Alv

Hela tiden är det under ytan och gror. Jag kom nu på varför det var en så bra dag för någon dag sedan, det var för att arbetet flöt på så som det skulle göra utan att det var något som blev fel någonstans, utan att röster höjdes och ropade tvärs över rummet om något som inte stämde.

Eller så var det helt enkelt jag som satt i min egen lilla bubbla av lycka.

Vanligtvis så är det saker som gror, som om någon har glömt en deg på jäsning så att den bara pyser och pyser för att till sist svälla över kanten. Det går inte att sätta fingret på känslan som jag märker av eller så är det bara jag som är rädd för att det ska bli en stor konflikt förr eller senare, eller att jag helt enkelt bara ska få en knäpp, ställa mig rakt upp och ner och bara vråla ut att alla borde kramas, bli vänner eller dra åt helvete.

Det blev en fasligt lång mening och det skulle även vara riktigt skrämmande om det skulle gå så långt men det är inte mycket som förvånar mig när det gäller mig själv så. Jag tog ju körkort även om jag proklamerade att jag aldrig skulle göra det ända tills jag kom fram till att det tyvärr är väldigt praktiskt.

Det är väl bara att hoppas på att det blåser över snart men det gnager, jag tycker verkligen inte om osämja och jag hatar att jag inte kan göra något åt det. Fast det är ju så det är på arbetsplatser, ju fler kockar desto mer intressant soppa med mycket smaker och om det är för få kockar så kan det ändå bli illasmakande för att ingen vågar trampa någon annan på tårna.

Mjo, mjo. Inget vettigt här inte men jag har inte så mycket vettigt att säga för stunden, det är bara allmänt hjärndött på insidan och de enda orden munnen vill forma är just "Jag vill hem! NU!". Åtminstone känns det som det nu.

Som sagt är det värst med helger när all fritid slänger sig runt hjärnan som en kopp knark och får igång allt. Jag hoppas verkligen inte att det är någon som tog illa vid sig av mitt utbrott angående skolor.

I alla fall. För en vecka sedan så vrickade jag mig på det mest muppiga sätt någonsin och den bjuder jag helhjärtat på för att underhålla mina få men trogna (?) läsare. Vid en skoprovning i en affär i Ullared så kändes det som att mina fossingar måste lukta bra illa efter tio timmar i gamla skor och jag tänkte provsniffa lite för att bedöma om jag ens ville köra ner dem i nya skor i butiken eller om det skulle gå under termen "You try, you buy - SMELLY!". I alla fall så är jag inte den mest viga person jag känner så jag tog tag om vristen för att hjälpa till och det mest läskiga brak kommer från fotleden. Det lät så illa att det inte hade förvånat mig om jag hade suttit med bara foten i handen.

Detta resulterade i att jag knappt kunde sova under natten eftersom jag vaknade av att det gjorde ruskigt ont när jag skulle vända mig, tyngden av foten var illa nog för att det skulle göra ont. Under dagen som kom började jag med att halta, halta med puckelrygg och förfölja Patricia till att kunna gå normalt men träning var det inte tal om. En vecka senare ömmar det fortfarande om jag tar den i vissa vinklar men jag överlevde gårdagens step up-pass och det var så rackarns roligt att jag ser fram emot morgondagen.

Träna är bra.

Nu ska jag däremot umgås med Mario och mina gratis kanelbullar.

Samt i helgen så kommer syster, moder och faster. YAY!

Jag har nyligen suttit och tittat runt på bilder från senaste avgångskullen från Mjölby och jag blir bara. Matt.

Varför i hela friden ska det finnas TVÅ förbannade Kvalificerade yrkesutbildningar för ett sådant pytteyrke som guldsmed för?! Ta in något som faktiskt kan vara vettigt att utbilda fler i, som bilmekaniker, läkare som kan svenska, vettiga psykologer, trevlighet för kassörer, vad fan som helst men inte guldsmeder?

Vad resulterar det i? Jo, att det är en hel drös med "utbildade" guldsmeder som tror sig kunna allt efter något år i en skola som hade sina glansdagar för ett antal decennier sedan. En skola där en av lärarna har slutat för att han inte kunde hålla tassarna borta från de honkönade eleverna med för yppiga former, där en annan lärare tidigare söp så att det stod härliga till och nu? Tre klassrum har blivit två som delas på två klasser där två lärare går runt och har tappat sugen inför att lära ut vilket resulterar i att de går ut trean på gymnasielinjen utan att veta vad ciselering är.

