Alv

Klockan är alldeles för mycket, men ögonen klarvakna. Egentligen så har jag packat så mycket jag kan inför morgondagen men ändå så vill jag inte tänka på sängen. Har inget att göra vid datorn men håller mig ändå kvar med ursäkten att jag bara ska lyssna på en låt till, bara fixa en sak till, bara...

Har en traderaauktion som blev vunnen i förskott och jag känner mig som en skurk som inte kan skicka iväg varan till honom på en gång eftersom jag inte kommer hem förrän tidigast lördag natt till lägenheten. Kvart över åtta ungefär på onsdag morgon bär det av med tåg ner till Helsingborg för att sedan efter ett besök på Ana åka över till Köpenhamn.

Det borde vara roligt, det borde pirra sådär i magen över att man ska göra något roligt med folk som faktiskt är trevliga. Men jag oroar mig bara istället. Över att det ska vara tre i varje rum, över att den tredje i rummet kommer ställa frågor. Även om jag redan har tänkt ut svar så får jag ändå magont av tanken, över att hon ska börja titta snett på mig.

Sedan börjar jag tänka på den andra i rummet, tänk om hon inte kommer åka med? Vad ska jag göra då? Visst, jag kommer bra överens med resten och kommer inte ha några problem att falla in i rollen som glad klasskamrat utan att ens anstränga mig. Däremot kommer jag känna mig alldeles ensam så fort allt lugnar ner sig. I ett annat land med folk jag inte känner, på något jag inte är speciellt motiverad till.

Det kommer säkerligen bli jätteroligt, men jag kan inte undvika att tänka att det skulle inte vara dumt om jag trillade i trappen och bröt benet bara sådär lagom så att det inte blir några bestående men även fast det betyder att jag inte kommer kunna åka med. Fast jag vet att skulle ångra om jag inte åker med, men jag kan bara tänka på allt flamsande det kommer bli även om det kanske inte ens händer.

Jag känner mig vilsen och ensam, vet inte varför. Det är mörkt runt omkring och ingen lampa lyser upp, röster finns till stöd men det är inte tillräckligt, inte nog att ta på. Känner mig utanför, frånvarande, ensam och rädd. Sängen står och lockar på mig, den påpekar tiden som även jag ser på datorns klocka och visst gäspar jag då och då, visst kommer jag säkerligen somna så fort jag blundar.

Fast samtidigt så vill jag inte, som om jag inte vill somna för att då är det dags, som om jag har hemlängtan innan jag ens har åkt, tycker inte ens om lägenheten speciellt mycket, det är bara rum som mina saker står i, inte MIN lägenhet. Bara rum.

Vill inte, men visst ska jag åka. Jag är plikttrogen, jag gör som man ska, jag sviker inte mer än nödvändigt, jag gör det som behövs av mig, jag ställer upp. Men jag vill inte, vill inte, vill inte. Ingen anledning finns till avogheten och den kommer säkerligen gå över, men jag vill inte.

Jag vill gömma mig i soffan med värme, te och verklighetsflykt.

Tänk om jag får åka själv, även om jag inte åker själv. Jag vill nästan ta med mig metallödlan som säkerhet, så att den kan slicka mina tankar med sin närvaro, utifall att. Men vad gör det för nytta, jag vill inte det heller, men det är det enda jag kan. Samtalet i fredags gjorde ingen nytta, det kändes som om jag hade gjort framsteg, som om det var över lagom när rätt summa hade uppnåtts. Eller så är jag bara bra på att ljuga för att jag inte har någon anledning, för att överlevnadsinstinkten är så total att jag bara undviker.

Jag vet inte. Jag vill inte.

Vad fasen gör det med ett okej ansikte om resten av kroppen ser förskräcklig ut när kläderna är borta? Lite svårt att vara avslappnad och njuta då.

Nej, träning löser inte mina problem, inte i första hand.

Jag vet egentligen att jag duger men ändå så ringer det bara i öronen att alla andra runt omkring mig är perversa och att det går att anses som snygg även fast man är tjock.

Jag gör mig bäst i kläder, då lever jag som bäst och är som bäst. Om lagren tas av så blir det bara ett blygt litet stycke kvar som helst av allt vill gömma sig och som inte tror sig duga till något och som bara består av prestationsångest överallt.

Svårt att falla från gamla vanor.

Den frågan stod som överskrift i ett mail jag fick nyligen från någon sida jag registrerade mig på med gratiserbjudanden. Jag himlade med ögonen och tittade på mailet i brist på annat och reklamen tjatade på om att det finns miljontals singlar som också gör det och gå med här så får du prova gratis, bla, bla, bla...

Jag drömmer inte om att träffa den rätta, jag drömmer mer om att träffa på mig själv och ha roligt med henne först och främst. Faktiskt så tänker jag inte så mycket på sådant förutom vissa svackor men jag har faktiskt inga tankar på att termen "Den Rätte" finns. Jag kan faktiskt gå med på att det kanske finns någon som man passar bättre ihop med än resten av världen men eftersom jag inte tror att slumpen, ödet och de andra grabbarna kontrollerar det så starkt samt att det är svårt att hålla reda på tiden när man är en odödlig företeelse så tror jag inte att det alltid är så att man föds i samma tid.

För tiden är alltid lika rolig att filosofera om, samma med återfödelse och andra saker, har gamla texter som jag tänkte lägga upp här efter lite bearbetning.

Var var jag... Jo, "Den Rätte"... Alltså, när jag läser sådan där reklam så ger de sken av att alla som är ensamma inte gör något annat än att sukta efter sällskap, återigen kommer den där biologiska instinkten, flockdjur och diverse och hänger som en våt filt.

Visserligen är det väl roligt att man kan ta ödet i egna händer men har man verkligen tid med sådant? Allt jädra trålande.. Hittills har jag bara snubblat runt och trillat in i situationer vilket ibland kan bli lite kaosartat men det har ju fungerat tidigare så varför ändra på konceptet? Orka..

Det senaste jag drömde var att jag blev stycken i handen av en jättestor äcklig insekt som såg ut som en kamelspindel blandat med något onaturligt. Gadden stack ner i armen på mig med någon centimeter in men konstigt nog gjorde det inte ont. Någon annan slet loss den och slog ihjäl den men jag såg hur den tittade på mig med djupt liggande ögon. Den var orangegulbrun och knottrig i kroppen som en krabba.  Sedan när den kom till liv så hoppade jag raskt bort från golvet och ovanifrån såg den ut som ett avhugget huvud men i andra färger. Det är alltid lika fascinerande när saker i drömmen ändrar karaktär.

Det går upp och det går ner. Det är samma gamla visa som jag tjatar om alltmer. Helgen var en grov uppåtdos för självförtroendet, bland alla bilder så fanns det faktiskt inte en enda som jag verkligen ville ta bort så den inte skulle kunna ses. Annorlunda minsann.

