tänk om personen som läser den är avogt inställd till det jag sysslar med på fritiden och då knycklar ihop mitt brev?

Är det inte lika bra att skriva på en gång vad de vill att man ska göra för att få tjänsten så man slipper allt runtsvansande?

Äh.

Det jag hör från mina grannar får mig att få uppfattningen att det enda de gör är att gräla, hosta, lyssna på skitmusik på onödigt hög volym eller utöva sexuella övningar i sängen. Det är inte speciellt underhållande att höra rakt igenom väggen utan att anstränga sig en hona skrika sig hes till någon som muttrar med basröst eller hostar till svar.

Så jag svarade senare på kvällen med att dansa i min hall med hörlurar, jag studsade runt, hoppade, skakade på sittmusklerna och viftade med händerna väl medveten om att det säkerligen såg hysteriskt roligt ut för de som råkade titta in genom mitt köksfönster. Det kan jag bjuda på, då ser de åtminstone att det är någon som har roligt i det här huset emellanåt.

Nu kunde mina grannar undra över de stampande ljuden och fundera över vad i hela friden jag gjorde men hellre det än kvävd gråt och annat trist.

Jag kanske bara skulle göra något oväntat, se om personen i fråga verkligen skulle mena något med sitt erbjudande, ta emot biljetterna, åka ner dit och ha meningslöst sex, få frukost och sedan åka hem. Döda mina små önskedrömmar om vad jag tror att livet går ut på och bli som den människoapa man ska vara.

Utrota alla fjärilslarvsägg som ligger och väntar på rätt tillfälle att kläckas för att få insidan att bubbla och bara se krasst på allt istället. Komma fram till att livet består av att man ska arbeta, tjäna pengar, knulla, avla barn, äta och inget mer.

För ta bort allt annat, ta bort allt "själsligt liv" och det är vad som återstår. Pfft.

Livliga, verkliga drömmar som jag nästan kan ta på och sedan vaknar jag upp här. Vissa dagar går bra och även om de är flertalet mer än de dåliga dagarna så är de dåliga så pass låga att det väger upp mängden på de bra.

Alla de där onödiga tankarna som jag verkligen försöker att knuffa undan tar vackert en kölapp och väntar till rätt tillfälle istället för hur det än verkar låta på mig så vill jag inte vältra mig i min egen olycka.

Det är bara det där..

(överskriften läses bäst med Jonas Gardells ansiktsuttryck och röst när han säger "På Priiinsen.." i föreställningen Livet)

Det är ju meningen att man ska lära sig av allt man gör, fast ibland ska man nog inte gå till överdrift med vad man lär sig. Vad lär jag mig av att slänga soporna varenda gång? Visst, de luktar inte om man slänger dem, men det har jag redan lärt mig för länge, länge sedan. Så jag går till termen förhållanden som har varit ett kärt och bittert ämne den senaste tiden här i mitt skrivande. Japp, jag har självironi och jag känner väl till alla mina stadier och hur de går över. Börjar sakta men säkert bli mig själv men det sker dessvärre av att jag trycker bort allt och sedan bubblar det upp ett tag för att sakta gå ner igen.

Men, men... Vad har jag lärt mig under de här tio åren av mitt liv? Jag började leva för ungefär tio år sedan kan man väl säga också men det har jag redan tagit upp här om jag inte missminner mig, däremot får de läsare som känner ork att leta på det leta på egen hand.

Våren 1998 var jag en fånig liten femtonåring som knappt hade tittat åt någon av hankön med hjälp av annat medie än tvskärm och bilder. I mars samma år trillade förälskelsen på besök och jag fann mig ha en fyra år äldre pojkvän, lite sådär klichéartat att ha en pojkvän som snart kunde köpa ut åt mig.

Vad lärde jag mig av den turen? Att jag inte var hemsk och oälskad. Att den första kärleken aldrig någonsin lämnar en helt. Det är inte som att jag tänker på det varenda dag men några gånger om året kan jag finna mig att minnas tillbaka. Det kunde ha varit en värre människa att lämna bort den delen till även om slutet blev lite konstigt. Fast, jag lärde mig att man inte ska börja göra slut via chatt, det blir väldigt konstigt sedan.

Våren 2001 var det dags för en riktig tabbe. Känslan av att vara totalt hatad av hela världen och att det aldrig kommer finnas någon för mig infann sig efter ett par års torka (självförtroende är för mesar) och jag gjorde en av de stora förbjudna sakerna. Blev tillsammans med en väns ex. Vilket lärde mig att det ska man absolut inte göra och jag lärde mig även vad ett rebound var vilket jag var då.
 
