Alv

Något med Lovecraft skänker mig en underbar sinnesro när det egentligen borde ge mig mardrömmar men det är så avkopplande på något vis. Att en författare kan inspirera så många människor till att fortsätta skapa på saker i samma tema är imponerande (ser vi några berättelser som fortsätter i Arns värld? Nej, just det så håll käft och kom ihåg att Jan Guillou inte är en författare!) och som så många andra så fastnar jag i det. Jag har tre novellsamlingar med, vad jag tror åtminstone, hans samlade verk angående Cthulhu och andra skräcknoveller och det är härligt att veta att jag kan koppla av med något som faktiskt kan skrämma upp mig lite grann.

Nej, han är ingen superb författare men som förordet i en av de gamla svenska samlingarna: "Lovecraft skrev för att han var tvungen." så fascinerar det ändå. Det tilltalar nog min låtsas-forskardel med alla långa förklaringar på saker och ting som gör en del av det. Däremot är hans fantasynoveller något i hästväg. Sökandet efter det drömda Kadath eller vad det heter gav jag snabbt upp eftersom alla fåniga namn fick mig bara att tänka på alla de försök att skriva fantasy man gjorde i tidig tonår efter att ha plöjt igenom alla Belgarion-böcker.

Jag är glad att jag läser även om det nu inte är så ofta som jag skulle vilja. Helst av allt skulle jag vilja ta med mig en bok och sätta mig med den på lunchen men gissar på att det skulle kunna räknas som oartigt vilket jag snart känner att jag kommer strunta i.

I alla fall... Nu borde jag sova men jag är klarvaken efter en helg av sovande. I morgon blir det prickig klänning bara för att och det sista rycket innan jullovet.

För någon vecka sedan läste jag på texttv att det hade brutit ut mjältbrand på en gård i Halland och sedan tänkte jag inte mer på det. När sedan Louise pratade om det i förra veckan och att det är en gård  i närheten av där hon bor kom jag till insikt om att jag må bo i Halland men ändå så BOR jag inte här. Mina måttstockar om närhet och avstånd rotar sig fortfarande från Örebro även om jag borde ha vant mig av med det vid det här laget. Det har ändå gått ett halvår här och jag är ändå inskriven som hallänning men inte känner jag mig som en sådan.

Varberg är en konstig stad som jag fortfarande knappt har tagit mig runt i för att jag verkligen inte är intresserad av att se mig omkring i den. Dialekten är skum och har smittat mig något men jag tycker fortfarande att stora delar av den så låter folk som de är dumma i huvudet när de pratar. Det är just Tvååker som har fått mig att tycka så och det har väl sina förklaringar helt enkelt. Varberg är inte så dumt i grund och botten men det är ändå inte hemma.

Det kunde ju ha varit så mycket värre, jag tycker om mitt jobb och de jag arbetar med och jag har till och med funnit ett par nya vänner även om jag anser mig som socialt inkompetent. Det tog inte lång tid på arbetet innan jag struntade högaktningsfull i allt vad har med takt och god ton att göra utan släppte alla tyglar lösa för att visa upp mitt rätta jag utan den där tillbakadragna försiktiga hållningen man har först. Vilket verkar ha gått hem uppenbarligen.

Men ändå så är det bara en tidsfråga tills jag flyttar hem igen för här tänker jag absolut inte stadga mig. Andreas är nästintill förbjuden av mig att söka sig neråt hit för jag vill verkligen ha mitt hem där jag anser det vara istället för här. Det är som min trygga hamn som jag kan längta till även om det är bra här med. Hur många år det blir vet jag däremot inte, det beror nog på hur dagsläget på arbete ser ut i Sverige men inte en chans att jag stannar. De som tror att de ska kunna hålla de här meningarna mot mig vet uppenbarligen inte hur inställd ja gär på detta. Bara det att jag låter min bokhylla stå kvar hemma hos kära fader säger en del om de som känner mig däremot, den ska absolut inte komma ner hit för att sedan bara kuskas upp igen när jag tröttnar.

Mitt lilla experiment fortskrider dagen ut och det jag märker av är att jag är snurrig i huvudet och har svårt att koncentrera mig på två saker samtidigt. Jag gissar på att svimfärdig är ett bra ord att beskriva med eftersom det snurrar till lite extra om jag gör hastiga rörelser men förutom det så  är det helt okej. Så det blir att ringa idiotvården efter alla helger för att boka en ny tid och se vad de kan komma fram till sedan om hur i hela friden man ska minska en dos utan att sluta tvärt.