Kanske är jag nu ett litet, litet snäpp uppåt på skalan från att känna mig ful och värdelös, däremot är det löjligt vad man söker bekräftelse men jag behöver det. Jag behöver höra om och om igen det som egentligen borde vara uppenbart. Det är alltid lika underbart att höra en komplimang från min bästa vän, det är alltid underhållande att få de där flinande blickarna när man svassar runt även om de bara är på skoj, men utseende är ju egentligen bara ett skämt om man ska hårddra.

Jag kräver komplimanger, men jag har desto svårare att ge dem till andra, jag vet inte hur man gör knappt. Eller så är jag helt enkelt egoistisk och självcentrerad. Mycket möjligt.

Men om det är det jag måste vara för att slippa monstret i spegeln så kan det kanske vara värt det, för innerst inne vet jag att jag inte ser så hemsk ut som jag vill påstå och jag borde förstå det mer och mer.

Fast, är man trögfattad så är man.

Ju mer man surfar runt på diverse sidor så märks det hemska datorspråket allt mer. Det är fåniga felstavningar med en bokstav som inte har något att göra i de dåliga ursäkterna för ord och det är mystiska försök till att göra bilder med bokstäver.

Det är kanske därför kontakteksemet i mina handflator vägrar läka ut ordentligt, jag sitter ju ändå varje dag vid datorn och utsätter mig för den dåliga ursäkt för språk alltfler använder. Händerna ligger ju oftast på tagentbordet på min portabla dator och då är det de som är närmast eländet.

Som det här sorgliga försöket att stava rätt som gör saker och ting ännu värre. Man må säga "dom" när man pratar och ska det skrivas ut så ska det under inga omständigheter annat än citat skrivas med något annat än ett e i mitten. Däremot missuppfattas ordet och ställen som man säger "dom" på i språket ska inte skrivas på annat sätt än "de" och när de då lägger till ett m i slutet så börjar håren resa sig i nacken.

Vad är det som är så förtvivlat hemskt med svenska språket att det måste fördärvas så kopiöst med inlånade felstavningar? Jag börjar nästan tro att det helt enkelt är intelligenskvoten på folket som sjunker.

Snälla, snälla, SNÄLLA! Börja ta hand om det mer! Sluta nyttja onödiga apostrofer och bokstäver, sluta med tecken som inte bildar ord och öva upp handstilen!

Jag åkte hem tidigare från skolan idag på grund av en invaderande huvudvärk som verkade ha potential för att bli riktigt jobbigt. Däremot ville läraren prata med mig innan och jag fick då reda på att jag kan få en praktikplats i höst. I Linköping.

Däri ligger problemet. Får jag ingen praktikplats så får jag vackert finna mig i att åka ner till skolan istället för att praktisera, inget alls emot det men pengar som sagt. Vilken deja vu-känsla jag fick nu, har jag inte skrivit det här innan? Linköping ligger ju inte långt bort från Mjölby så om jag ändå måste åka ner dit så vad sjutton gör en liten resa till? Detta skulle resultera i resekostnader på nästan tretusen kronor varje månad.

Aj i plånboken. Om man säger så att jag får strax över åttatusen nu så är det ju inte så svårt att se det ohållbara i situationen när jag har tretusen i hyra plus en del annat.

Praktiken verkar spännande så jag skulle väldigt gärna vilja ha den även om plånboken kommer gråta, får göra slag i saken och se om jag hittar några spännande stipendier att söka. Jag har fyra guldsmeder att ringa upp här i Örebro län och till viss del hoppas jag på att någon kan och till viss del inte.

Pengar är ondska.

När våren kommer så kommer också alla paren ut på gatorna, lika säkert som en klocka som alla barnvagnsmaffior med tillhörande gobliner som verkar ta över landet. Då är det fullkomligt underbart att ha stora solglasögon och hörlurar till musiken så att man slipper se eländet. För visst är det vackert med kärlek, det är en sådan där sak som gör livet lite extra sötare i smaken.

Om man inte tänker på alla nackdelar som kommer med, som ibland får åtminstone mig att fundera på om det är värt det. För det var banne mig lättare när man var sexton på något vis. Då behövde saker och ting inte vara så allvarligt. Då kunde det vara vad det var utan att betyda så mycket mer. Man kunde ha ett förhållande utan att det nödvändigtvist behövde betyda sex (även om jag aldrig har följt den regeln, det har bara hänt och sedan var det kört. Eller vad sägs om första helgen som jag blev ihop med min första pojkvän? Det är vad jag kallar att hålla på sig).För ju äldre man blir desto allvarligare finner jag att det blir. Det går inte bara att lalla runt och hålla handen och se så där läskigt fåniga ut utan det kommer en hel del annat i åtanke förr eller senare. Visserligen blir det väl aldrig allvarligare än vad man gör sig men det är lätt att livsplaneringen måste tas i åtanke. Åren flyger fram och det kanske inte är något som man har med i planerna och sådant är svårt att frånse. Alla har sin egen agenda och så är det bara, olika mål, olika sikten på saker.

Eftersom jag faktiskt, tro det eller ej, faktiskt är en skrämmande logisk och saklig människa när det kommer till vissa saker så har jag väldigt svårt att bortse från sådant numera. Jag får väl skylla allt på de senaste årens förvandling helt enkelt. Är saker och ting värda att "slösa" tid på? Är det ens någon idé? Är det vad jag vill? Alla sådana där tråkiga saker rapas upp av en hysteriskt tråkig bräkande röst i huvudet även om jag försöker undertrycka den.

Visserligen längtar jag inte tillbaka till den åldern då allt började, men fasen så mycket enklare det skulle vara. Fast det är väl en vanesak. Skulle bara vara skönt att slippa ifrån den känslan som är på insidan, som om någon har hällt syra över hela härligheten. Det där trädet på insidan med alla sina glasbubblor är brunt och skrumpet även om det finns gröna fläckar här och var. Det inre jaget sitter vid rötterna och dunkar huvudet blodigt mot stammen, som sig bör. Eller, det kanske inte är syra, det kanske är en kombination av både gift och syra.

Nu har jag bränt mig på insidan av kinderna igen, jädrar vad varmt mikron gör gröten.

Kroppen är ditt tempel, som det så vackert heter. Vårda den ömt för den ska räcka hela livet, den är ansiktet utåt, den är ditt visitkort, det som är du. Kläderna må dölja den, men ändå är det den som håller upp dem, som får kläderna att se ut på det speciella sättet som gör att man är den man är. Kläderna är som en barriär till den varma huden och den människa som andas bakom bomull och syntet. Under finns bara gåshud och en blottad varelse, utan plagg är man sårbar och utlämnad till andras ögon.

