Alv

På texttv stod det att antalet olagliga nedladdare bara ökar, reklamfilmerna på dvdfilmerna undrar om man skulle stjäla en bil eftersom man laddar ner filmer och så fortsätter hamsterhjulet.

Det är ledsamt att det är så förbaskat lätt, i en värld där ett biobesök kostar runt hundralappen för vilken film som helst utan någon sorts nöjd kund-garanti är det svårt att motstå att ladda ner filmen istället för att titta på den gratis. Sedan att detta beteende inte hjälper till att hålla ner priserna är en annan sak. Lite som med strejkbrytare, det behövs bara en för att alla andra skall stjälpa och vem fan orkar betala multum egentligen? Upptäckte med hjälp av en bekant vad ett M3 simply är för något och jag dreglar vid tanken.

Ändå är det lite sorgligt att så mycket laddas ner när det är mer känsla att komma hem med en nyinköpt cdskiva, för jag skulle aldrig någonsin ladda ner en bok via nätet. (Harry Potter är det förbud att göra sådant på!) Däremot så orkar väl ingen bry sig även om det finns moraltanter här och var och jag önskar att jag var lika duktig som dessa.

Fast, vad väger bäst.. Sexhundra i engångskostnad eller upp till sexhundra för ett spel? Svårt för samvetet.

Ja, jag skulle kanske stjäla en bil också då.

Jag är en manisk person, det ligger i släkten även om det inte är en godtagbar ursäkt. De som har sett min mormor i sitt esse skulle däremot godta förklaringen utan att blinka.

Min mormor var en pedant som var expert på att räta till mattfransar utan att ens tänka på det, hon hade av någon outgrundlig anledning nyckel till vårt hus så hon gick in där på dagarna när alla i familjen var borta och städade våra rum. Åtskilliga gånger har jag rivit upp den bäddade sängen så jag svärande måste bädda om den, hon bäddade nämligen genom att stoppa in täcket under madrassen vilket gör det omöjligt att dra loss det utan att förstöra hela resultatet.

Får jag något i huvudet så har jag svårt att få bort det om jag snöar in tillräckligt illa på det, som den där förbaskade knappen som har gäckat mig i många månader nu. Sådana där extraknappar till plagg brukar jag vara ganska ordentlig på att spara på bra ställen men nu när jag BEHÖVER extraknappen så är den självklart puts väck. Däremot hittade jag den ikväll, på samma ställe jag har tittat på ett antal gånger.

Så nu  kan jag andas ut och börja rusta mitt hem för en eventuell zombieattack istället för att banka in knappen i byxorna vilket jag tror att mina grannar skulle tycka illa om.

Visst, det finns andra mål i livet men jag kan ändå inte undgå att känna mig fel och missanpassad. Jag längtar bort, jag längtar hem och jag bara längtar efter något jag inte kan sätta fingret på.

Istället fastnar jag i att rensa dubletter bland min musik för att ha närvaron fri, för att inte behöva tänka framåt.


Varför luktar det jäsande bröd vid min dator?!

Jag tittade lite frånvarande in på arbetsförmedlingens platsbank, tryckte på lediga jobb sorterade under yrke och fann till min förvåning något under guld- och silversmeder.

Däremot vet jag inte om man kan kalla kursledare för arbete men jag kan lika gärna prova bara för övnings skull.

Det känns lite som om jag bara lever på halvfart numera, jag har inte en aning om vad jag vill göra med mig själv och jag har många saker jag borde göra för att råda bot på det.

Visst skulle det vara skönt att fortsätta studera bara för att men jag VILL INTE ha mer studielån för ingenting, jag har en utbildning som egentligen känns ganska meningslös för arbetslivet (även om jag inte ångrar den en enda sekund) så varför ska jag fortsätta med sådana saker för? Hitta det där perfekta arbetet, sådant som bara händer på film för i verkligheten arbetar man för att få pengar som man kan ha roligt för.

Jag skulle vilja resa bort någonstans men jag vill inte åka själv för det är tråkigt, jag vill mycket saker men jag är lite som en urblåst ballong.

Eller så vaknade jag bara på fel sida.

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta men jag väljer att skratta för den får mig att hoppa upp och ner på stolen samt sjunga med i den så gott det går.

Någon som kommer ihåg reklamsnutten för Språka på serbokratiska förresten? På tal om ingenting.

Efter en diskussion i badkaret igår så återkommer jag ännu en gång till det där med minnen och hur de fungerar. Jag är helt säker på att man bara kan minnas dem ett antal gånger innan de nöts ut, försvinner och tunnas ut till ingenting. De försvinner så totalt att man inte ens saknar dem även om man kanske borde men på något sätt så gör det ingen skillnad ändå.