Dags för frukost tror jag däremot.

Jag gillar inte mediciner. Den enda jag inte kan leva utan är Acetylsalicylsyra eller vad den nu heter som är i Treo, Bamyl och liknande men den tar jag inte heller förrän jag måste. Så därför är det väldigt störande att behöva ta en tablett varje morgon med förmaningen "Jag tycker att du ska fortsätta med  medicinen i ett år även om du känner dig bra nu" utan att märka någon skillnad.

Fredagen började väldigt trögt när större delen av dagen hade gått började jag fundera på om jag hade tagit mitt knark på morgonen vilket jag började tvivla på. Därför bestämde jag mig, dumt nog, för att strunta i den idag med samt på söndagen med för att se om det ens ÄR någon skillnad utan.

Visserligen är det ju så man inte ska göra men jag vill se om det blir någon förändring på så kort tid för jag vill inte äventyra arbetet eller den långa bilfärden hem med att bli nipprig. Jag märker väl inget speciellt nu förutom att jag känner mig snurrig i huvudet och att hjärnan var full av tankar när jag låg och filosoferade i sängen för någon timma sedan.

Idag ska jag tvätta, släpa in mina verktyg från bilen och arrangera dem i min byrå som har stått tom i sovrummet i ett antal månader samt filosofera i soffan med pärlor och verktyg till sällskap av Harry Potter och hemligheternas kammare. Kunde ha varit värre.

När jag har landat så verkar resten falla. Är det bara för att jag har ett arbete och inbillar mig att jag gör någon nytta här i världen? Är jag så idiotiskt lättlurad att kuren var att få ett jobb?

I fredags åkte jag alla trettiofem mil hem för att säga hej till familj och pojkvän samt vara med på årets pepparkaksfest. Här nere finns det ingen snö förutom just hemma vid huset eftersom det ligger längre inåt landet men i Varberg? Pah. Det är inte snö där, utan SLASK!

I alla fall så gick det bra hela vägen upp till sällskap av P3 och Navid Modiri och gudarnas senaste skiva och jag var hemma i tid till  Simpsons. Vid tolv skulle jag åka in och hämta upp kära syster från en julfest och all snö visade sig vara ett ganska stort problem. En bit från Marieberg, just där motorvägen går över till nittio var jag lite väl slö på att bromsa ner utan gjorde det tvärt för att inte braka in i bilen framför och bilen tappar greppet.

Hela Lille Skrutt börjar att glida åt höger där ett dike börjar närma sig och utan att tänka på vad jag gör så börjar jag försöka häva sladden genom att maniskt ratta åt andra hållet vilket gör att ett staket börjar närma sig istället och jag får börja ratta åt andra hållet istället. Till slut så stannar hela åbäket i en tjusig piruett, åt fel håll i färdriktning och jag sitter chockad vid ratten så Andreas sätter på varningsblinkers samt går ut för att varna kommande bilar bakom om att det står en Opel Corsa åt helt fel håll.

Lite rattande i extremt låg hastighet är jag åt rätt håll och fortsätter i femtio på motorvägen mot sjukhuset för att hämta Helena. Pulsen gick inte ner på en kvart sisådär och det enda jag ville göra var att krypa ihop i en boll och kedjeröka.

Stort plus till mig däremot, jag har aldrig känt på halka (ja, jag har kört halkan men det var inte halkigt eftersom det var  så varmt den dagen) och höll ändå bilen på vägen.

Det är någon sorts inrotad idioti där ute som jag dumt nog har fastnat i till viss del och tänker man efter så är det väldigt utbrett.

Glasögon är inte finkläder. Tänk på det, tänk på alla dessa gör-om-mig-program där det första som ryker är glasögonen. I ena andetaget hojtar optikern om att vi får två glasögon par till priset av en och att det finns en hel hög med tjusiga bågar och i andra så opererar de gladeligen om glasögonen så att de slipper dras med glasögonen. Det är inte många program jag kan komma på att de faktiskt har hittat ett par snygga glasögon som lyfter upp ansiktet utan det är vips av med dem så fort de får chansen.

Festkläder? Inga glasögon! Det är bara att flippa runt mellan kanalerna och det är det som de gör även fast det finns så mycket snyggt att sätta på nästippen.

