Alv

Ibland får jag känslan av att fem år har blivit stulna från mitt liv och att jag inte fick något tillbaka av det. Som om någon bara kom och klippte av dem från årsringarna för att sedan smita iväg i skydd av natten.





Sedan smulas de sönder till ingen nytta och jag kommer fram fem år äldre och undrade vad som hände.

Det är farligt, farligt. Tankarna landar och det blir tomt i huvudet.

Så lätt att falla för frestelsen. Det räcker inte med att kura ihop mig i soffan under filten och stirra ut i luften med närsynta ögon, det räcker inte. Något mer, något att ta på, något att vårda i min ensamhet, något att pyssla med.

Så lätt, så lätt. Ett skrik i annan form.

Jag såg en gammal älskad serie på nätet förut där kvinnan grävde ett hål ute i trädgården och skrek rakt ner i det allt det hon hade samlat på sig. Sedan kändes det bättre.

Jag gräver hål på andra sätt, men likväl hål att skrika ner i. Vråla rakt ner så att det är alldeles tomt efteråt, tomt och tillfredsställt eftersom jag vet proceduren.

Så lätt, så lätt. Hopkurad under en varm filt i min dåliga ursäkt för soffa, stirra ut på de varmt färgade tapeterna och försöka låta sakerna vara på drömstadiet bara. Inte göra verklighet av dem. Den bra dagen förvandlas snabbt och blir en aning solkig hur mycket jag än försöker. Att det ska vara så svårt att skaka av sig allt förflutet och bara minnas det vackra och inte någon sorts sårad stolthet.

Helst av allt skulle jag vilja gömma mig under min filt och bli väckt i höst av en lätt klapp på kinden och kanske är allt över då.

Jag är sugen på något. Glass eller godis eller bara rostat bröd så jag gissar på att det är någon sorts röknoja som har slagit in. Glass skulle inte vara dumt, Ben & Jerry's Phish Food är himmelskt god men jag kan inte köpa den. Kan inte köpa det eftersom det betyder att jag måste äta upp hela eller slänga det. Slänga glass svider i själen men det är vad jag skulle behöva göra. Förra gången jag åt den så fick jag den där härliga "Fy fan vad jag proppar i mig äcklig mat jag borde lägga mig ner och sluta äta en gång för alla"-känslan strax efteråt. Det är obehagligt med kall glass som vänder. Att magsäcken inte ens har hunnit att kyla ner den tillräckligt innan jag tvingade ut den.

Men jag vill ha glass. Jag åt en gb sandwich igår men jag vill ha "lådglass" som man äter med sked, inte kulglass. Men jag kan inte, vågar inte, vill inte. Antingen är jag rädd för att jag kommer få en knäpp och slösa bort den eller så är jag rädd för att jag kommer låta den stanna så att kroppen kan suga åt sig allt det ondskefulla i den, svälla upp och bli stor. Vilket kommer göra att jag inte kommer vänta på knäppen utan tvinga ut det ändå. Det kommer bara sluta i förskräckelse hur jag än gör, skulle lika gärna kunna tända eld på en sedel om jag nu känner för det. Jag har ätit frukost idag, druckit en kopp te, ätit två Billy's pan pizza samt linser med vegetarisk färssås och jag vill inte äta mer idag. Vill inte äta några smörgåsar och dricka en kopp te även fast jag skulle kunna göra det med gott samvete. Vill inte svälla upp, vill inte vill inte vill inte.

Men det är bara att träna.

Visst. Tränar du med mig då? Ser du till att jag hittar något som är tillräckligt roligt för att jag ska kunna göra det på egen hand? Nej, just det.

De vägde mig på vårdcentralen igår. Med kläder på vägde jag 85 kilo. Första gången som jag skriver det i siffror och låter det bränna in på annat sätt än i bakhuvudet, i ögonen som ser mig i spegeln, i rösterna jag hör när jag ser mig i skyltfönstren, i tankarna jag placerar i de jag möter. I allt.