Det är så jag överlever vissa saker även om det är tidsödande och ganska tråkigt för de närstående, jag återupplever minnena tills de inte gör ont längre, så att de bleknar bort till ingenting. Ett som fortfarande finns kvar i hjärnbanken kom upp igår när jag pratade om det och även om minnet i sig borde göra riktigt ont så gör det inte det bara för att jag har nött bort det. Bildkvaliteten är inte riktigt lika bra som förut, mer som en gammal bleknad film där det finns luckor i handlingen och det passar mig bra.

Däremot är det en tidsödande process, det tog mig ett antal månader för att nöta bort alla de minnena den gången och jag önskar att jag kunde komma på ett annat sätt att göra som inte är lika svårt. Det är nämligen inte bara att skaka av sig allt, trycka bort det och glömma bort allt, inte riktigt så jag fungerar även om jag kan förtränga mycket annat här i världen. Minnen betyder nog lite för mycket för mig och jag avundas de som kan leva i nuet medan jag helst uppehåller mig i dåtiden och framtiden istället.

Sedan finns de där minnena som kommer klara som blixtar utan anledning, de bara dyker upp med en smäll som om man slungas tillbaka till den gången de fortfarande var en handling, små sekunder av vad som varit som än en gång blir nuet. De är så verkliga så det känns nästan som om man råkar krocka med sig själv på tidskurvorna och verkligen upplever det igen. Små sekundlånga minnen utan någon mening eller värde mer än att chocka mig, det starkaste jag har haft av den sorten är bara ett andetag långt och har inget sentimentalt värde alls för mig även om jag undrar ifall en hemlig del av mig fortfarande vill vårda det ömt utan att jag vet varför.

Nu börjar det snart bli dags att nöta bort minnen till ett ingenting så de inte gör ont längre men gång på gång skjuter jag upp det.

Ja, ja... Dags att äta resterna från äppelpajen.

Jag sitter och drömmer mig bort till Tiveden, längtar dit och pratar mig varm om det för de jag kommer åt.

Tiveden...

Namnet och vetskapen om området har jag burit med mig sedan barnsben, jag har badat i Trehörningen så länge jag kan minnas och förundrats över sagan om Fagertärns näckrosor. Jag vill att alla ska se hur vackert det är med mina ögon, att de ska kunna andas in luften och känna åldern ånga från träd och mark. Förundras över naturens storslagenhet och se trollen mellan träden. Röra vid stora stenar och tänka sig bort till inlandsisens knakande utan att tänka på små digitaliserade ekorrar.

Bara förundras över allt det vackra.

Jag kan tala mig varm om skogarna där även om jag inte ens själv har utforskat dem till fullo, det är sådana gånger jag önskar att jag hade mer friluftsmänniska i mig för jag vill så gärna se allt innan det försvinner till något annat.

Det är vid sådana tillfällen jag inbillar mig att mina ögon börjar lysa och rösten försvinner iväg i ett  drömmande kvitter men hur mycket jag försöker så mina försök till att beskriva det som att försöka måla Sixtinska kapellet med en tandpetare utan färg.

Jag vill visa alla jag känner som inte har sett det för att få dem att förstå men samtidigt är jag rädd för att det inte ska upplevas på samma sätt, att det bara är jag som lyckligt rör vid träden, klappar på skägglaven och kurar ihop mig på en sten.

Dovra sjöar gör mig alltid varm inombords, jag ser de knotiga tallarna klänga sig fast på berghällarna, de stupande väggarna ner till sjöarna, doften av barr, skog och natur. Tystnaden på natten, stjärnorna på himlen, djuren där ute, oknytten som hukar sig bort från nyfikna ögon, historien som ligger som en lätt dimma över fornborgsskylten.

Men tänk om det inte är så vackert som jag alltid påstår? Tänk om det bara är en skog, en skog som alla andra, en ansamling med träd och inget mer. Jag vill visa upp alla mina platser men samtidigt är jag rädd för att det ska bli skoavtryck på mattan och smuts i hörnen, att jag ska behöva försvara mina paradis bara  för att inte alla kan se.

Fast det kommer alltid vara vackert, till och med när man går under elledningarna på väg till reservatet för då vet jag att det inte är långt kvar. Att gå upp för den sega grusbacken innan man får gå in i skogen, att gå över små träbroar där klippblocken är för svårframkomliga för alla, flyga runt på stigen för att undvika leriga partier, stanna till och andas ut över sjöarna och bara försvinna.