När jag inspekterar min kropp i en spegel eller när jag böjer ner huvudet då jag sitter i sängen så kan jag ibland undra om det var värt det. Många kommer blekna när tiden går, vissa kommer finnas kvar längre än andra men de kommer blekna från att vara ilsket lilarosa till vitt som går ton i ton med hudfärgen. De kommer träda fram om solen biter tag i skinnet men förr eller senare kommer de vara borta.

Visst kan jag komma på mig själv med att skämmas över dem även om gjort är gjort och det inte är lönt att klandra sig för något som redan ligger bakom, någonstans fanns det ju en anledning för att de slog upp. Det är inte ett bra sätt men det var det enda sättet som verkade passa då. Som verkar passa nu.

De går inte att förneka, men det går inte att hänga upp sig på dem, de finns där precis lika tydligt som rynkorna på knogarna. Fast de är bara på besök för att sedan blekna bort. Ändå skäms jag bland vissa de som inte riktigt känner mig och som jag inte vill ge fel bild till. De närmsta vet det som ligger bakom och de vet att jag är så mycket mer än bara det. Medan andra kanske tror att det är det enda som mitt liv cirklar runt, att jag gör dem för att synas, att det blir så för att det är roligt. Det är vid sådana tillfällen ryggen blir krum och armarna sluter sig om varandra, det är då jag vänder ryggen till och undviker att ta av mig kläder så länge det går. Ibland glömmer jag bort mig, eller så försöker jag strunta i att de finns där, försöker att bara vara jag. Ibland blir jag förvånad att att titta ner på mig själv eftersom jag inte ser ut som den sinnesbild jag har.

Det är svårt, men det är inte så mycket annat att göra åt det än att ta sig vidare. Skammen kommer finnas där så fort jag ser någon annans blick flacka eller undvika, andetagen kommer alltid finnas väl till hands i halsgropen och ryggen är beredd att kura ihop.

För jag är inte dem, de är bara på besök, jag finns någonstans bakom dem det är bara att ibland går jag vilse bland dem. Fastnar i dem och låter dem styra utan att tänka på det. De gånger jag slappnar av och inte bryr mig utan bara är mig själv så hoppas jag att ingen tänker på dem.

Men de finns där, som inbrända lampor när man blundar. Vissa klarar det, vissa inte. Men jag kan inte göra något åt det. De måste få finnas utan att exploateras. Precis som mina knogar finns, som mina krumma lilltår, som min runda uppnäsa, mina födelsemärken.

Jag måste få finnas.

Den utbildning jag går så är det inbakat en termin praktik, annars får man inte det yrkesbevis som finns att tillgå när KY är avklarat.

Jag börjar bli en aning hatisk till det där med praktik, jag är den enda som inte har praktikplats i klassen och jag har tillbringat en timme med att ringa runt till åtta stycken guldsmeder varav bara en sade att jag skulle återkomma om ett par veckor. Däremot tror jag att jag vet vad domen blir på den med.

Ingen har tid, ingen har plats, ingen vill. Konkurrens är ju farliga saker, det kan ju vara farligt att lära ut den kunskap de besitter så att den kan fortsätta att ärvas ner. Gud förbjude, vi kan ju låta guldsmedsarvet fortsätta ännu ett par hundra år.  Det går ju verkligen inte för sig.

Nu finns det inte så mycket annat val än att pendla häcken av mig, eller helt enkelt inte få någon praktik och inte få mitt yrkesbevis. Härligt. Jag vill så väldigt gärna prova på hur det är ute i branschen men självklart satte jag mig i en sådan där idiotisk sits att vänta med det in i det sista. Det var meningen att jag skulle börja ringa runt under sportlovet men det blev inte så. Sedan skulle jag göra det på påsklovet men det blev inte heller så för att jag var upptagen av en massa annat skit.

Så nu sitter jag i den grop jag har grävt och tjurar.

Visst, jag kan väl tänka mig att pendla till Stockholm, det är säkerligen billigare än det jag betalar nu.. Eh, nej... Det var det inte. Jaha.

Nehej. Vem behöver praktisera? Kanske dags att jag började växa upp och tog mig ett riktigt jobb kanske istället för att drömma vidare på något jag inte kommer arbeta som?

Förbannade, helvete, djävlars, djävlar.

Det känns konstigt.

Jag kommer sakna det grymt.

Fan.

Ju mer jag förkovrar mig desto mer avlägsen känner jag mig, som om det är något fel på mig, som om något inte fungerar. Som om jag är defekt och inte fungerar.

Ju mer försök, desto mer panik.

Jag är inte bra på något. Jag ska lägga mig på skrothögen och stanna där.

Det är väldigt mycket jag skulle vilja diskutera med mig själv, men jag är fortfarande riktigt motvillig till samarbete. De inneboende slåss om vem som ska sitta i framsätet och hålla  mig sällskap under bilfärden. Panik har svårt att sitta still, hon hoppar mest upp och ner och skriker om att hon är kissnödig, undrar hur långt det är kvar, att det är FÖR långt kvar, att hon inte vill dit vi ska, att allt är fel och att jag borde tvärnita för låter inte bilen lite konstigt? Hon har en förmåga att klättra mellan framsäte och baksäte lite som hon vill, plötsligt är hon bara där med sina hetsiga rörelser och sin pipande röst och jag förstod inte hur hon hamnade där.

Hon, den mörka, sitter bara stilla och stirrar sammanbitet på vägen, andas tungt och får fönstrena att imma igen även fast våren börjar vänslas med sommaren. Då och då tittar hon fundersamt på mig med ett höjt ögonbryn som om hon inte samtycker till något jag än gör, även fast jag försöker göra henne till lags. Hon suckar trött åt min flackande blick och mina rastlösa fingar som ömsom knackar på ratten och ömsom vilar på  växelspaken. Den där minen som tycks säga: "Jo, det duger väl, men JAG hade inte gjort så." bränner in i min kind och jag andas lättat ut när hon slinker ut genom dörren för att sätta sig i baksätet. Dessvärre så sätter hon sig bakom mig och lägger sina kalla händer på mina axlar, kramar dem lätt för att påminna om att hon fortfarande finns där. På något vis är det nästan mer skrämmande att inte se henne, som om hon har mer makt så.

Nollställd tittar ut i ingenting, jag vet aldrig vad hon tänker på men på något sätt är det ganska lugnande. Då kan jag koncentrera mig på att andas, växla, se upp för vilda djur på vägen, hålla hastigheten, alla de triviala sakerna som måste göras. Däremot verkar hon tycka om sällskap, för det är inte ofta som hon kommer på te när det bara är jag hemma.