Sommaren 2001 lärde jag mig att rebound inte är bra för någon del, inte för lögnaren eller offret. En av de saker jag skämdes för många år och jag bad personen i fråga om ursäkt för det varje gång jag fick chansen.

Hösten 2001 - Sommaren 2006 trillade jag dit rejält och lärde mig mycket under dessa nära fem år. Som att kommunikation är något av det viktigaste som finns. Att man inte är komplett glad hela tiden bara för att man har sambo, är förlovad och lycklig, förhållanden har upp- och nedgångar vilket alla borde veta om man inte är totalt korkad. Jag lärde mig angående kompromisser, om risken att fastna alltför mycket med den man älskar och glömma bort alla andra som betyder något och slitet med att ta sig tillbaka till dem. Jag lärde mig mycket om att bo samman med någon annan och allt sådant praktiskt. I slutet lärde jag mig dessvärre att allt verkar ha ett slut och att det är precis lika djävligt för båda parterna, samt att det kunde kanske ha kunnat blivit mindre panik om det hade funnits mer kommunikation.

Vintern 2006 lärde jag mig att bara nyttja kött inte är för mig, det är för mycket känslor inbakat i sådana saker och jag får vackert finna mig i att jag inte är så som de vill att man ska vara numera. De åsikterna finns överallt här eftersom jag fortfarande har svårt att finna mig i att jag är sådan.

Under 2007 och en liten bit in i 2008 fann jag ut att även om någon är äldre än mig så kan jag ändå vara så mycket mer kunnig i livet än denne. Jag hittade mindre smickrande delar av mig själv som jag fick försöka ta itu med och jag upptäckte ÄN en gång att det där med att hålla isär kött och känslor verkligen inte är mitt gebit. Samt att kommunikation bara fungerar om BÅDA två pratar, inte att den ena pratar och pratar, frågar och frågar men bara får tystnad tillbaka och ett "ja, det kunde ju ha blivit lättare om jag hade sagt något" i slutänden när det är för sent. Jag lärde mig att svälja min konflikträdsla, ta tjuren vid hornen och tala ut åtskilliga gånger. Jag lärde mig att jag är exceptionellt duktig på att lura mig själv till att det inte är så farligt för att under tiden ha fallit handlöst för längesedan och sedan bli sårad i efterhand för att jag var för dum att fatta.

Har även fått omformulera mycket av mig själv under årets gång eftersom jag samtidigt med att leva ett låtsasliv har trampat en väg till kurator åtskilliga gånger vilket gjorde att jag blev ett monster. Jag har fått se över mig själv om och om igen för att inse att vissa saker inte är godtagbara medan vissa saker VISST är det. Jag har fått tänka över allt flera gånger och försökt inse att man inte kan finnas underbar för alla människor här i världen (jag kan ju inte rå för att mänskligheten är dum i huvudet. Pfft)


Och om jag nu inte har lärt  mig något av allt så får jag väl tänka på all booty jag har samlat på mig under tiden. Heh

Det är svårt att koncentrera sig på något bra för stunden, hur mycket kära mor än har sagt om att det här kommer ordna upp sig och att det kommer bli bra.

Så jag går tillbaka till navelskåderi i brist på annat, surfar runt på sidor och känner det där modiferingssuget komma smygande. Två piercingar till har jag planerat och en stor del av mig vill åka in till Örebro och ta dem båda på en gång, den ena har bara någon månads läketid och jag vill ha den. Jag vill ha tatueringar, vet inte riktigt vilka än för det är så många jag vill ha så jag funderar på att knata in till någon med gott rykte och fråga om de kan snygga till de jag har som behöver bättras på.

Ett av de sämsta sättet att försöka stöta på mig var när en kille var dum nog att förolämpa mina tatueringar, inte speciellt smidigt och det kunde ha undvikts med några ordförändringar bara.

Jag vill sticka hål i mig själv, sätta färg i skinnet, förbättra mig, förändra mig, så som man alltid gör. Känna den där stickande smärtan och lyssna på det hypnotiska surret, känna nålen penetrera genom min kropp, kunna medge att det gör ont men ändå stå ut. Knyta näven, bita ihop om det behövs och sedan se resultatet i spegeln. Känna att det finns något annat som kan göra ont och veta att det kommer något positivt ur det.