Vad är det för en utbildning? Och det sämsta utav allt är att ongadjävlarna inte lär sig vad uppfostran är när de kommer ner till det som en gång i tiden var fyran där det skall vara tyst och ordning, icke då. Istället driver de läraren till vanvett med uppkäftighet och ignorans.

Vad i hela friden är det för nytta att ha skolan kvar längre? Lärlingssystemet borde till viss del finnas kvar men det finns väl knappt kvar några mästare som kan ta lärlingar så det är skit samma det med. Jag blir bara så trött på denna dussinutbildning till ett yrke där marknaden är idiotiskt mättad. De har gått en "silversmides"-kurs och sedan vill de göra egna smycken vilket resulterar i en drös med folk som gör smycken som ser ut som det som redan finns i affärerna och sedan vänjer de sig vid det.

Var är yrkesstoltheten? Var är gesällbreven? VAR ÄR GULDSMEDERNA? Vad i helvete är en kvalificerad yrkesutbildning i guldsmed på ett och ett halvt år jämfört med förr i tiden då de fick slita hund i flera år?!

Visst, alla säger att skolan var bättre förr men det var den fanimig. Jag är själaglad över att jag gick den när jag gjorde för jag gick i den sista klassen som fick ha Janne i tvåan vilket gjorde att vi var förberedda på vad som skulle komma i fyran. När jag började fick vi göra så mycket mer än vad de gör numera och då var ändå det vi hade på schemat mycket mindre än vad de hade när Strålsnäs fortfarande var igång.

Många gånger har jag önskat mig bak i tiden till den skolan för tänk. En internatskola för guldsmeder. Med stenhårda prov som innebar att du fick sluta om du inte hann färdigt med dem eller blev godkänd. Den ring jag gjorde på KY var samma som var tvåårsprovet då och då gjorde de den i silver.

Vad gör de nu? Två smycken på KY eller vad det nu är. Max tre. När jag gick i fyran hade vi tre smycken och sedan var det dags för gesällprovet som numera bara är en valfri sak i mån av tid.

Jag försöker inte på något vis sätta mig över några andra som nyligen har gått ut sådana för det finns de som lyckas hitta en bättre praktikplats än den jag hade (även om jag hade rackarns roligt...) för att de har kontakter. Större delen av de som går ut där har bättre idéer till smycken än vad jag skulle kunna hitta på under min levnadstid för själv formades jag till ett ritningsföljande monster av skoltiden. Något som jag absolut inte ångrar men det är svårt att tänka i designtermer när man altid hade en ritning.

Guldsmedernas tid tog slut då pengar och de olika klasserna försvann, då masstillverkning i utlandet skapade chans för kedjor som Guldfynd, Smycka och liknande. Numera kan man gå en kurs och sedan kalla sig guldsmed bara för att man är känd och skapa så fula smycken att det är pinsamt och sedan ta ut överpriser för dem som folk sedan kommer köpa för att det är en kändis som har "gjort" dem. Troligen har de gjort grunden och sedan skickat resten till gjutning.

Låter jag bitter? Ja. Jag är trött på att skolorna blir sämre och sämre för att de ska möta upp till trenden om att folk har funnit ett nytt nöje i ämnet "silversmide". Titta bara i Slöjddetaljers katalog, där finns det ett antal uppslag med verktyg som förr bara fanns tillgängliga i en handfull kataloger som gemene man knappt visste fanns.

Jag skulle vilja bli lärare men jag är inte tillräckligt kunnig för det och jag önskar att det inte vore ur tiden för internatskolor och sedan det lilla dilemmat med att jag avskyr tonåringar. Jag vill lära vidare den lilla gnutta jag har lärt mig till de som verkligen vill kämpa vidare med att föra stoltheten vidare, ett yrke som har anor så långt tillbaka som människan har funnits. Det finns målningar från forna Egypten på guldsmedsverkstäder, bara det ger mig lyckorusningar, all kunskap som har gått oss förlorade men ny har kommit till med hjälp av tekniken.

Istället så sitter det tjuriga guldsmeder och fnyser åt de som vill ha praktikplatser, tjuriga relativt nya guldsmeder som fnyser över dussintrollare som går kurser (ja, det är jag som jag syftar på nu, jag har faktiskt självironi tack så mycket) istället för att hjälpa dem vidare. Bara historian om Hugo Lindgrens Handbok för guldsmeder säger ju en del.