Men jag önskar ändå att det gick att få alla att se precis som jag själv ser vissa saker.

Jag önskar bara att jag kunde ge dem rättvisa med mina ord istället för att bara snubbla iväg på meningar jag inte avslutar. Jag önskar att alla förstod hur mycket de betyder för mig eftersom jag bemödar mig med att försöka förklara även om jag lika väl bara skulle kunna skriva att de betyder mycket för mig. Men, är man en ordknarkare så är man.

Jag bör lägga mig i sängen snart, huvudet spränger och hostan exploderar med jämna mellanrum. Det är härligt att få en omgång förkylning då och då för att hålla de stora sjukdomarna ifrån sig.

Såg slutet på den svenska filmen Hip hip hora tidigare på kvällen. Däremot skulle jag inte säga nej till att lägga till en extra bokstav på de två första orden eftersom det bara ser ut som ett försök till att verka amerikansk i dagsläget. "Höft höft hora"?

Den filmen är lite sådär sockersöt och helt utan brist på verklighet, ungefär som Fucking Åmål. Flicka kommer på sniskan, blir hackkyckling och mobboffer för resten av skolan, flicka blir ledsen och förlorar sina så kallade vänner och slänger sig ut från ett fönster på en fest för att statuera exempel. Flicka klarar sig med bara hjärnskakning, blir vän med sin fader och de så kallade vännerna kommer tillbaka, hon skäller ut det värsta skolmonstret och den slutar sockersött och snuttigt.

I verkligheten hade den där flickan gjort ordentligt slag i saken, hon hade säkerligen snittat upp armarna, skjutit sig eller något annat brutalt för att fly den förbannade verkligheten. De så kallade vännerna hade hållit kvar vid de ytliga skatorna som hör til "gräddan" av klassen för att slutligen stöpas om till plastmänniskor de med. Sådana där söta små sagor finns inte i verkligheten för i verkligheten så är det bara människor och människor. är. onda. De är gemena, hemska flockdjur som blir allt värre i grupp, särskilt honor. Det är inte många som vågar stå för sin sak utan det finns de som vacklar här och var men som aldrig vågar göra något bra av det i sluttampen. Ungdomar är de värsta, för de tror att de är vuxna vilket gör att de beter sig etter värre.  De beter sig som de barn de är samt försöker leka vuxna vilket är precis lika illa, det blir dubbelt upp.

Att höra tonåringar prata i grupp ger mig kväljningar, de är fan motbjudande och många av de som stryker omkring på Kumlas gator efter mörkret inbrott är inte bättre än råttor. Nej, råttor är bättre.

För vad gör föräldrarna numera? De låter gladeligen barnen skjuta raketer rakt ner i gångtunneln samtidigt som de bara dräller omkring till sena timmen på vardagar, de hasar omkring i små vandaliseringsgrupper och jag tror nästan inte ens föräldrarna skulle sakna dem om jag skulle skjuta av dem lite. För vargarna har ju skjutits av så fort de har blivit en för mycket bara för att det är rovdjur, varför inte ta hand om de rovdjur bland oss som ändå är i sådant överflöd?

Krävs det att man ska vara en förlorare som hellre sitter hemma hos en nära vän och dricker te till sent på natten istället för att stå utomhus och tjattra med höga röster? Är det sådant som gör att man blir en varelse med någorlunda syn på vad som är rätt och fel och hur man ska föra sig bland andra? Jag lovar, jag kommer förr eller senare få en hjärtattack av att någon under tjugo tackar för att man håller upp en dörr.

Så vad sägs? Avskjutning på tonåringar eller helt enkelt straffläger för hela familjen med elterapi?

Jag är på.

Bara tanken på att kliva in i ett välfyllt antikvariat ger mig glädjerysningar över hela kroppen. Jag har svårt att låta bli att glida med fingrarna över ryggarna även om det kanske inte är böcker som faller mig i smaken. Bara tanken på att de finns där lugnar mig något oerhört. Den där speciella känslan när en ny bok har blivit inhandlad är som balsam för själen. Att promenera längsmed hyllorna i affärer och stryka med händerna över dem och inse att vissa av dem har den där magiska effekten som gör att jag faller in genom sidorna och till äventyret. Momo räcker ut sin hand för att dra bort mig från de grå männen, Silke betraktar mig med den där speciella ryckningen i näsan och jag funderar över vad han har tänkt att vinna från mig, Bastian skriker med mig när Artax går ner sig i träsket, de lever där mellan sidorna och låter mig nådigast följa med en stund.

Jag skulle aldrig kunna vara något annat än en materialist.