För modifieringsträsket kommer man aldrig ut när man väl har börjat, däremot börjar jag få ont om plats beroende på de val av motiv jag har gjort. Men den kungliga familjens symbol i svanken, lotusblommor vid höfterna.. Önskelistan är lång.

En vanlig reaktion när jag berättar för någon att jag har fastnat i träsket med Kronofogden är den där lite översittande minen följt utav "Ja, JAG skulle då AAALDRIG gå med på något sådant." precis som om jag är dum i hela djävla huvudet bara för att jag för en gångs skull gjorde något snällt. Det är ingen som verkar bry sig om att jag trodde att det var en person som gick att lita någorlunda på utan det är bara jag som är korkad för att jag var så dum att jag gick med på det.

Nästa andetag brukar vara "Men det är ju bara att betala och så är det ute ur världen." vilket gör mig ännu mer ilsk. Visst, det stämmer väl men varför ska jag bara sitta där och betala för någon annans snedsteg? Det gör mig rosenrasande att veta att han med all säkerhet kommer komma ur det här för uppenbarligen behöver man vara skolad i det här ämnet.

Jag fick veta att den andre personen hade bestridit det medan jag inte hade gjort det. Vart skulle jag ha gjort det egentligen?! På delgivningspappret står det klart och tydligt att det bara är ett papper som visar att jag har tagit del av informationen, inte att jag tar ställning till det men uppenbarligen läste jag inte tillräckligt noga för uppenbarligen är det då man ska överklaga vilket han har gjort vilket betyder att det är jag som helt plötsligt ska betala över tolvtusen kronor för att han är ett djävla arsle som inte klarar av att leva själv även om han är över fyrtio år.

Nej, jag har inte bara suttit och tittat på breven när de har kommit, jag har haft kontakt med sådana som arbetar inom Kronofogden men uppenbarligen är de inkompetenta där med och ger inte ut sådan information. Det är skit samma att jag inte behöver betala av det för att det är en som känner sig skyldig till att jag hamnade i den här situationen. Det är skit samma det med. Det som irriterar mig är att han kommer undan!

Om jag vore stor och stark samt hade tillgång till vapen så skulle jag troligen gå hem till honom och meja ner honom, för även om han kommer undan så ska han få ont av det. Hur ska jag kunna anlita ett inkassoföretag som privatperson när jag knappt vet vad jag ska ta för något, rådet är visserligen bra men det är säkerligen dyrare för mig att betala dem samt om han ändå inte betalar så har jag ju i slutändan fått betala ännu mer. Jag vill ha ett sådant där mygelföretag som driver in det, som hotar med att knäcka benpiporna på honom om han inte betalar.

Visst, det går att stämma honom men det står ju ord emot ord och uppenbarligen så verkar de tro på honom så. Samt att om jag inte vinner så får man stå för hela kalaset själv och någonstans inbillar jag mig att advokater är dyra påhitt.

Jag känner mig alldeles handlingsförlamad, jag är som ett rådjur som stirrar rakt in i billyktorna istället för att hoppa åt sidan. Jag vet inte var jag ska börja och jag vill bara få ett nervöst sammanbrott, bli inlåst på ett hospital för att slippa allt.

Men jag har inte ork till det heller.


Så behandla mig inte som om jag vore dum i huvudet. Säg inte de där förbannade översittarkommentarerna om att ni minsann aldrig skulle ha gjort så för de sårar något grymt. Tar någon av läsarna åt sig så har väl denne uppenbarligen sagt något men det här är mer riktat rakt ut till alla jag har andats om det till. Det verkar som att så fort man säger något om sådant här så har alla svar på hur duktiga de är som inte har gjort något sådant.

Men visst, jag är ju uppenbarligen dum i hela huvudet, det är ju bara att titta på det senaste året så.

Det känns lite som om det mesta just nu är emot mig.

Jag har återigen fått brev från Inkasso och Kronofogden där de förklarar för mig att jag på en gång ska betala 12000 kronor annars kan det bli fråga om utmätning. Varför de bestämde sig för det är för att jag uppenbarligen inte varit aktiv nog att härja med dem och jag tycker att jag har gjort nog.

Snälla, snälla, kan jag inte bara få lägga mig i soffan, somna för att aldrig vakna mer. Min största mardröm har skett och jag orkar inte mer.

Ändrat 3 feb 00.37 Inskett är inte ens ett ord, vet inte vad det var meningen att det skulle vara.