Hoppet vågar sig bara fram till mig vid rastplatserna, där stryker hon mig försiktigt över ryggen och försöker intyga mig om att allt kommer ordna sig på ett eller annat sätt och att det kommer bli bra hur det än blir. Däremot kommer Panik rusandes och drar upp alla tänkbara Tänk Om som kan tänka sig medan Hon bara andas om att något alltid går sönder hur man än gör.

I handskfacket glimmar det till av något kallt när jag öppnar det för att leta efter kartan, något försöker bita mig och en liten metallisk ödla blänger illvilligt på mig medan den låter tungan spela över nosen. Den ser ut att vara vass att stryka över, som om en hajs skinn skulle vara gjord av rakblad.

I motorrummet morrar något grönt när jag startar motorn och jag försöker ignorera det vilket hjälper avsevärt när Nollställd spänner på sig bältet vid mig. Med darrande händer greppar jag ratten, lägger i ettan och rullar sakta ut på vägen efter att ha sett efter om det var fritt.

Ökar gasen lite, lägger i tvåan, accelererar snabbt för att komma över till trean, når maxhastigheten på nittio och lägger i fyran. Nollställd slår på bilstereon och lugnande elektroniska ljud lägger sig som ett vitt brus över passagerarna för stunden.

Ödlan väser i handskfacket, jag kan höra den.

Såg en liten snutt av en film idag som handlade om att hela mänskligheten hade blivit steril. Inledningen var det världssorg för att det sista barnet hade dött och jag förstod inte riktigt vad det var de sörjde. Som om ett barn mer eller mindre skulle göra någon skillnad, de är ju fortfarande inte fruktsamma och borde väl mer vara tacksamma över att inte bli påminda om det hela tiden. Är det en sådant hemsk tanke egentligen? Förr eller senare så kommer vi ju utrota vår egen ras så det går ju bara åt ett håll. Sedan att man kan ha roligt på vägen dit även fast man är en pessimist är en annan sak.

Eller är det kanske så att större delen av mänskligheten skulle få någon sorts existenspanik  när det största biologiska målet inte går att uppnå? Mycket möjligt..

Själv har jag inte velat haft barn sedan så länge jag kan minnas. Jag har aldrig kunnat se mig som en förälder i en familj utan jag har svårt att tänka mig framåt i tiden i sådana situationer. Jag kan tänka framåt i mycket annat och situationer men jag kan aldrig se mig själv så där med en bortbyting i famnen. Alla de gånger man har fått den där överseende minen tillsammans med frasen: "Ja, ja.. Du kommer snart dit du med, lilla gumman.." eller liknande har blivit ett par genom åren. För på något sätt är det som om man inte är lika mycket värd om man inte vill planera familjebildning, att man inte vill gå runt och vagga med en öltunna frampå. Att man har annat i huvudet än att vilja se sin avkomma gå, prata, kalla en för djävla kärring, flytta hemifrån, avla barnbarn och så vidare. Då går man emot sina gener, sitt kön. För honorna är ju till för att avlas med medan hanarna ska gå runt och skvätta så mycket som möjligt. Hanarna kan bli föräldrar när som helst i livet medan honan måste vara i rätt ålder för att undvika utvecklingsstörda barn.

Det är livsfarligt att säga att jag skulle vilja ha valet till abort om jag dumt nog skulle fortplanta mig och fostret visade sig ha en utvecklingsskada.

Det är även livsfarligt att hävda sin rätt till sin kropp och att prompt tycka att det fanimig är min ensak om jag vill ta bort yngelsfrön eller inte utan den andra inblandades rätt. På något sätt så har man inte ens rätt till att bestämma över nio månader eller ens resten av sitt liv i vissas ögon.

Det är farligt att ens vilja andas något om att vilja sterilisera sig. Jag har haft det i tankarna då och då sedan tretton års ålder och visst, jag har väl inte planer på det nu, men varför inte? Tomten är far till alla barnen är en film som till viss del gör mig rosenrasande mellan skratten och de genanta situationerna. För på något sätt förvägras han att tycka att han inte vill bli förälder, istället åker hon utomlands och inseminerar sig och SJÄLVKLART så slutar det ju lyckligt med att han glatt nussar med barnet.

För barn ska man tycka om, barn ska man vilja ha. Punkt slut. Annars är man konstig. För något år sedan tror jag att jag sade till mitt ex ännu en gång (fast den gången var det nog mer allvarligt än tidigare) att hon han vill ha barn kanske han ska se sig om efter andra val eftersom det inte är något som jag kan se kommer hända på väldigt länge om det ens händer. Detta resulterade i att han sårat undrade om han inte betydde mer för mig än det varav jag sakligt konstaterade att det var därför jag sade det. Varför ska jag ligga i vägen för andras lycka när målen inte är samma? Skulle jag finna mig i en situation där den andre tjatar om barn skulle jag troligen bli rejält aggresiv.

Men det är väl en fas så som alla andra så glatt påpekar hela tiden. Sådana som konstaterar att livet var meningslöst innan barnen föddes och att allt är tipp topp numera när de måste pussla med pengar, barnomsorg och arbete.

Vem vet, i sluttampen så kanske jag sitter där ensam med en ruggig gammal katt och drömmer tillbaka om barnbarn som aldrig blev av och när jag väl hamnar på ett ålderdomshem kommer de skaka på huvudet åt den stackars ensamma gamla kvinnan utan avkomma. Den dagen, den sorgen. Jag har ingen lust att ta hänsyn till framtiden om det inte är det jag vill, sedan får jag väl kanske stå ut med att ingen kommer välja mig på grund av det om jag fortfarande står fast. För visst, åren går och jag blir inte yngre men ibland har  jag inte lust att tänka för långt framåt.

Däremot är jag dum nog att tro att någon faktiskt kommer vilja stanna för den jag är och inte för mina höfters förmåga att bringa fram arvingar. Ja, ibland är jag lite naiv, jag vet.

Varför i hela friden måste de hålla på och byta namn på produkterna utan anledning. Det kommer heta Vim i mina ögon så länge jag lever!

Jif? Pfeh!

VIM!

Det börjar inte bra. Vaknade hungrig och vill egentligen somna om för att glömma bort det. Jag vill inte vara hungrig. Drömde att jag åt på McDonalds och var tvungen att äta upp allt på grund av någon outgrundlig anledning jag inte minns. Jag och två till satt där och mosade i oss de friterade äckliga potatisremsorna och jag fick ett ögonkast från en av de andra att om det var så jobbigt så kunde jag ju alltid stoppa fingrarna i halsen senare.