Jag skulle så innerligt vilja ta mästarbrevet som ett bevis för mig själv på vad jag verkligen är men var skulle jag kunna hitta en mäster? Jag vill vara guldsmedsmästare för att kunna ha en riktig anledning att vara med i en mästarförening och jag vill kunna titta på mina inramade pappersbitar som inte har något annat värde mer än för mig. Jag vill kunna dö nöjd med att jag är guldsmedsmästare, inte bara gesäll.

Istället så muttrar jag inombords i brist på annat men förr eller senare så... Om jag så ska behöva ringa Janne och fråga honom om jag kan avlägga mästarprovet hos honom i skolan (om den då fortfarande finns kvar) för är det någon jag skulle vilja göra det för så är det han.


Over and out

Nu är här rent åtminstone.

Men Varberg är som en shoggoth. Stor och slemmig och den ändrar ideligen på sig så att jag finner nya sätt att tycka illa om det på. Jag bara väntar på att höra "Tekeli-li! Tekeli-li!" när jag rullar in på parkeringen till jobbet. Jag vill hemhemhemhem.

Hem.

HEM.

HÄÄÄÄM!

Jag har nu gått runt i en sovtröja med Hello Kitty på samt rosarutiga pyjamasbyxor sedan.. i fredagskväll kan jag tänka mig... Inte riktigt säker om jag snubblade i dem innan jag kröp till sängs eller om jag tog på mig dem när jag vaknade vid nio på lördagen. Hur som haver har jag gått runt i samma kläder sedan dess och jag ämnar inte duscha och slänga dem i smutstvätten förrän jag har fått rent och ordnat här.

Hittills har jag plockat ner adventsljusstakar och stjärnor, plockat in böcker i min provisoriska bokhylla, staplat upp allt som legat på golvet på möbler för att kunna dammsuga, skrubbat av handfat och toastol, släpat ut både mattor och sängattiraljer för vädring, dammat, vädrat, dammsugit omgång ett samt tvättat två tvättmaskiner varav jag är på väg för att hämta upp den andra för att hänga upp alldeles strax.

Så det här tänker jag skriva upp som träning, banne mig!

Jag slötittade lite på platsbanken och inte finns det mycket där hemmavid. Jag kanske bara ska se till att göra ett tillräckligt grovt brott för att hamna på Kumla helt enkelt? Köpoängen är det däremot inget fel på. Vilket gjorde att jag just kom på att jag har glömt att tacka nej på en lägenhet i Örebro, hoppas inte mina poäng blir lidande.

För det är inte "om" jag ska flytta hem utan NÄR som sagt. Jag måste bara hitta något att göra där uppe och det snart. Gah. Hemlängtan är som störst på söndagarna för på vardagarna hinner jag inte att göra något annat.

En karta i handen med fina färger, detaljerade konturer av hur landskapet ser ut, men inga väderstreck. En kompass i den andra med en vacker kompassros i botten, men nålen bara snurrar runt, runt, runt.

Gjorde nyligen ett par intresseanmälningar på lägenheter inne i Varberg även om det bär mig emot men det känns en aning isolerat nu och man vet ju aldrig vad det är för något som flyttar in här efter de bra grannarna. Jag känner mig folkilsk, förvirrad och vilsen. Samtidigt som jag älskar att se stjärnorna utan gatlyktor som förstör natthimlen är jag samtidigt isolerad och måste förlita mig på min bil för att ta mig till sällskap och arbete. Skogen är vacker men det är inte sådan skog jag är van vid så jag har fortfarande inte tagit en ordentlig promenad för att upptäcka närområdet. Jag vill inte, det är något som bär mig emot.

Snart kommer våren vilket kommer betyda att snön kommer smälta undan vilket kommer betyda att jag måste göra något åt min lilla tomt med gräs där det ligger både löv och ned blåsta kvistar/grenar efter höstens blåst. Jag orkar inte ens tänka på det.

Jag skulle ha städat igår men istället blev det heldag i pyjamas och Nintendo vilket inte var fy skam. Samt att jag har sovit idiotiskt länge, troligen mer sömn än vid liv tror jag.

Även om rutiner är sådant som krävs för att hålla monstren borta från mig så börjar den gå mig på nerverna. Sju till halv fyra, måndag till fredag. Ett snabbt andetag av frihet och sedan är hamsterhjulet där igen. Fy fan.

Så fort det är dålig stämning på arbetsplatsen (vilket det är med  jämna mellanrum, för mycket höns på samma plats ger för mycket spänningar.) så mår jag dåligt av det också men ändå så är jag inte modig nog att ta itu med sådant som ibland kan röra mig utan jag sväljer orden och gömmer mig istället när så händer. Sedan så tror jag att den glada delen av mig passar bättre in bland andra, den är lättare att smälta eftersom jag själv inte vet vad som kommer hända om jag blir riktigt rosenrasande.