BMI 26 var det enligt vårdcentralsdamen samtidigt som jag säger att jag hatar allt som har med BMI och vad det står för. Jag har svårt att tro att det ska kunna göra en standard som passar absolut alla människor, som inte tar hänsyn till kroppsuppbyggnad, benstomme och liknande. Jag hatar det och jag tror inte på det men när man refereras till överviktig på skalan så bränns det fast. Hon tittade leende på mig och sade att det viktigaste är att man är nöjd med sig själv och att jag inte var i någon fara, att jag duger bra som jag är. Hah, säg det till allt runt omkring mig som har format mig till det jag är nu. Det är för sent. Jag kan aldrig se det som är verklighet.  Aldrig, aldrig, aldrig. Jag kommer alltid titta över staketet till det grönare gräset. Alltid, alltid, alltid.

Nej, jag tänker inte konstant på min vikt. Den har bara en förmåga att dyka upp då och då igen. Om och om igen som ett slag i ansiktet.

Nej, jag tänker inte konstant på mat men även den har en förmåga att trassla till. Att göra det svårt. Tänk att verkligen kunna äta utan att vara rädd för de få gånger som det dåliga samvetet vrålar åt mig. Att verkligen tycka att det inte är hela världen att jag köper godis på en lördag och mumsar det framför datorn samtidigt som jag tittar på Livet med Jonas Gardell. Att bara kunna låta det vara.

Nej, jag räknar inte kalorier. Jag vågar inte ens titta åt det och jag är glad över att jag inte är engagerad nog. Jag gör allt lite sådär halvdant. Inte fullt ut. Därför har jag svårt att ta det problemet med föda jag har på fullt allvar. För att det oftast går bra. För att det inte snurrar runt hela tiden utan det är bara det där klassiska Dåliga Samvetet som de flesta har. Den där med att man borde börja träna för att ta itu med det.

Jag var mäkta stolt över mig själv i onsdags då jag gick och tränade själv. Jag släpade med mig träningskläder, gick iväg, svettades, duschade och väntade på tåget. Däremot vet jag ju att det inte kommer bli en vana, snart är skolan över och det bra träningsstället försvinner. Här i Kumla finns det bara pretentiösa muskelknutteställen där träningspassen visserligen är bra men priserna ger plånboken hjärtsnörp samt att Röhnisch dominerar plaggen på allas kroppar.

Jag önskar att det bara var att sluta tänka så mycket. Vad i hela friden gör det om jag går upp lite igen? Jag har hållit min vikt väldigt stadig åren igenom.

Istället så nojar jag, nojar och nojar och nojar och det jag får inte bort det.

Det skulle vara så lätt att gå iväg och köpa cigaretter och bränna bort tankarna men jag ska inte köpa mer nu. Jag vet att jag inte tycker om det längre, de senaste smakade bränt och gjorde ingen nytta. De hjälper mig inte längre utan skulle bara bli ännu en boja som måste sprängas förr eller senare.

Jag vill fortfarande ha glass.

Jag är en av alla andra med enda skillnaden att jag kanske inte behöver vika mig dubbel för att få tag på en fettvalk. Men jag är inte i riskzonen. Jag vet om det.

Det hjälper bara inte.

Hur man än gör så är det alltid någon som tar illa upp, blir sårad, blir arg, blir besviken, blir ledsen. Det är svårt att sätta sig själv i första rummet när man hela tiden måste böja sig efter alla andra och det aldrig går att göra ett misstag utan att bli klandrad.

Ligger hela kravet på mig hela tiden?

Ja, jag har inte en bra bakgrundshistoria med att hålla löften och fem år försvann jag totalt bort från den värld som var jag och jag är glad över att sakta men säkert hitta tillbaka till den.

