Alv

Ursäkter lämnas ut för de som känner sig träffade men jag har alldeles för mycket i huvudet för att hinna med att vara trevlig ibland. Jag är bra på att ta det mesta negativt och just nu känns det mesta ganska mycket åt det hållet så kom inte med något "Det ordnar sig" för då skriker jag.

Jag vet väl att det ordnar sig med det mesta, det är mer att jag inte ser fram emot att behöva resignera i det som ordnar sig, stor skillnad.

För någon vecka sedan blev jag uppringd av en upprörd röst som klagade på att han hade åkt fast för fortkörning och det enda jag lyckades kläcka ur mig var något liknande: "Tjaa, åker man för fort får man skylla sig själv." Inte riktigt vad han hade tänkt sig men varför ska jag trösta någon som medvetet trotsar lagar? Jag skulle inte beklaga sorgen om någon i min närhet åker fast för snatteri eller skattesmitning mer än att beklaga faktumet att det är trist med böter.

För det med fortkörning är något som riktigt, riktigt, RIKTIGT irriterar mig! Hastigheterna finns där av en anledning, för att det är tätort, slingriga vägar, olycksdrabbad väg.. Ändå väljer större delen av svenska befolkningen att köra för fort och en del tycker även det är riktigt underhållande att göra gester åt de som väljer att hålla hastigheten. Är det sedan någon som vill påpeka att jag bara kommer hastigheten nu för att körkortet är relativt nytt för att lägga till med den där förhatliga frasen om att jag kommer köra för fort jag med.

Visst, jag håller ibland några kilometer för fort bara för att det är väldigt lätt att göra det. Böterna för några kilometers övertramp svider i plånboken men det finns inget som gör att medkänsloradarn stängs av så som när de som medvetet kör för fort väntar sig medömkan för att de har åkt fast för fortkörning. Vad är nästa steg, att jag ska beklaga sorgen för mördare för att de inte lyckades sopa igen spåren? Okej, lite väl stort steg men jag försöker bara göra mig förstådd.

Jag skulle kunna arbeta heltid som lapplisa på Mariebergs köpcentrum, den parkeringen är perfekt lystmäte för min inneboende sadism och jag skulle förmodligen tycka det är roligare att se folks arga miner när de ser böterna än att ha andra nöjen för mig.

Bara en liten upplysning, tvärstreckade linjer på en parkeringsplats betyder inte reserverad plats för latmaskar som inte orkar köra sin lata röv ett par meter längre ifrån entrén, det betyder PARKERING FÖRBJUDEN.


Gott folk, kverulanten har vaknat igen!

Facebook är som vi alla vet ondska. Det enda man egentligen finner ut där förutom några intressanta applikationer att ödsla tid på är att alla åldras och att många av de som gör det inte gör det med värdighet. En grupp finns där för att samla de av oss som höll till i Exilens grå vrår en gång för tio år sedan, som vanligt finns det ett ställe där man kan förklara sina framsteg sedan dess och många har valt den tråkiga vägen.

Visserligen är det väl inget fel i att gå den tråkiga vägen så länge de som gör det inte klandrar de som INTE gör det men sedan kommer det ett sådant där inlägg som får mig att fundera på om personen i fråga hamnade fel.  Det var ju som sagt väldigt vanligt att läsa fel på Exilen och Entrén.

"Faktum är att såhär 10 år efter att allting började så minns jag mest det. Visst spelade vi biljard nån gång. Visst var det roligt att Halloween-dekorera en kvarterslokal. Men jag minns mest att jag såg människor vara otrogna mot varann och konsekvenserna därav. Jag blev slagen en gång och jagad med rakblad en annan gång av chatmedlemmar som tappat besinningen. Jag minns ett par som skar varann i armarna och drack varandras blod för att de "var vampyrer".

Nej, Exilen-åren minns jag med ett snett leende och en lätt skakning på huvudet. Vi var unga och många var både vilsna och oförståndiga. Hoppas de flesta av oss börjat hitta vad vi sökte.

Idag är jag fru, mamma och socionom och trivs med utmaningarna i mitt nuvarande arbete inom rättspsykiatrin. Jag har grymt många vuxenpoäng men väger upp dem med att ha fantastiskt roliga tjejkompisar."

Det är fel att skylla Exilen på det beteendet eftersom det oftast alltid blir otrogenhet på något vis när en större grupp människor samlas, självklart är det smidigt att skylla det på stället vi var på. Inte var det Exilens fel att denna person lyckades finna de rötägg som alltid måste finnas till för att visa de guldkorn som även de fanns. Så kallade vampyrer fanns det överallt, inte bara på Exilen och de hade säkerligen gjort samma sak även om de inte hade varit där.

Fast visst är det härligt att någon kan vifta bort sina ungdomsår genom att trösta sig med att de åtminstone har barn och tjejkompisar...