Den gången innan jul var det precis på kanten och det var bara min uppfostran om att man skall respektera äldre samt min feghet som gjorde att jag inte fick ett rejält utbrott. För stora arbetsplatser är inte bra, visserligen är det väl skönt med anonymiteten då men det blir gruppbildningar så fort det är mer än en handfull och sedan blir det bara bajs av det.

I helgen kommer modren, syster och fastern hit och håller mig sällskap. Gissar på att jag kommer börja storgråta när de ska åka hem eller om jag får för mycket vin i mig. För jag hör inte hemma här, det är bra för stunden och jag ångrar verkligen inte beslutet men jag hör inte hemma här. Jag vet inte var jag hör hemma för flyttar jag hem igen så kommer troligen depression komma som ett brev på posten av arbetssökande, pengaproblem och sedan ett arbete som jag inte vill ha. Ja, lyxproblem precis som allt annat. Barnen i Afrika har inte migrän men vad fan bryr jag mig om det?

Däremot är det underbart skönt att slippa en viss börda på arbetet. Jag skrev ett trevligt formulerat mail i torsdags (varför hör jag det uttalas "torsdes" i huvudet..?) som i grund och botten gick ut på att jag dumpade dem men jag såg till att inte vara oartig någonstans. Chefen gav tummen upp för det och jag är av med lasset. Dessvärre betyder det att Patsyn fick ta över det men hon är mer hårdhudad när det gäller skäll från butiker, åtminstone har jag fått intrycket av det. Själv så har det gått så långt med den butiken att jag tar till gråten alternativt svär högljutt när jag får "reklamationer" därifrån istället för att bara skaka av mig det och göra om och rätt som jag gör med de andra.

Fast nu ska jag slänga ut mattor, göra frukost och sedan STÄDA. Det finns inte ord på misären här om man säger så.

Läste en sak igår och blev bara sådär.. Trött.

Personen i fråga undrade varför denne skulle sova på den tiden av dygnet denne mår bäst på (natten) och varför det skulle undvikas genom att behöva stöpas in i formen jobba, sova, jobba, sova. Ptja, för att verkligheten suger kanske? Visserligen finns det nattjobb men jag mår också bäst på natten och skulle gladeligen vara uppe till klockan fyra på morgonen om jag skulle klara av det men det betyder troligen olagliga substanser och, nej.

Jag tycker också om nätterna, jag hatar att behöva gå upp tjugo över fem på morgonen vilket resulterar i att jag snoozar till klockan sex om inte senare för att slippa undan så länge som möjligt. Jag skulle helst vara vaken dygnet runt så jag kan göra det jag vill på nätterna och arbeta ihop till uppehället på dagarna. Så de som är friska och sunda lider av nio till femsjukan och de som inte är friska lider av en vård som inte gör någon nytta för någon mer än läkarna som kammar in löner.

Jag är bitter idag, jag är på det där humöret som gör att jag vet att en viss dam kommer skälla ut mig så jag gör en brasklapp innan. Just nu stör jag mig på denne jag inte känner med tanken "Yeah, right. Booh-fucking-hoo.. Du får pengar för att gå runt hela dagarna och inte göra ett skvatt, fy fan vad djävla synd det är om dig, din djävla djävel.." MEN, jag VET att det inte är så vilket kan bespara blodtryckshöjningarna där ute. Att "bara gå och få pengar" är inte så bara men just nu så är jag på morgongruffsidan. Jag vet mycket väl att det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven. Ironiskt nog så är de sjukskrivna för att de inte kan arbeta men det är förbaskat mycket arbete med att vara sjuk.

Så, nej, jag kallar ingen för parasit utan förklarar bara vad som pågår i min hjärna just nu. Att jag för stunden önskade att jag vore tillräckligt sjuk för att kunna vara sjukskriven med pengar från försäkringskassan i ett år bara för att slippa känna mig som en normaliserad robot för att jag är en av få som har arbete i min bekantskapskrets och faktiskt mår ganska bra vad jag än inbillar mig. (förnekelse? Jag vet inte, jag har slutat tro att jag är speciell, jag är normal och "tråkig".) Jag hade min lilla tur förrförra sommaren och jag knaprar mina piller som en glad liten lämmel så att jag kan passa in i formen men ändå skäms jag över att behöva gå och lägga mig vid tio på kvällarna för att jag är trött.