Men bara för att det finns andra faktorer med i bilden så behöver det inte betyda att samma visa kommer spela upp igen för tro mig, jag tänker på det om och om igen. Hela mitt huvud tas upp av tänk om-tankar som gör maggropen till en tung klump av monster. Jag funderar på hur pusselbitar skall passa ihop. Hur saker ska kunnas passa med allt annat och jag vill springa innan det ens finns något att springa från.

Så jag försöker och försöker med att bara finnas i stunden men allt runt gör det djävligt svårt eftersom det hela tiden tvingar mig att tänka så.

Jag ska fanimig gräva ner mig någonstans där ingen blir sårad och ledsen så att världen upptäcker att den faktiskt snurrar utan mig med, tro det eller ej.

Jag flyttade hemifrån hösten det året jag var sexton. Det är snart nio år sedan. Detta har resulterat i att jag hyser ett smärre förakt för folk som är över tjugo och som fortfarande bor hemma, är det inte dags att dessa ursäkter till människor tar sig i kragen och flyttar hemifrån snart? Hade jag bott hemma längre än vad jag gjorde hade jag troligen blivit värre än vad jag är, karaktären stärks av att bo hemifrån, att inte ha någon förälder som namnmärker strumpor och städar åt en.

Jag började tvätta själv när jag var tolv-tretton av den enkla anledningen att det gick snabbare så, en större familj genererar mycket tvätt och det är inte alltid man vill vänta på att tvättkorgen skall tvättas igenom. Jag blev mäkta förvånad något år senare när det visade sig att mina vänner inte visste hur en tvättmaskin fungerade. En sak lika självklar för mig som att man flyttar hemifrån så fort man kan.

Jag kanske hade bott hemma under gymnasietiden om jag inte hade behövt flytta men jag är så glad över att det blev som det blev. MEN att bo hemma efter studenten ger mig rysningar. Att vara över tjugo, arbetslös och sedan bo hemma. Hallå... Förlorare! Det finns bidrag och a-kassa för att slippa undan hemmets trygga vrå, det kanske är dags att stå på egna ben snart för vem fan vill bo hemma vid den åldern? Jag vill kunna snubbla hem när jag vill mitt i natten utan att ha en butter förälder som står och blänger på mig från sovrumsdörren. (Visserligen är min familj exceptionellt bra, jag går bara efter andra skräckexempel.) Hur kul är det att ha ett förhållande och komma hem med sin respektive och visa upp dem för mamma och pappa? Det var sådant man gjorde när man var femton-sexton, inte i vuxen ålder. Så jädra dyrt är det inte med lägenheter bara man får tummen ur, samt att en etta med kokvrå är så mycket bättre än ett pojk- eller flickrum.

Så varför ska jag visa mig ödmjuk? Det här går under samma kategori som att jag aldrig kan argumentera för homosexuellas rätt till att ha lika värde som alla andra. Det är en sådan självklar sak att jag aldrig har brytt mig om att samla på mig argument för att stödja min åsikt.


En slutkläm kanske?


PFFFFFT!

Jag börjar att hata mathandling mer och mer. Jag hatar det faktumet att jag måste gå till den där affären eftersom jag är bortskämd med utbudet och visst finns det billigare saker på annat håll men då har de inte det jag vill ha istället och det kommer ändå sluta med att jag måste handla där i sluttampen.

Så fort jag går in genom grindarna till Ica Maxi så kröker sig min rygg, huvudet sänks och ögonen söker mina egna fötter. Hjärnan ställer in sig på de få saker jag måste ha, jag klarar inte av att stroshandla längre där.

Bröd, mjölk, gurka. Bröd, mjölk gurka. Bröd, mjölk, gurka.