Jag vill inte äta. Jag vet att det är fel, att det gör att man kommer gå upp förr eller senare. Men jag vill inte. Vill inte. Jag vill inte äta en massa äcklig mat som kommer sugas upp av mina celler för att få den att orka mer. Jag vill inte vill inte vill inte. Jag hatar faktumet att den måste ha mat och sömn för att klara sig igenom dagarna. Idag är en dag som jag inser hur mycket jag hatar mat. Tanken på att äta frukost gör att det växer i munnen och jag vill verkligen inte.

Hade samtal om det där med en vän och jag vet ju att man egentligen ska äta regelbundet. Men jag skulle inte klara av det. I skolan äter jag skolmat och det är helt okej. Frukost hemma och sedan lunchen. Sedan några rostade smörgåsar när jag kommer hem. Försökte att ta med mig apelsiner att äta på rasterna den här veckan men de smakade ruttet så det gör jag inte igen.

Ska börja äta havregrynsgröt för att fylla magen, det går snabbt att tillaga, snabbt att äta och det mättar.

Jag vill inte bli tjockare. Jag vill spy ner på min kropp, magen böljar i stora äckliga vita veck när jag sitter. Jag vill ligga i badkaret med vatten så den slätas ut. Jag vill somna i badkaret och glida under vattenytan. Jag vill inte finnas idag. Vill inte. Vill inte.

Måste göra frukost. Måste tvätta (vilket jag inte har något emot faktiskt). Måste dammsuga. Måste plocka i ordning i hemmet och jag förstår inte varför, ingen kommer knappt och hälsar på mig och de som gör det har oftast överseende. Jag gick från pedant till misär. Hatar det. Hatar mig. Hatar allt.

Blä.

Vill inte.

Och jag skiter i att jag skriver ut det här. De som läser det är ändå bara en handfull och vet ändå om det på ett eller annat sätt. Och ni andra som inte vill läsa det? Men dra åt helvete då. Jag skiter väl i er. Min blogg, sorry to say. No offense.

Vid midnatt
är det som
gränserna blir suddiga
av mörkret

De bleknar, tunnar ut
och min hud
blir genomskinlig
mottaglig, skimrande

Skulle något snudda
om så bara för en sekund
skulle skinnet glänsa
absorbera, spara

När mörkret har fallit
tystnaden viskar i mina öron
då släpper kläderna
och blottar hjärtat

Saker och ting är aldrig lätta. Separationsångest blev det nyss kallat. Förvirring och åter förvirring nöjer jag med att kalla det.

För det är ungefär så det är. Gårdagens samtal blev även det förvirrande och jag tror inte att vi kom fram till något mer än att man ska fundera över situationen. Jag tror inte det är något, men det känns på något sätt bra att lufta orden, kanske är det bara det som behövdes. För att komma över den där puckeln.

Fast jag är inte säker på att jag vill över puckeln. Eller, jag vet inte. Den som har de bästa svaren på alla mina frågor är dessvärre jag själv och jag är inte riktigt samarbetsvillig för stunden.

Leva i det förflutna är farligt att göra, försöker så gott det går att undvika. Men det kanske går att skapa nya saker av annat.

Hah, det är alltid lika underhållande att skriva ut i ingenting. Håller nog med till stor del som jag läste i en annan blogg här ute i informationsvärlden. Det är väldigt lätt att ge ut mer information om sig själv än vad man gjorde innan, men vem fasen bryr sig. Livet händer och sedan dör man så vad är det egentligen att förlora? Skulle vara skönt om det gick att tänka så på heltid utan att behöva bry sig om en massa annat som dåligt samvete, etik, moral, medkänsla och annat skräp.

Känner mig "lite" anti idag minsann, det trillade över mig på kvällen utan någon speciell anledning. Det är illa när inte ens kuratorn kan ge en bra anledning med livet, utan han sade något i stil med att om man börjar tänka i de banorna så är livet ganska meningslöst. Det är ju en uppmuntrande tanke.

Så vad går livet ut på i stora slängar? Överleva, arbeta, tjäna pengar, fortplantning.

Hallelujah, var skriver jag på?

Pfft..

Snart är skolan slut. Jag är den enda i hela klassen som inte har en praktikplats. I Örebro är de snorkiga eller trångarbetade och jag måste på ett eller annat sätt pendla någonstans. Däremot hittar jag ingen karta över hur länshelvetet ser ut så jag sitter och söker på måfå. Vem vet, jag kanske får pendla till Eskilstuna och gå upp förbannat tidigt som vanligt. Vem behöver ett liv när man kan pendla över halva Sveriget.

Huvudet snurrar runt av alldeles för mycket för tillfället och jag vill bara krypa ihop och gömma mig. Jag undrar om jag inte har tagit mig vatten över huvudet eller något.

Panik.

Jag börjar få den där känslan av att vilja knuffa bort alla från mig, inte låta någon röra mig, det blir bara så förbannat förvirrande. Jag vet inte var jag är och förr eller senare så kommer det krasa av glas.

Kan inte alla brudtrålande människor hålla sig till rätt ställen samt kanske kunna hitta på något mer originellt att skriva istället för alla dessa förbannade klichéer? Oj, han skrev att jag är söt, jag vill föda hans barn! Världen är ytlig som synden, en bild på någons ansikte bjuder in till att skicka en meningslös hoper med bokstäver. Jag börjar snart tro att det är förklädda spam-apor som är skyldiga och inte människor. Det är väl inte så svårt att gissa sig till vilka svar som är mina, eller hur? Ja, det är inte så svårt att bara strunta i att svara men jag är för artig av naturen så det är svårt, samt att jag hoppades på ett svar som skulle omkullkasta mina teorier.

Eftersom detta inte har skett än så står teorin om apor fast som berget. Jag kanske ska skicka en länk till Chiquitas hemsida om de har en sådan? Det tåls att tänka på.

------------------------------------------

hej..läget?

------------------------------------------

Hej, hej.

Jo, det är bra. Själv?

------------------------------------------

bra:)
du är söt..vad gör du då?

------------------------------------------

Tack, tack.

Sitter bara vid datorn och lyssnar på musik innan jag ska gå till sängs.

------------------------------------------

är du själv?
gillar dig;)
söker du något här?

------------------------------------------

Nu tänker jag ge dig lite tips till nästa gång bara för att vara snäll, känner mig storsint idag måste jag säga.

För det första, vad sägs om att börja med något mer originiellt i mailet som att kanske kommentera något som står i texten eller något som är på bilderna i galleriet. Till exempel: ?Marsvin ser jag att du har, är de roliga?? eller ?Jag tycker bättre om ninjor är pirater!? eller vad som helst än det fantasilösa ?Hej, läget?? som de flesta _alltid_ kör med. Eftersom trålningen efter folk är en stor del av nätet så gäller det att sticka ut vilket det där inte gjorde. Inget i det lilla du har skrivit gör att jag känner mig manad till att fortsätta konversationen vilket inte ger dig några pluspoäng. Du är säkert jättetrevlig men den enda bild jag får upp nu är att du är ännu en av de som tittar på en bild och tycker ?Woooo! En bruuuuud! Tuuuttar!? eller liknande vilket inte är speciellt smickrande för personligheten.