Nej, jag vill inte vara sjuk men jag vill hinna med att leva och jag har inte tid med det nu för när jag försöker göra det så bryter min lagade fasad ihop och jag stressar upp mig själv över att jag inte räcker till för allt det jag borde göra, att jag gör alla ledsna och att jag bara är skräp under en sko.

Till de som kämpar med vården där ute, lycka till och hoppas att ni blir gladare, kanske läkarna kommer på att de ska stå patienten till tjänst någongång inom en snar framtid.

Nu är en fil uppladdad till Paypal men jag tvivlar på att jag hinner få ordning på det i tid så det är bara att hoppas att Tshirthell hinner trycka det.

Hemma ser det ut som hej kom och hjälp mig och jag har inte städat sedan.. förra året eller liknande men det är sådant jag tänkte ta itu med i helgen. Förhoppningsvis.

I det riktiga hemmavid så snöade det under natten och jag gissar på att femton centimeter snö trillade ner på bilen men här? Inget alls. Enda gången det är bra att bo på västkusten är nu på vintern eftersom det inte är mycket snö som kan förvärra körningen förutom idiothalka.

Peh, dags att sova. Efter lite spelande förstås.

Just nu har jag ett anfall av ånger.

Varför i hela helvetet tackade jag nej till en lägenhet inne i stan och tog ett hus två och en halv fucking mil från jobbet och allt annat?

Fan, vad jag vill hem just nu. Jag vill hem och jag vill slippa att tänka på att man ska vara glad för att man har ett jobb utan jag vill bara hem. Hem, hem, hem.

Man åker till Stockholm och går på mässa samt studsar lyckligt runt på Science Fiction-bokhandeln (vi bodde bara ett stenkast bort från den, woooh!) där man nyper i fina böcker, köper Call of Cthulhu-rollspelet, en cthulhupin, en bowserpin och en T20 som jag har gjort ett hänge av.

Är jag pank nu? Jaaa. Ska jag åka hem i helgen och kramas med Andreas och nära och kära? Aaaabsolut!

Jag åkte tidigare från jobbet i dag. Klockan halv tre skulle jag ha en läkartid på distriktssköterskemottagningen i Rolfstorp eftersom jag bor i bushen och är för långt ifrån en riktig vårdcentral.

Dagen på arbetet går i flygande fläng och jag arbetar mig igenom löjligt lite påsar eftersom en ring var tämligen omständig men får iväg allt som skulle iväg idag även om jag helst hade velat ta itu med mer bara för att. Hinner även med att ändra två ringar som har krånglat och åker sedan iväg för att vara ute i god tid.

Anmäler mig i receptionen och de finner  ingen tid, de undersöker och märker att jag har en tid KOMMANDE torsdag och jag börjar muttra om  felbokningar. Börjar även gråta som jag alltid gör när jag blir arg/upprörd och jag orkar inte ens att dölja det, gråta bland folk börjar bli någon sorts vana när det gäller vården. Hon tycker att det är jättekonstigt och ber mig knata nedåt i korridoren för att prata med den som har hand om bokningar men ingen är där. Jag sätter mig för att vänta och börjar snora mer för att till sist bara ge upp i rent vredesmod.

Stolpar in på affären som är precis bredvid (jag sade ju att jag bodde i ingenstans, distriktssköterska och lanthandel) för att köpa cigg och choklad för att jag är så förbannad. Chokladen hade jag redan planerat men det andra slank med i rena ilskan. Sjuttio kronor senare och två telefonsamtal för att svära av mig så tar jag mig ut ur bilen, hasar iväg till brevlådan och finner där ett brev som informerar mig om att tiden är ändrad. Troligen kom det i går och jag orkade inte att titta i den eftersom jag inte får så värst mycket post så det skall vara lönt att famla sig fram till den i mörker och blöta hål i vägen.

Svor jag högljutt när jag läser brevet? Ja. Kommer jag ringa för att ändra den? Ja. Är jag trött på det här? Ja. Har jag något annat val? Nej. Fandjävlarihelvete vad jag hatar att jag inte bara kan sluta med dem!

En sådan där dag då man absolut inte vill göra något av det man har som arbetsuppgifter infann sig och jag hasade då och då runt och tittade på saker på arbetsplatsen. En sak som har stört mig nästan från start är att saker har en förmåga att samla sig på högar på saker och ting för att sedan stå där tills jag får storspunk, städar bort allt och sedan ser hur det förfaller igen. Ja, jag hjälper till med förfallet också.