Jag kan affärens upplägg nästan utan och innan även om det snart är ett år sedan jag slutade där. Jag tror att vissa som arbetar där kanske börjar glömma bort mig men många hälsar fortfarande, stannar kanske till och pratar. Jag fasar för det, tar omvägar om jag ser en röd skjorta och svarta byxor och ett ansikte jag talade med en gång i tiden. Smygparanoian slår in och den blev inte bättre av samtalet med en av mina gamla arbetskamrater i kassan förra veckan. Jag förklarar stolt att jag ska dricka vin i min ensamhet och ha det lugnt och skönt och jag får en förklaring att hon gjorde så en gång i tiden när hon nyss blivit ensam för att döva. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det så jag skrattade och sade att jag bara ville dricka för att det var gott och att jag dövar  på annat sätt. Hon ger mig ett påstående och undrar om det är så jag gör för att döva och jag tappar nästan ansiktet och måste snabbt skratta lite påklistrat igen och svara med: "Nej, jag röker istället." så jag snabbt kunde slinka iväg hem i lugnet där ingen vet något och inte anklagar.

Det var som en sorts bekräftelse på att det surras runt om mig även om jag vet att det inte är så. Ändå får jag visioner av hur de sitter och skvallrar om den stygga, stygga människan som gjorde slut med deras arbetskamrat. Ja, hela världen snurrar runt mig, vad trodde du?

Saker och ting gjorde ju inte saker bättre när jag slår upp blicken för en sekund och möter ögonen på en som jag verkligen, verkligen inte ville se i verkligheten tillsammans med någon jag kände en gång. Slank iväg snabb som en råtta och spejade sedan över axeln och ut mellan hyllväggarna för att se om kusten var klar.

Jag hatar det där stället. Hatar det. Hatar det. Hatar det. Jag hatar min egen livliga fantasi när jag egentligen vet att de inte klandrar mig. Hatar det. Hatar det.


Bröd, mjölk och gurka.

Bröd, mjölk och gurka.

Idag kände jag mig mer som det vanliga jag som jag var en gång i tiden.

Däremot så har jag inga större förhoppningar utan jag får väl vara nöjd för den stunden helt enkelt. Inte tänka för mycket utifall att det svänger runt.

Inte tror jag på något av det jag fick höra genom åren nu inte, allt har blivit solkigt och jag har inte lärt mig konsten riktigt att kunna tänka tillbaka med ett leende på saker och ting.  Istället vrider jag allt till min nackdel och beklagar bittert för mig själv samtidigt som jag undrade hur jag kunde vara så blåögd att ens för en enda sekund tro på orden du sade. Varenda gång jag hamnar i en sådan situation lovar jag mig själv om och om igen att aldrig någonsin  tro på sådana  lögner igen. För det är bara jag det handlar om, det är lätt att ljuga för att få det man vill ha.

Jag har en underlig relation till ord. Jag kan slänga ur mig ord hur som helst utan att fästa större uppmärksamhet vid dem medan jag sparar på andra så länge som går, som om jag inte vill släppa dem ifrån mig. På ledande frågor kan jag istället svara undvikande på för att slippa sådana irriterande frågeställningar som jag finner mig själv fastna i från gång till gång.

För det är inte snällt att ljuga. Även om jag bara hörde just det ordet sagt om mig själv samt att jag ilsket skällde ifrån mig som om ordet blev smutsigt av att förknippas med mig så kommer jag ändå ihåg det nu flera år senare. Suger på det som en sur karamell och grimaserar vid minnet.  Bitter vid tanken på att allt har ett slut, att allt går över, att allt går vidare hur ledsen man är.

Varför varar inget för evigt? Det enda som varar för evigt är löftet om att vi alla kommer att dö förr eller senare men jag börjar bli trött på att veta det. Jag vill veta att det finns livslång kärlek, inte bara låtsasversioner av det. Jag önskar verkligen att jag kunde ha fått en bättre bild av det från början när det fortfarande gick att forma mig. Inte skilda farföräldrar och en mormor med en skitstövel till substitut för att inte vara ensam. Numera är kära mor lyckligt gift och jag är glad för hennes skull men min livssyn, den där som sitter längst bak i märgen, kommer alltid att se saker och ting solkigt. Kommer alltid se negativt på det mesta även om det kanske sker i smyg.