Jag tackar för visat intresse, men det här stället är ett community för alternativa människor och inte någon sorts dating-sida. Jag söker inget mer än att hålla koll på mina vänner samt kanske lyckas finna en och annan ny bekantskap att snacka skit med, det är bara bonusen men absolut inte det som gjorde att jag gjorde ett konto här.

Jag rekommenderar http://www.spraydate.se eller http://www.porrigt.se för det du troligen söker eftersom dina fraser är väldigt lika de jag får då och då på spraydate.

Lycka till och ha en bra dag.

Ibland tycker jag faktiskt att det svider lite när inte ens de nära vännerna orkar titta igenom alla bilder på bilddagbok eller läsa alla mina texter jag skriver.

Lite fånigt kanske, men är det inte av intresse att läsa sådant? Ett par som jag inte ens känner är bättre på det än andra.

Den här sommaren såg jag fram emot förut. Jag såg extremt fram emot att det i början är en veckas jobb och sedan en veckas ledigt. Samt att det är natt vilket gör att jag FÅR vrida på dygnet. Jag hade tänkt åka till Arvika-festivalen för första gången på helvetiskt länge och jag tänkte göra en hel del annat roligt.

Arvika-helgen så jobbar jag.

Sjuhäradsfestivalen så jobbar jag.

Lajvet, gissa vad? Jag jobbar.

Jag missar Galta Galdr på Hova.

Jag missar allt det roliga.

Jag missar min bästa väns framträdande.

Jag missar allt.

Djävla förbannade helvetes skit.

Nu behövs det bara att Lund brinner ner till grunden för att sätta pricken över i.

Sådana där avlånga träbitar som staplas fyra på varje lager till ett torn. Varje lager har en speciell symbol på sig som sakta men säkert luckras upp ju mer tärningen slås. De bitar som sitter lösa är självklart de som nyttjas först. Med flinka fingrar, tungan i munnen och utan att andas petas de bort för att sedan placeras ovanpå.

Ibland är det basen som det går värst åt, tornet står farligt och vinglande med bara en halv fot och  tyngden måste balanseras perfekt för att hålla det upprätt.

Ibland är det midjan som nöts, till slut går det att se rakt igenom tornet, till den andra sidan. Genomskinligt och utan mening, en sak som bara är i vägen för målet.

Sedan börjar det bli svårt att peta bort nya bitar, alla sitter fast, alla får byggnaden att svaja oroväckande. Till slut rasar det, ibland helt och hållet, ibland till hälften.

För det går inte att lägga tillbaka bitarna där de en gång var, det kommer aldrig att gå få precis lika dant samt att det är omöjligt att få in bitarna. Det gör om möjligt bara saker och ting värre än innan. Istället gäller det att sortera ut stjärnor, fyrkanter och cirklar till ett nytt torn. Stapla om dem, fyra och fyra, på tvären över det tidigare lagret så att nästa lager kan ligga på tvären över det.

Jag tror att jag skulle passa bättre som en ond varelse som tar folk av daga än en människoapa. Skulle jag vara Snåljåp skulle jag säkerligen göra ett så mycket bättre arbete, tänk bara att kunna läsa av allas djupaste rädsla och sedan utnyttja det. Se människor lida, skrika av skräck för att slutligen äta dem.

Då kommer de till någon nytta åtminstone, maskföda är vi allihopa förr eller senare.

Varför måste folk vara så inihelvete nyfikna? Jag som lagom hade landat och slutat bry mig och sedan kommer de och lägger näsan i blöt. Önskar jag kunde bli otrevlig istället.

Skolresan är snart och jag vet inte riktigt om jag vill. Är inte bra på det där med att gå ut och betala överpriser för att dricka mig snurrig vilket kommer sluta med att jag sitter och blir uttråkad över att alla andra är ytliga och flamsiga. Alkohol har en förmåga att göra en så förbannat bundis med folk helt plötsligt på ett sätt som kan liknas vid hyckleri. Visserligen tycker jag verkligen inte illa om min klass, men det blir till viss del hyckleri ändå.

Nu är de blåröda med rosa kanter, snart kommer de blekna som allt annat. Är det kanske därför jag fortsätter? För att jag inte vill låta det dö.

Försöker hitta på en anledning till att skriva några ord, men kan inte finna någon. Allt är förflyttat och jag har ändå inte tid. Vill krypa ner under täcket och strunta i morgondagen, strunta i dagen efter det med.

Jag lovade att ringa om det behövdes. I helvete heller, jag känner min stolthet. Jag kommer svälja och skrika inåt, inte kommer jag att ringa, inte kommer jag att skippa skolan för att sitta i en fotölj och gråta. Inte en chans. Det hjälper inte. Det som verkligen skulle hjälpa är en hederlig lobotomi och ett par yxmord, sedan skulle saker och ting vara bra.

Jag skiter i om jag  låter bitter. Om jag ältar. Om jag gnäller och klagar. Som om jag bryr mig. Det är väl bara att sluta läsa.

Den ligger där i lådan och är till största delen bortglömd som så mycket annat. Sedan så gör den sig påmind med alla tillbehör den har. En enkel cirkel i aurum med enkelt mönster och enkla bokstäver. Allt är enkelt med den. Den är lite sliten men blänker ändå så som metallen är känd för att göra. Inte riktigt som argentum däremot, den blir vackrare ju mer den slits men aurum har ändå sin lyster kvar mellan alla repor.

Nästan inget rår på aurum, bara kungsvatten blandat av saltsyra och salpetersyra kan äta upp den men ändå är den inte borta, bara i annan form.

Därför känns det lite meningslöst att ha en sådan metall stå för något som är så extremt förgängligt, som inte finns för evigt och som inte går att omvandla till annan form utan att förlora andemeningen i den.

För kärlek finns inte längre, den är lika död som punken och åttiotalets mode hur mycket de än försöker att återvinna det. Folk må klä sig i kläderna men de är lik förbannat lika fula som förra gången de nyttjades. Lika död och försvunnen som Jimmy Hoffa och lika utsliten som alla de klassiska filmreplikerna. Kärleken är lika död och begraven som Saddam Hussein med enda skillnaden att det inte finns videoupptagningar av mordet.

En gång för länge, länge sedan när jag nyss hade sett livets ljus i min synvinkel sett så fick jag en bok. En bok med citat från kända (och mindre kända) personer om kärlek. Jag blev blixtarg och tyckte att personen i fråga skulle kunna anstränga sig nog med att hitta på några egna ord hur usla de än var. Någonstans där så började tron på den sakta men säkert att dö bort en smula år för år.