Sedan jag började har jag fått spunk över lådorna på golvet som åkte in i hyllorna och jag mosade ett antal flyttkartonger som visserligen skulle kunna sparas men jag blir TOKIG på allt som sparas eftersom det inte finns plats till det. Sedan var det dags för arbetsön i mitten av verkstaden där det samlades bös i högar och jag slängde ilsket ner allt i de miljoner tomma lådor som är i hurtsarna i bänken.  Faktiskt har sakerna hållit sig relativt i lådorna även om en del skräpar omkring men det är absolut en klar förbättring.

Senast var det betsrummet och slipen som fick ett anfall av psykbryt och bemannad med självhäftande etiketter rev jag ner saker och ting i lådor och skåp för att sedan märka upp eländet så att det kan stå kvar i skåpen men ändå hittas av de som letar sedan. Det har hållit sig skapligt även om ammoniaken har en förmåga att stå på golvet men det är ändå en klar förbättring.

Ironiskt nog får jag inte städspunk hemma utan bara där jag arbetar för det är så mycket BÖS som verkligen gör mig tokig. Förr eller senare kommer jag ge mig in på hyllorna med en massa skit i och jag fasar för det..

I alla fall. I dag var det dags för den stackars bänken som har varit ett sår i ögat (samt, gissa vad? En AVLASTNINGSPLATS! GAH!) sedan jag började. En fin bänk med tjock bokskicka har stått och sett trasigt skev ut sedan jag började och jag började pilla på den med lite uppmuntran av en arbetskamrat. Sedan släpptes djävulen lös.

Jag har skruvat den i småbitar, limmat och borrat för att kunna skruva ihop de ställen där den var trasig, skruvat ihop benen, borrat hål för handtag på lådor, släpat upp den monstertunga skivan tillbaka på benen, skruvat fast den, slipat av ytan med sandpapper och oljat in träet samt limmat fast en metallplatta som ska sitta på den.

Tre gånger oljade jag in den, när jag gick efter dagens slut var den torr och det lilla jag torkade av var mest smuts.

Så morgondagen skall jag tvinga till mig hjälp av den som råkar vara i närheten och skruva ihop resten samt baxa iväg den till min plats för den arbetsbänken skall banne mig jag ha! Och om jag nu inte finner den så bra så är jag ändå nöjd med att jag har räddat chefens egna arbetsbänk från fördömelse. Allvarligt talat så vet jag inte vad han har gjort med den för de mögliga lådorna får  mig bara att tänka på ett fuktigt uthus. Jag tror jag förklarade för honom att jag tyckte det var lika hemskt att den hade förfallit som det vore att hänga upp en hund i ett träd med hjälp av kopplet för att sedan låta den hänga där i ett antal år och sedan komma på att den kanske är hungrig.

Ja, jag är en idiot när det gäller arbetsbänkar och verktyg men den är så fin att det gör mig inget att jag egentligen ödslar tid på något som inte ens tillhör företaget för jag vill att bänken ska vara fin så att den mår bra. Vem vet, kanske chefen blir lite glad över att se sin bänk i ett helt stycke (samt en rabiat Alv som klättrar runt på den och muttrar om förfallet) och kanske till och med användas. Fast som han sade så är den byggd för pygmélängd med jag har ju tagit över en bänk som använts av en annan pyssling så det ska nog gå bra. ;)

Nu blir det att kränga av mig mina svettiga träningskläder och snubbla in i duschen för jag kom inte längre än till datorn för att kunna betala räkningarna. Jag har även hört en grannes hund och det var det löjligaste jag hört. Dels tror jag att den hette Hedvig och det lät väldigt malplacerat för de små fåniga morrningar jag hörde.  Hade den kommit i närheten av mig så hade Hedvig fått smaka på Ymer vilket är min ena fot för det verkade som att den var lös också.

Hunden alltså, inte foten.

Så mycket är kvar av min dumhet sedan är den arkiverad och jag ska aldrig tänka på den igen, nästa gång jag hör ordet borgenär från någon annan så kommer jag troligen börja slåss.

Om några dagar är skulden 3057 och i slutet av april betalar jag den sista avbetalningen.

Andreas är visserligen den som betalar men just nu när finanserna tryter så har jag innestående och jag "sparar" på sätt och vis pengarna.