För allt har en ände, allt slutar, allt stoppar, allt stannar. Inget kan gå över utan att någon blir krossad, inget kan bara ebba ut med beklagande leenden utan sår kommer gång på gång rivas upp även om de blir mattare minnen för varje gång. För det finns en förklaring med att älta, för varje gång man minns ett minne så suddas det ut en smula för att slutligen försvinna totalt.

Som med allt.

Om man hela tiden svävar runt och inte låter något landa så räcker det bra med en kopp te och musik i högtalarna. Annars så blir det bara värre och värre.

Inte kan jag klippa av alla trådar heller med allt det som måste ordnas upp innan, ett halvår till innan jag kan säga något som jag verkligen vill säga. Vem vet vad som hinner hända under den tiden, vem vet om inte hon bor i det som jag kallade hem en gång i tiden.  Det får mig att vilja kräkas när jag tänker på det. Så smutsigt på något sätt även om jag inte kan tycka så. Som om man står och spottar på ett foto. Eller häller avföring på något gemensamt.

Något smutsigt som rinner in överallt och förpestar det.

Men under tiden så dricker jag varm dryck, lyssnar på musik och försöker febrilt att inte låta tankarna landa.

Jag hatar det. Sådana där funderingar börjar nästla sig in i hjärnstammen och jag vill bara ta en konservöppnare, knäcka upp skallbenet och gräva ut den där grå massan som är en sorglig djävla ursäkt för hjärna. För att bara vara elektriska synapser så är den ondskefull.

Sådana där fåniga tankar som jag egentligen inte bryr mig nämnvärt om förrän de börjar snurra runt bara för att jag har en svag tävlingsinstinkt och alltid vill vara bäst.

Tänk om de tycker att hon är trevligare än mig? Föräldrar och bekanta och alla?
Tänk om hon bara rätt och slätt är bättre än mig? På allt?

Jag hatar att vara medelmåttig även om det är det jag är. Så därför är det förbannat idiotiskt att ens försöka umgås för jag kommer bara slänga sådana där frågor i ansiktet på honom förr eller  senare och hur svaren än blir så är de av ondo.

Men jag måste vara trevlig och slänga ut trevare då och då för att det är massa annat i bakgrunden.

Blä.

Jag tycker om ordet blä, jag missbrukar det.

...att inte tänka så förbannat.

Rutiner är min fiende men de gör åtminstone att jag har något att koncentrera mig på.

Den dagen jag förstår det här beteendet så kommer jag vara överlycklig, för då kanske jag kan radera bort det också. Tiden som gått känns däremot fortfarande som slöseri, vad jag behöver är perspektiv och saker utan så mycket allvar. Det skulle vara härligt det.

Det ligger snö där ute och jag muttrar bittert för mig själv. Jag som äntligen hade hängt in vinterjackan, nu är det dags att nyttja den igen. Frukost håller på att intagas och snart är det dags att borsta tänder och gå iväg till tåget, har nästan glömt bort morgonrutinerna efter över två veckors frånvaro. Eller, en veckas frånvaro och en veckas påsklov.

Måste säga att jag helst av allt skulle ha undvikt mycket av det som har utspelat sig under dessa veckor. Nu ska man vackert stylta upp sig i skolan och verka som om allt är bra och normalt. Många, många veckor av armvärmare och jag fasar en framtida skolresa i maj.

Dags att avgifta kroppen också. Ingen rökning längre. Kommer bli intressant efter helgens regelrätta kedjerökande. För cigaretter är ett bra sätt att koppla bort allt annat. Inget annat finns för stunden och om det finns så trubbas det av. Men det känns lite löjligt att börja med en sådan idiotisk ovana vid den här åldern.

Känns dött på insidan, bäst att inte känna efter så kanske det kan hålla sig vid det. Fan, hur ska jag klara mig utan musik i skolan idag?!

Ful på insidan, småsint och djävlig. Det är vad jag är.