Jag vet inte hur många dikter jag har skrivit genom åren där jag med brinnande intensitet beskrivit det önskade mordet på mitt hjärta som jag verkligen vill göra. Hur jag skulle karva ut det och krama sönder det tills det skriker och se på medan resterna rinner ut mellan mina vitnande fingrar. Skrapa ut det i gruset tills jorden suger upp det och sedan andas ut av lättnad. För hjärtat gör ingen nytta mer än att göra ont. De gånger de inte gör ont så känns det inte istället eftersom kroppen är upptagen av berusning men likväl så kommer det göra ont förr eller senare. Varför fortsätta att utsätta sig för det? Varför är den mänskliga apan så in i helvete korkad att den aldrig kommer ihåg hur det sved gångerna innan? Eller är det för att det enda sättet att döva det på är att virvla vidare? Att falla vidare utan att landa?

Än en gång vill jag klösa mig igenom mitt bröst, riva upp bröstkorgen och lyssna med tillfredsställelse på ljudet av krasande ben. Slita tag i den lilla fågel som bor bakom revbenen, sakta knäcka dess vingar och sedan långsamt se livet rinna ut ur den. Krossa kroppen under hälen, barfota för att verkligen känna fjädrarna blandas med inälvor. Dra med naglarna över den sega muskelknutan längst inne, leta reda på blodådrorna och rycka till, slita ut. Se på medan det slår i min hand, ta en tugga av det, spotta ut den, ta en till tugga, en till. Stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp de trasiga bitarna. Gnugga in dem i marken, skrapa runt dem, rita figurer, skriva onda sagor.

Allt för att slippa det som kan komma. För att slippa allt efterarbete som tar upp mer energi än var det var värt. Jag vill sätta lås och bom på mitt hjärta så det inte kan fly någonstans eftersom jag aldrig får vara med och bestämma.  Jag är den som får städa upp resterna efteråt likt en tonårsförälder som upptäcker att barnet har haft en olovlig fest och att någon har spytt i tvättkorgen.

Jag kan inte leva i nuet hur mycket jag än försöker, det kan gå för en kort stund så länge nuet finns där men så fort det försvinner är det bara jag och mina gamla vänner dåtid och framtid kvar.

Ja, jag vill fly en del av livet. Jag har inte ork att leva ut den igen, jag tar hellre den andra delen. Den med glass och skratt. Den med sällskap, djur, musik och gräs mot bara fötter. Inte den andra delen där hjärtat skriker mellan klämmande klor. Inte den andra delen där jag egentligen alltid vet innerst inne att botten väntar på mig förr eller senare även om den döljer sig den mesta gången. Inte den andra delen där alla goda minnen verkar försvinna så fort ljuset slocknar.

Jag tar helst bara den goda delen.

Vädret är ljuvligt skönt och det enda jag kan tänka på är att jag vill låta mina solglasögon växa fast tillsammans med hörlurarna till mp3spelare med ett odödligt batteri. Vackra önskedrömmar.

På vägen från och till affären som jag var tvungen att gå  till eftersom mitt kylskåp skrek efter utfyllnad så mötte jag självklart på en hel hög med människoapor. På något vis kunde jag hitta på något nedsättande att tänka om varenda okänd apa jag såg (för det är ju aldrig samma sak om det är någon jag känner, hyckleri är en vanlig företeelse) som grumlade runt i huvudet.

Hatar sådana dagar, jag vill bara grimasera illa och skrika rakt ut tills vägarna bågnar. Skrika vill jag göra enbart för att se om någon granne ens märker det. Jag är förbannat trött på griskultingen och dennes galt som vrålar dagarna i ända. Jag vill skrika i falsett tills lungorna brister för att se om det händer något mer än att tapeterna flagnar och att rösten försvinner. Men jag kan inte. Jag samlar luft och sedan öppnar jag munnen men den är tyst. Skriket ekar bara i huvudet.

Samt att doften av järn ligger i näsan, jag känner den hela tiden. Det finns ingen att studsa skriket tillbaka från när det behövs. Just den stunden när något behöver brotta verktygen ur händerna på mig och trycka ner mig mot marken tills jag svär illa och vill börja slåss. Nej, det är inte bara att ringa. Då är stunden över och jag skulle bara känna mig förlöjligad och utlämnad. Det är en hårfin sekund då jag önskar det scenariot, resten av tiden kan ingen göra något åt det. För själv är bäste dräng vad man än säger.

Allt eller inget, två personer i en, svart eller vitt.

Ena stunden är jag dryg som en rik filmstjärna för att sekunden efter rasa ner i skoskaften. Ena stunden sitter kläderna som gjutna och andra så ser jag bara alla felen. Komplimanger rinner av mig som vatten på en gås och jag undrar vem i helvete som betalar dem för att säga dem. Någon lustig djävel måste det vara.

Tiden hos kuratorn igår gick till största delen åt för att klaga över mitt ex till att sedan trilla över till hur synd det är om mig för att jag känner mig smutsig och tjock. Härligt att vältra sig i självmedömkan, det är inte så illa som det låter men jag vill inte ta upp hela historien här.

Det skulle vara så härligt att uppleva samma känsla som den gången jag kom till insikt med att jag inte hade ont någonstans på hela kroppen och inte hade haft det på flera veckor. Att kunna tänka över hela sin existens och komma fram till att den är bra, att jag mer än duger, att jag är bäst. Däremot börjar mitt knä krångla återigen så visserligen är det inte för evigt, men en liten stund skulle vara underbart. Att slippa titta avundsjukt på andra. Att ta åt sig och fundera på om jag verkligen äter rätt när andra tar det tunnaste lagret som bara går med mjukost på smörgåsen, när de tar sötningsmedel istället för honung.

Dagens matintag än så länge: sex stycken rostade smörgåsar med lättsockrad jordgubssylt och kanel på med en kopp te till sötad med sötningsmedel. Det blev min frukost vid tolv idag och jag har svårt att stå för det. Varför tog jag inte bara fyra, eller ännu bättre, två? Dagen skall spenderas på egen hand så jag gissar på att det nog inte blir mer än några rostade smörgåsar till sedan. Så som jag vill ha det, leva på luft och bröd. ...samt te. Jag vill inte äta mer för då måste jag kräkas och det kan jag inte för då kommer ju inte pillren att verka (nej, inga konstiga piller. De är av annan sort för att jag inte ska få aliens i magen. Aliens är läskiga, de sliter sönder magväggen och springer skrikande iväg med små kaninöron fastknutna på huvudet.) och det vill jag verkligen inte. Därför måste jag låta bli att äta för mycket så det inte tar överhanden.