Jag tror inte riktigt att vi var på samma ställe, vad jag minns så var Exilen det första ställe jag upptäckte att jag faktiskt hade ett värde. För första gången fann jag något som kunde kallas kärlek och en gemenskap jag inte varit med om mer än i en grupp som kunde räknas på en hand. Jag hörde till, jag tycktes om, jag var med. Fortfarande kan jag med värme se tillbaka på en fest där jag på skämt svepte in i köket och tjoade "Tadaa!" vilket svarades med glada tillrop och hälsningar. Aldrig förut hade jag hört en grupp människor glatt säga "Hej, Alv!" förut, aldrig hade jag känt mig trygg med en större folksamling som bland exilarna.

Jag hittade fanimig vad  jag sökte och Exilen hjälpte mig dit utan att jag behövde avla barn för att finna ett värde och syfte, jag hittade en stor del av mig själv även om jag fortfarande gräver efter resterna. Jag hittade ett socialt umgänge, jag formades till den jag är idag, jag fann min humor, jag fann vilka som var de rätta vännerna, jag fann mindre smickrande sidor av mig själv och jag fann vägar att försöka ta hand om dem.

Även om jag inte har ork att bli arg eftersom den lilla, pyttiga, ödmjuka delen av mig försöker övertyga mig om att alla har rätt att tycka olika (så länge de inte tycker tvärtemot mig. Ja, jag fann självironin då också.) så har jag svårt att hålla mig från den välbeprövade frasen:



STICK TILLBAKA TILL ENTRÉN!





..och sluta spotta på min ungdom.

Jag vet att jag kom på ett riktigt intressant ämne jag kunde ha spytt ut mina åsikter om hur länge som helst (samt gjort det ganska underhållande att läsa på samma gång, det du!) men även om jag försökte göra en rejäl minnesanteckning så gick det  mindre bra att minnas det nu när jag väl är hemma med fingrarna på tangentbordet.

Helgen guldkantades av bokmässe-besök och högläsande av erotiska noveller, det finns faktiskt inget som är så avtändande men samtidigt så förbaskat underhållande. Båda följde med spänning kyrkoherdens jakt på att slippa sitt morgonstånd på över tjugo sidor av bisarrt dåligt författarskap (stackars sextiotalsmänniskor) men ack så roligt att läsa högt! Jag är däremot ganska usel på det vilket resulterar i att jag läser på tok för snabbt samt får paniksvettningar över hela kroppen och det dåliga skrivsättet gjorde det inte lättare. Vad sägs om en mening på över två sidor? Det går inte att få en bra rytm på det.

Till slut fick äntligen kyrkoherden ner sin praktstake, inget river så gott som en mödom, och klockaren kunde lyckligt klämta i klockorna. Jag tror att det dåliga språket smittar!

Det är nog det enda sättet jag kan förklara nutiden faktiskt. Som ett stort, förbannat skämt som inte riktigt förstått hur man ska vara rolig. Vardagen fördrivs med att försöka förtränga allt, hålla saltvattnet inne i kroppen och (självklart) gräva sin egen grav ännu lite djupare.

Något som jag trodde skulle vara en underhållning blev bitvis bara svårare och svårare, självklart hade alla mina vänner rätt även om jag SJÄLVKLART valde att inte lyssna alls. Jag sprang högljutt lallande rakt ut i minfältet och nu sitter jag här och försöker samla ihop mina inälvor som på något mystiskt sätt trillat ut ur kroppen på mig, hur kunde det hända? Uppenbarligen såg jag inte den stora skylten som det stod: "Varning! Minfält!" på som även var dekorerad med en tjusig elak dödskalle som lovade död och förintelse.

Inget finns kvar mer än klichéerna. "Det går över." "Det ordnar sig." Alla har hört mitt kväde femtioelva gånger om tills de nästan himlar med ögonen och ändå gör det ont fast jag borde ha nött ut alla händelser. Jag skäms nästan för att säga något överhuvudtaget utan låtsas istället som det regnar, sväljer klumpen och skrattar gott.

Jag önskar att jag kunde ha stoppat det i tid men som sagt är jag en riktigt korkad människa som likt alla andra människor har valspråket: "Det händer inte mig, bara alla andra."

Men det gör ont. Det gör så ont. Verkligheten sparkar på mig i sann Clockwork Orange-anda med en kick som tar ett par sekunder för  mig att registrera men sedan skriker jag rakt  ut precis som den stackars uteliggaren. Tiden kommer läka allt det som sextonåringen i mig vägrar att tro men jag tycker att man vid det här laget borde kunna få en snabbspolningsknapp till det stadiet eftersom jag faktiskt, hör och häpna, inte ÄR sexton längre.

Icke då.

Äsch.

Ju mer ställen man är på desto värre blir pokémonsyndromet.

"Måste samla alla! Måste samla alla!"