Har tillbringat ett antal timmar idag med att ilsket tömma ur mina saker från den gamla lägenheten (vilket fanimig är på tiden, ibland är jag skrämmande lat) och hålla tillbaka en mindre lust att bara gå bärsärkagång bland alla de andra sakerna.

Däremot rann bägaren över till viss del när jag plockade bort saker från min guldsmedsbänk, min ögonsten. Först hade jag tänkt vara lite storsint och låta människan i fråga nyttja den tills jag kan koordinera fram isärskruvningshjälp. Vill gärna ha någon som kan lite om skruvande eftersom den är min lilla älskling. Den minimala storsintheten började sakta men säkert försvinna när jag fann en smutsig tallrik med tillhörande gaffel nedstoppad i en av lådorna.

I MIN guldsmedsbänk. MIN. MIN bänk som är till för att man ska göra arbete i. Inte FAN ser den ut som en diskho! Senaste gången jag tittade efter så är en diskho en fördjupning i rostfritt stål, inte en stor bänk i bokträ. Men det är väl jag det.

Någon svordom började ta form i skallen och jag började försiktigt plocka bort alla djävla flugbindarprylar överallt från den andra orten på bänken. I helvete heller att jag tänker låta någon låna min bänk när de behandlar den som skit. Även om jag egentligen hade god lust att slänga ner alla småpryttlar i en stor säck bara så var jag snäll och plockade ner dem i asken där de hör hemma. Ett papper med diverse pryttlar på förflyttade jag varsamt över till en byrå i rummet. Sedan började jag städa ur fällen med sammanbitna tänder. Den hade flitigt nyttjats som sopkorg redan när jag bodde där och jag hade buttert påpekat det många gånger innan. Det låt papper, förpackningar, ett tuggummi, en kondomförpackning, fjäderrester och en massa annat bös. Någonstans där började en imaginär ådra att bulta i hjärnan. En fäll är INGEN sopsäck. Jag vill INTE se bevis på vad fasen han hittar på i sänghalmen och han ska FAN inte vara så förbannat nonchalant att han slänger det i MIN fäll bara för att den står lägligt till! En fäll är en uppsamlare för skrot och filspån när man arbetar i ädelmetaller för att de inte ska gå till spillo. Sedan första året i skolan så blev vi upplärda till att den inte var en sopkorg och de orden ringde alltjämt i öronen.

Nu är allt som jag kunde komma åt att ta medtaget. Mina gardiner i sovrummet hade jag GOD lust att slita ned, som om jag bryr mig om ifall de måste sova med stort fönster vid sänggaveln. Det ger jag blanka fan i.

Hade jag kunnat så hade jag skruvat ner min fläkt i sovrumstaket också, för jag orkar inte vara snäll. Även om det är jag som BORDE vara snäll så orkar jag inte.

Jag vet inte vad det är som gör att jag reagerar som jag gör, har gråtit mer än på länge den senaste veckan och jag vet inte varför. Det gör ont på insidan och jag vet inte varför, en klump i halsen och en känga sparkar mig i maggropen och jag vet. inte. varför.

På något sätt försöker jag ställa in det till att det är jag som är offret. Hallå... Vem fan var det som tog slut på allt? Jo, jag.

Jag borde väl vara glad över att han går vidare och blir glad igen istället för att vara ett regnmoln, men det svider så. Svider som fan.

Jag önskar verkligen, verkligen, verkligen att jag inte bodde här. Eller, att han inte bor här. Han kan dra dit pepparn växer med sitt lilla luder. (No offense, hon är säkerligen jättetrevlig, jag hatar henne bara av ren princip.)

Jag borde vara nöjd, för min tillvaro är inte tom och meningslös. Ändå är det en stor del av mig som bara vill lägga sig ner, sluta andas och försvinna. Varför blev mitt hjärta krossat nu för? Varför i hela friden bryr jag mig när jag hela tiden VET att jag verkligen inte vill ha tillbaka honom?