I natt kastades jag runt i både den ena och den andra drömmen, alla behagliga och spännande så att jag knorrade missbelåtet när jag väl vaknande. Tack och lov somnade jag om och drömmarna fortsatte till att bli mer fantastiska och verkligheten var mer grå än vad jag trodde var möjligt när jag väl vaknade helt och hållet.

Jag var en vampyr ett tag, en manlig vampyr och så rackarns snygg att jag förmodligen hade ylat om jag sett mig själv i  spegeln gissar jag på. Minns inte så mycket mer  än brottstycken om bindandet av blod på samma sätt som i World of Darkness. Den konstigaste var då jag sög blod från någon och en annan manlig vampyr bet i sin tur i mig och sög ut blodet jag fick i mig.

Jag drömde även om att jag flög. Det var levande rollspel men ändå på riktigt men ändå inte. Det var med vampyrer där med men jag är inte säker och jag kunde flyga vilket jag älskar. Av någon anledning skulle jag visa Tomb delar av en skog så jag tog med mig honom, svävade iväg så nära jag vågade och kunde med den extra bördan och vi såg en skog som hade ett konstigt sken eller liknande. Det är så svaga minnen så här i efterhand men den rädslan var av samma som ett riktigt bra rollspel kan ge, kroppen är rädd  men vet ändå att det inte är någon fara innerst inne.

Mer drömmar fladdrade förbi men jag minns dem inte längre utan det enda som finns kvar nu är ett sug efter att sjunka ner i böcker och glömma tiden utan att behöva tänka på att jag ska upp tjugo över fem till morgonens bestyr utan att jag ska kunna läsa till tre på natten utan att det gör något.

Och flygandet... Flygandet. Det är som ett hån att vakna  upp och känna gravitationens betvingande makt över fast materia för det är så verkligt, så enkelt. Jag svävar upp i luften och styr min riktning till viss del med kroppens rörelser men ibland känns det som att jag kommer åt det håll jag vill för att jag just VILL ditåt.

Sedan vaknar jag och tyngden är över mig. Magin är borta även om jag vet att den finns där ute så känns den mer avlägsen än någonsin och normaliteten är kvävande.

Vid sådana tillfällen önskar  jag innerligt att jag kunde få se något annorlunda för att få upp hoppet, för att få bort tristessen över vardagen, för att verkligen veta att allt finns där ute. Istället känner jag mig avtrubbad mot allt som är av den världen och omställningen är trög tills ögonblicket av vankelmod går över.

Sådana gånger är det svårt att avgöra vad som är dröm eller verklighet, svårt att veta om jag skulle slå i marken och höra ljudet av kropp mot asfallt eller om jag faktiskt skulle sväva uppåt, känna luften susa mot ansiktet så att ögonen tåras. Samtidigt som jag älskar drömmarna där jag flyger (jag ger blanka fan i analyser av drömmar om att det betyder flykt och annat, jag vill bara flyga utan en plåtfågel) så är de en spark rätt i magen, särskilt de alldagliga drömmarna där det verkar vara en sådan självklarhet att jag kan det.

Istället blundar jag och drömmer mig bort till den där andra världen. Där de lärda i Miscatonic läser om fasor som går utöver vad människan kan greppa, där vi fortfarande kan höra de äldre ("Tekeli-li! Tekeli-li!") och där vi kan komma in till diagongränden om vi knackar på rätt tegelsten. Jag läser om det och tänker på det för att kunna överleva när dessa få slängar kommer, jag fingrar på mitt smycke och tänker på vad det står för, jag tänker på sådant som lyser starkt i minnet, orden som lovar annat än pendeltåg och stämpelklockor.

Dessa dagar vill jag blunda, blunda och somna om, drömma och drömma, flyga och skrika, jagas av monster, skrämmas från vett och sans, vad som helst.

Vad som helst än detta som finns där utanför dörren, det som formas av en röd bil, en reserutt till en bänk, en vagn med måsten och datum, en dator med följesedlar. Allt det där andra som jag inte kan greppa, som slinker ifrån mig som en hal tvål eller som  den största gäddan i sjön.

I dag var det Göteborg på schemat och jag satte sprätt på julklappspengarna jag fick av pappa som  jag hade tänkt att kanske spara till en tatuering. Däremot så har jag fortfarande inte en aning om var jag ska tatuera mig så jag köpte istället två tröjor varav det står "Got tentacles?" på den ena och den andra står det bibliophile på och så kommer det ut monster från en bok. I vuuuuve HPLS tröjor. Sedan blev det alla fyra radioteatrar som de har gjort, god jul till mig!