Visst, det är ett handikapp och visst vore det underbart att slippa kisa som en mullvad utan glasögonen men ändå. Inte en enda gång kan jag komma på att någon visar upp sitt nya jag iförd ett par glasögon utan de är alltid borttrollade.

Därför suger jag på mitt sista par linser som egentligen är lite för svaga för min syn för att spara till de där speciella tillfällena då jag vill vara extra tjusig. Har jag glasögon på mig ute på fest känner jag mig på en gång ful och osynlig även om mina glasögon är riktigt snygga och passar bra in till resten av mig. Ändå sitter de som materialiserad skam och fulhet på näsroten, de döljer sminket (även om det syns perfekt genom glaset) och förpassar alla mina kläder till vardagsmat även om inte så är fallet.

Varför måste det vara så för? Varför faller jag i mina egna fördomar och varför ryker alltid glasögonen även om många propagerar för att de är snygga och att det finns sådana som är avundsjuka på glasögonbärare som kan ha så mycket snyggt? Varför slutar det med att jag inte känner mig riktigt fin förrän jag tar på mig linserna?

Så därför så bär jag envist mina glasögon med festkläder och smink, bara för att. Så att jag kanske kan förklara för mig att det bara är jag som ser glasögonen som en brist på mig själv.

Men herregud vad jag vill ha en ögonoperation.

Jag sitter och tittar igenom en väns bilddagbok och undrar var tiden tog vägen. Ett år känns som om det bara har susat igenom  och visst att tiden går snabbare än vad man tror men vad i hela friden hände med 2007? Vad gjorde jag under det året?

För några dagar sedan satt jag och tittade på något, jag minns inte vad, där datumet inte alls var vad jag trodde. Minnet var nästan stensäkert på att det var detta år och inte 2007. Det verkar  lite som att jag pendlar mellan att tro att det är 2007 och att tiden inte är rak men jag har svårt att bestämma mig.

Bilderna talar däremot annat, datumen säger emot mig och förklarar att det var över ett år sedan. Över ett år sedan som jag började stoppa fingrarna i halsen på regelbunden basis, stanna uppe nätterna igenom utan lust att sova (men hade jag sällskap slocknade jag som ett ljus), skära mig onödigt mycket och onödigt djupt stundom samtidigt som jag gick i skolan utan att strunta i skolan alltför mycket.

Men var det inte igår? Var det inte i våras? Var det inte senaste födelsedagen jag fyllde tjugofem? Varför visar min ålder på tjugosex? Vad i helvete hände med året? Jag tittar på bilderna och känner igen alla händelser men de faller ihop som en sörja. Jag minns när jag snubblade hem från min syster förra våren efter att ha gett upp med att ömsom gråta på toaletten och ömsom le glatt bland människorna. Jag minns den där idiotiska helgen som startade ett förbannat onödigt trassel. Jag minns hur jag kallsvettades av att behöva ta av mig benvärmarna i skolan. Jag minns alla de långa nätterna av absolut ingenting att göra men samtidigt en stor olust av att gå och lägga mig.

Jag minns mycket men ändå inget. Inget alls.

Och nu då?

Är allt bra nu för att jag arbetar, sover, har lön, har ett hem och adventsljusstakar?

Jag vet inte men det återstår väl att se.

Jag åkte till Ge-Kås idag, så går det när man bor sisådär en och en halv mil ifrån Skandinaviens största varuhus, för att titta på lite saker  och har kommit hem med en del julklappar. Mossa har en hel drös med saker som jag tror att hon  kommer tycka om, min extramamma har fått något riktigt trevligt att nyttja, pappsen har sevärdheter och jag har gjort en provisorisk adventsljusstake bestående av ett ljusfat med fyra blockljus på som jag ska drälla ut lite krossat glas runt.

Så när jag kom hem i snöslasket bestående av stora underbara snöflingor som tyvärr inte fastnar på marken för  att det är för blött och möter mitt hus med båda ögonen upplysta av adventsljusstakar och stjärnor så kändes det riktigt trevligt och juligt.

För att lägga till på lyckan så blir det jul"lov" i två veckor!

Några julklappar är kvar att införskaffa men  jag  tror nog att resten av  kvällen skall tillbringas i soffan med A very scary solstice för att slå in julklappar samt äta någon pepparkaka och dricka lite julmust.