Varför måste det göra så förbaskat ont? Är det för att jag är avundsjuk över att han kan gå vidare? Att jag visserligen har trasslat runt en del men ändå hela tiden vetat i bakhuvudet att jag inte orkar med något nytt, att jag inte vill lämna ut mig igen. Är det därför? För jag känner mig på något sätt våldtagen på insidan, jag ser mardrömsbilder för slutna ögon om hur han berättar om allt som är jag. Komplett allt.

Och det skrämmer mig, för det är ännu en som har hållhakar på mig. Ännu en som vet alldeles för mycket. Ännu en.

Jag vill inte ha flera där ute. Jag vill inte.

Jag tänkte sadla om till psykotisk, det verkar vara banan för mig. Steget känns snart inte långt till att koka marsvin.

Förhoppningsvis kan jag arbeta bort en del av all ilska genom att bära kartonger. Men... Tänk om... Nej, nej, nej. Tänk inte så, det är inte din ensak längre. Ändå spelas allt upp. Fan. Jag kommer göra något mordiskt om någon så mycket som har petat på min arbetsbänk, eller på något som är mitt.

Fanfanfanfanfan.

...varför det svider så fruktansvärt även om det inte är något som jag vill ha?

...varför det brinner i ögonvrån och klumpen i halsen växer?

...varför jag känner mig så förbannat djävla sviken även om jag var den som svek först?

...varför tänderna nästan börjar klappra av att jag fryser fast det inte är kallt?

...varför jag bara vill skrika rakt ut och slå händerna mot något hårt?

...varför allt på insidan känns dött och tomt?

...varför jag ens bryr mig?

Det känns sådär läskigt glatt och ljust för stunden, nästan så att jag bara väntar på när det ska gå nerför igen.

Inatt kom en ängel till mig
hon log mjukt
erbjöd sin famn
och jag störtade lättat in

Hennes midnattsblå vingar
slöt sig runt mig
hennes händer smekte bort
varenda märke på min hud

Försiktigt blåste hon in i min mun
varenda gnutta rök försvann
hennes värme mot min nakna kropp
brände bort varje tanke

Försiktigt lade hon ner mig
drog upp täcket över min bleka hud
strök mig över håret, kysste mig
sedan vakade hon vid sängen

För inatt kommer inga demoner


Så skrev jag innan jag trött lade mig i säng strax efter tolv, glad i hågen över att jag var trött så tidigt. Väl nedbäddad skrev jag den där dikten och tänkte att jag kanske skulle kunna somna tidigt den här natten, läste lite serier och blundade sedan med David Bowie i bakgrunden.

Tji fick jag. Somnade inte på länge, skivan tog slut och jag låg sömnlös kvar under täcket frånvarande kramande min elefant. Vet inte när jag somnade, för sent är det enda jag kan gissa på.

Det är som att stiga in i en låtsasvärld när jag stiger av tåget på centralstationen. Som om allt det svåra stannar kvar hemma och gror. När jag är hemifrån känns det fullt naturligt. Rollen spelas bra och jag märker knappt vad som är jag eller ett omedvetet manus.

Vid sådana tillfällen börjar jag inse att allt inte är bra, att jag verkligen är trasig. När jag inte är hemma och jag är sysselsatt känns det bra, då låtsas jag vara hel att jag nästan tror på det själv. Sedan kliver jag inför dörren och alla de inneboende väntar på mig i hallen. Slagsmål utbryter när de trängs för att springa in i mitt väsen för att kunna riva mig blodig på insidan med sina trubbiga klor.

Fast jag vet inte vad som är inbillning eller verkligt ibland. Hur mycket låtsas jag, hur mycket är jag? Vad är jag? Vem är jag? Vill jag ens veta det?

Jag tänker för långt, jag tänker in i situationer och fasar för dem även om de inte ens är i närheten av verklighet än. Jag tar ut allt i förskott och skjuter ifrån mig i förebyggande syfte.

Ändå sluter sig spindelväven mer och mer.

Slappna av och låt allt flyta på. Följ med på vågorna. Andas.