Jag lovar, jag är normal. Allt är bara i huvudet, egentligen är jag precis lika normal som alla andra, jag vet bara inte om det än.

Eller så vill jag inte veta om det. För på något sätt är jag faktiskt rädd för att inte behöva gå dit, för varje gång jag hör någon säga att jag låter som mig själv och jag faktiskt inte ens har ansträngt mig så blir jag rädd över att jag ska försvinna och bli normal. Nu kan jag på något sätt lura mig själv med att jag är lite speciell.  Nej, jag vill inte skryta, så dum i huvudet är jag inte. Äsch, jag kan inte förklara. Är bara trött på att alltid känna mig som jag står i skuggan av någon annan. Jag kommer aldrig tycka att bara jag räcker till även om jag mycket väl vet att det är ren inbillning.

Huvudvärken spökar av och till i tinningarna som den har gjort sedan onsdagen så en magnecyl tas här och var för att hålla den i schack. Jag tycker att jag dricker en massa vätska men inte hjälper det.

Maten står mig i halsen och dagens födointag är sorgligt fel.

Musiken håller mig i ett järnhårt grepp och jag låter den gladeligen göra det för den smeker mina öron med balsam, sagor, historier, likheter och sanningar.

För vem behöver verkligheten när man kan lyssna på en annan med toner till?

Livet är endast en tävling där den som kommer först, alternativt har högst poäng i slutet vinner.

Härligt, inte sant?

För det är inte så mycket mer till det. Vem hinner före, vem blir lycklig först, vem får jobbet först, vem har mest pengar, vem köper den sista saken på rean, vem dör på brutalast sätt, vem har störst bil.

Det går ut på att tävla, titta snett och avundas alla andra. Inte så mycket mer.  Visst, man kan väl ha roligt mellan men jag vete fan om det är värt det när det svider så djävla illa varje gång.

Läser gamla ord och fascineras över hur snabbt allt blåser över.

Jag hatar det.

Jag försöker göra ett slag i saken att leta reda på guldsmeder att ragga praktik hos och det har gått knappt tio minuter och blodkärlen i hjärnan börjar redan bulta.

Först har vi den första saken, kopierat från Wikipedia:

?Guldsmed är en hantverkare som utför arbeten i bland annat guld och silver. Guldsmedens arbete är skilt från silversmeden, genom att guldsmeden bland annat utför små detaljarbeten, såsom charnier (gångjärn), tillverkar stenfattningar, med mera.?

Vilket borde göra klart om och om igen att man inte är silversmed bara för att man gör smycken i silver. Jag SKITER komplett i att det måste finnas ett namn för dussintrollare som inte har gesällbrev. De kan säga att de arbetar som guldsmeder eller tillverkar smycken, vad fan som helst men ni är FORTFARANDE en hög med förbannade DUSSINTROLLARE hur jävla duktiga ni än är. Ni må vara bättre än mig men jag FÅR kalla mig guldsmed, inte ni. Ni kan säga att ni tillverkar smycken eller vad fan som helst men ni är INTE guld- eller silversmeder förrän ni har papper på det. Visst, guldsmedsförbundet numera är en klubb för inbördes beundran och stövelslickeri men jag är ändå övertygad om att jag är värt mitt gesällbrev och mitt höga betyg.

Jag hittade ännu ett objekt att förakta. Visst, hon har mycket fint men mycket skit också. Dels har vi överpriserna som är löjliga, en utsågad ring med snedstämplade bokstäver för 850 jävla spänn. För det tar ju sådan lång tid att göra.. Visst, jag vet mycket väl att man måste göra avkall från hantverket för att kunna tjäna på det men man ska vara så pass duktig att vissa saker går av bara farten utan att det ska bli fult av det. Vad vet jag, snedstämplingen kanske ska vara så för att vara "charmig". Det gäller att göra en bra, enkel design som inte tar alltför lång tid för att man ska tjäna pengar, sorgligt nog dagens sanning. Men det är så förbannat sorgligt att det ska vara så.

Det ska inte synas tångmärken på tråden, det trimmar man bort för så dyrt är inte silver. Det ska inte vara felstavade ord.

Ja, jag vet att alla vid det här laget himlar med ögonen och minsann tycker att om du nu är så djävla duktig starta eget och bli framgångsrik själv då!

Jag är för perfektionistisk, jag är för ärlig, jag skulle ruinera mig själv eller så skulle jag bli en perfekt duperare av alla skators hjärtan. För uppenbarligen betalar de hur mycket slantar som helst för vad som helst.

?Silversmed är en hantverkare som utför arbeten i bl.a. guld och silver. Ofta förknippas silversmeden enbart med arbeten i metallen silver, vilket i dess ursprungliga betydelse är felaktigt. Silversmedsyrket, historiskt sett, innebär att smeden skapar föremål med en kropp, till exempel skålar, vaser, ljusstakar och askar. Därav den äldre benämningen Corpussilversmed, från det latinska ordet corpus, i betydelsen kropp. I det klassiska silversmedsarbetet skapas kroppen genom träckning med en silversmedshammare och två typer av underlag, ur en plan metallyta. Ett annat sätt är genom lödning av en eller flera bearbetade metallytor. Silversmeden arbetar i bl.a mässing, koppar, silver och guld. ?

Och alla dessa kurser på studiefrämjanden landet över som stoltserar med namnet silversmide... Kan inte kursledarna ta sitt förbaskade ansvar och informera dem regelrätt om vad ordet egentligen betyder? Smyckessmide skulle fanimig vara så mycket bättre eller så får de väl kalla det för silversmide men förklara ordentligt termerna så det inte blir fler stackare som gör samma sak.

Visst, det finns sakfel i de flesta branscher.  Jag säger fel på en hel hop med ord som de inom ämnet suckar djupt åt men den här.. Nej.. Jag HATAR det. HATAR.

Jag har inte tid att vara ödmjuk, jag är för upptagen med att vara arg på småsaker.



Min lärare har skapat ett monster av mig.


...samt att jag kan vara ödmjuk när jag är död.

Vid vägkanten är det vackra blommor som doftar ljuvligt, de vajar svagt i brisen och lockar mig. Vägen andas mig i örat och lovar mig guld och gröna skogar i slutet, bara jag fortsätter utan uppehåll.

Ska jag stanna till och dofta på blommorna eller fortsätta springa med andan i halsgropen? Blommorna kommer förr eller senare öppna sina stora käftar och bita mig i nosen och vägen kommer gapa med stora gropar som är förträffliga att vricka fötterna i.

Inte kan jag nypa av en blomma och ta med mig den bakom örat heller, då vissnar den eftersom den trivs bäst vid vägkanten där den har nära till natur utan asfalt.