Har jag "bara" 42 på listan på ansiktsbok? Då är jag inte älskad och dyrkad av alla, det går ju inte! "Bara" en sida med polare på Helgon, "bara" tio som bevakar  min bilddagbok, "bara" sju unika träffar på bloggen. Det är irriterande löjligt att jag i svaga ögonblick ens bryr mig, det kunde lika gärna ha stått noll överallt. Det kommer kommentarer både här och på andra ställen med jämna mellanrum men ändå flåsar Pikachu mig i nacken då och då.

Min tågbiljett kom äntligen idag med posten och jag fick självklart den förhatliga: "Vad var det jag sade?" strax efter att jag jublande hade förkunnat att den hade kommit. Den frasen borde allvarligt förbjudas och de som är klantiga nog att yttra den bör pryglas samt steglas.

Tack för de som faktiskt besöker mina små fågelholkar i etern och ökar räknare och kommentarshögen även om jag fortfarande undrar vilka vissa är men det är alltid spännande med mysteriska varelser så.

Frukost kanske?

I ett försök att undfly verkligheten har jag fastnat totalt i mitt Nintendo DS som följer med  mig nästan vart  jag än går. Idag räddade det mig från att begå folkmord (eller helt enkelt byta tågvagn) och kärleken till det blev än mer total. Går det att gifta sig med en elektronisk pryl? Någon som har en pacemaker borde ju kunna räknas som eltillbehör så då borde jag få gifta mig med min lilla rosa älskling. Ja, den är rosa och det enbart på pin kiv.

Verkligheten har gjort stora försök att bringa mig ur fattning och idag har den nästan lyckats. Överallt går folk runt med pjuklarver på väg, tv-apparaten visade bara folk som var kära och andra som var ledsna över att inte vara fertila och återigen började alla spöken snurra runt.

För vad fan gör jag här? Jag är ju inte för utvecklingen någonstans. Jag börjar tro att jag börjar vackla i min tro bara för den där förbannade "Man ska göra som alla andra"-smittan börjar göra sig gällande. För att det SKA VARA SÅ. Helvete.

Jag sitter här och lallar i min lerpöl av mina alldeles egenhändigt skapade härvor och det är väl inte mer med det.


Sedan var det klassfest i lördags och det är ännu en anledning till att säga fy fan, helst med stora bokstäver och utropstecken överallt. Jag skulle nästan vilja skriva mer än tre utropstecken bara för att förklara hur illa det var, det var så illa att jag vill nagga mina stavningskunskaper i kanten och då är det illa. Det var så illa att jag nog faktiskt skulle kunna vika ett hundöra i en av mina böcker för att kunna radera ut kvällen totalt (kanske inte vilken bok som helst men någon av de jag inte är så jättefäst vid, någon begagnad bok kanske, en pocket, de har inte så tjocka blad så att det går att räta tillbaka dem igen). Alla såg groteskt gamla ut och det beror inte på att jag är ett "helt" år yngre än de flesta där. Kanske var jag den yngsta i lokalen av de deltagande om inte någon av personalen kanske kunde knipa den åtråvärda titeln.

Det är vid sådana där tillfällen som jag tittar mig i spegeln och verkligen rannsakar mig själv, ser jag så förbannat, djävla GAMMAL ut? Vissa av de deltagande såg ut att vara redo för fyrtioårskris och andra såg ut som gamla förbrytare, sunkiga, nedknarkade, gravidtjocka eller bara rent ut sagt tråkiga. Blir man tråkig ju äldre man blir? Är det som en sorts sjukdom? Då ska jag fanimig bli forskare och upptäcka ett bot på det.

De som hade barn hade som vanligt (det är få som klarar av att vara en person efteråt) tappat all definition på vad jag är och såg ut som om de nyss hade lämnat ungarna på dagis för att sedan kunna gå på en meningslös klassfest, supa sig fulla och (självklart) prata om sina barn. De klassiska frågorna som egentligen inte är så konstiga att de dyker upp studsade också upp.

- Vad gör du nu för tiden?
- Barn?
- Familj?
- Jobb?

Bla, bla, bla.

Bla, BLA, BLA.

Bläääh!

Efter en halvtimme var jag redo att rymma igen och jag tackade min lyckliga stjärna om och om igen att jag inte behövde betala för eländet samtidigt som jag led med mina vänner som oturligt nog hade betalat för absolut ingenting. Underhållande nog så stod det på inbjudan att man kunde logga in på hemsidan för att se vad som mer skulle hända under kvällen.  Vad? Att de höjde och höjde musiken så att man blev döv?

Nej, jag orkar inte ranta mer utan jag tror faktiskt att ni förstår vad jag menar. Gå inte på en klassfest anordnad av klassfest.com eller så är det helt enkelt så att Hallsberg suger på uteliv. Rafsa ihop de få ni faktiskt VILL träffa och sup skallen i bitar på annan ort istället. En sexa folköl på en parkbänk hade varit roligare.