Jag är inte riktigt med i något. Ingenting känns helhjärtat förutom de stunder då allt brister. Då kan jag vara mig själv komplett och bortse från den perfekta roll jag blivit så bra på att spela.

För allt är som ett stort, förbannat spel. Jag leker med masker, med uttryck, med kläder. På insidan är det taggigt och kallt och jag VILL inte släppa in någon någonsin igen om det ska vara såhär djävligt. Men jag kan inte spela på andra heller. Kan inte låtsas mig igenom vardagen med andra, le automatiskt bara för att slippa undan.

Det faller sig så naturligt, bara att följa med och munnen vet vad den ska säga. För när masken är på och jag är den jag trodde jag var en gång så är det så lätt. Tills mörkret faller och inget koncentrerar mig längre, då faller ridån och sminket falnar.

Inga vassa saker finns. Inga cigaretter att trycka mot huden med ett fräsande. De stora vassa i köket vågar jag inte använda.

För nu måste jag hållla masken för familjen. De mår redan tillräckligt illa som det är.

Helt plötsligt var det bara där, det kom från ingenstans, utan anledning, utan rim och reson. Det bara tog över och gjorde mig till en vrålande grottmänniska som inte kunde se längre än pannan skuggar ögonen. Jag minns knappt vad jag sade i telefonen eftersom det mesta bara var skrikande anklagelser och arga saker.

Kan inte minnas att jag har varit så arg någonsin. Och helt utan anledning. Hade offret i fråga varit där hade jag förmodligen börjat slå. Slå bort all ilska ur kroppen tills jag bara var ett skinn.

För jag blev så arg. Så förbannat djävla arg, ledsen, sårad, rosenrasande, ja allt som går att bli som har med ilska att göra. Jag såg rött, jag såg svart, jag såg gråtoner, jag såg ingenting, jag såg allt.

Sedan är det jag som får en ursäkt. När det egentligen är jag som ska be om ursäkt, men det kommer jag inte göra, envis som jag är. Svartögd som jag är. Tankarna gick i hundratrettio och jag satt skrikandes fastbunden längs bak och kunde inte annat göra än att följa med.

För logiken fanns inte där någonstans. Den ordnade delen av mig satt inburad och undrade varför i hela friden jag reagerade som jag gjorde.


Men vissa saker är det nog inte meningen att man ska veta.

Logik har aldrig varit min starka sida, logik är ett sådant där fult ord som jag inte riktigt vill kännas vid. Just nu vill jag bara ställa mig och vråla ut all min ilska tills den försvinner och jag bara är ett tomt skal. Skrika tills lungorna blir hesa, slå knogarna mot tegelväggen på balkongen tills de knastrar och blöder och jag slipper allt det här förbannade... djävla... TÄNKANDET!

Jag har absolut ingen förbannad rätt att reagera så som jag just gör. Det är som om åldern gick tillbaka till tjurig barnunge och det kommer jag säkerligen få höra när jag ventilerar tankegångarna. Bära kartonger hjälpte av den värsta ilskan även om den samtidigt bara blev värre av att höra hånskratt från en balkong på ett av de närliggande husen. Uppenbarligen har de aldrig sett en pirat flytta saker förut.

Jag stod där nere i förrådet och det enda jag ville göra var att börja sparka vilt omkring mig för att få något att fokusera på. Slå sönder varenda förbannade sak som måste flyttas och sedan bränna upp fanskapen.  Göra något brutalt. Vråla. Hoppa. Svära. Leva runt. Bara för att få bort den svarta ormen som ligger och bränner i maggropen.

För visst fan är jag svartsjuk! Men av ingen anledning mer än att det är principskäl och det gör mig så förbaskad jubelarg på mig själv att jag inte vet var jag ska ta vägen. Slå mig i huvudet med en stekpanna låter som en riktigt bra idé ju mer jag tänker på det. För jag är en barnunge. En förbannat småsint barnunge och jag vet att det är exakt det som jag kommer få höra.

Fan.