Nästa vecka börjar allvaret, två pass är inbokade på måndag och tisdag även om jag ville ha det som var på onsdag men det var tyvärr uppbokat för nu börjar kampen tillbaka till mina jeans-shorts som jag inte kan ha längre. Eller, jag KAN ha dem... Om man gillar det där fetstinna tonårssättet med hängande valkar som en del har. Det gör inte jag så jag ska slåss!

Jag köpte även en knapp som det står Cthulhu fhtagn på och killen som expedierade mig i SF-bokhandeln sade att deras lokala Cthulhukille skulle ha varit stolt. Själv känner jag mig lite  som att jag har hakat upp på något som man hakade upp på pojkband i tonåren, tur att detta är ett bättre ämne att fastna i.

Jag hittade även ett par Emily Strange-knäbyxor med hängslen som jag kunde ha när jag efter att ha provat tre plagg som inte passat (det sista av dessa tre fastnade så jag fick med gråten i halsen be om hjälp att komma ur den) som var på rea. Har även en cirkelmall och en ellipsmall att lägga till verktygslådan samt en passare för vanliga blyertspenna (Haaaallleluuujah!) så handlingen gav utdelning.

Däremot är det dags att göra något åt min kropp så nästa vecka börjar jag igen med träningen som har legat i stå sedan december eftersom man aldrig visste om man skulle få jobba över eller inte. Nu börjar det även gå mot ljusare tider så promenader planeras in att tas efter hemkomst från jobbet. Tills dess kan jag gömma mig i min mysiga knallröda kofta som jag hittade på rea och nyttja min nya tvål från Lush som luktar mandelmassa.

Namnam.

Det var väldigt trevligt idag med de andra tre även om de av någon anledning trodde att jag kunde guida dem rätt vilket så klart resulterade i att vi kom fel.

Jag köpte även tärningar! Fina röda tärningar att spela CoC med. Mysigt värre.

I går hjälpte jag Susanne med att bygga köksskåp som hon hade inhandlat och jag lyckades med konststycket att smälla ihop ett gångjärn och inte få ut det på en kvart. Vi satt och svor, pillade, ryckte och grejade hur länge som helst innan jag var tvungen att sätta fast den andra delen så att man hade något att hålla i.

I alla fall så blev det riktigt tjusigt när det var färdigt och egentligen skulle man bara säga att vi har byggt skåp och att det blev jättebra istället för att gå in på det antal timmar det tog att få ihop eländet. Strax  innan elva var handtagen på och jag brummade hem för att powersova inför jobbet men ändå nöjd efter en god dags arbete. Det finns intressanta väggklistermärken att köpa på Ge-Kås och något sådant skulle göra det riktigt piffigt. Tråkigt nog så sågade vi sönder en skiva som inte hade behövts sågas sönder men förutom det blev det kanon. Vem behöver träning när det finns byggsatser!

Sådana kvällar är det som gör flytten värd allt, att stå och skratta åt varandras försök att bygga medan den ena försöker sätta ihop två saker bakvänt tills den andra påpekar att denne håller snett och vice versa.

Fast skräpberget blev ganska stort efteråt.

...och alla skruvar? Cheezuz...

En sådan där dag med en känsla i maggropen om att alla tittar snett på mig, att alla tänker "Men, herregud.. Det DÄR kan hon ju inte ha på sig!" andas mig i nacken och jag vet att det bara är jag som är bakom mig om jag vänder mig om. Jag borde börja träna, borde börja gå ut och gå varje dag, borde gå ner de där kilona jag har gått upp sedan i våras men ändå tänker jag bakvänt. Jag intalar mig själv att jag inte har gått från mig själv till Jabba the Hutt och att jag ska börja träna för att hålla mig i god vigör, inte för att gå ner hysteriskt i vikt.

Ändå rycker jag i kjolen och undrar om den inte hade suttit bättre för ett år sedan, jag jämför bilder med kläder då och nu, jag rycker i kläderna och jag skäms över att jag är den jag är. Jag skäms över att jag fortsätter äta precis som en normal människa när jag egentligen aldrig borde titta åt en kexchoklad någonsin igen. Jag skäms varje gång jag ser kostråd och att jag inte följer dem, jag skäms över mina snabbnudlar för de är inte bra näring.

Är det något som behöver gå ner i vikt är det min hjärna.

(Titeln stulen från Mossa, vem annars?)

I julklapp fick jag:

Väska till mitt DS lite med Indiana Jones! Yay! Indy!
En fin röd glaslykta
En röd väska med matchande klocka
En mumsig tvål för torra händer som luktar som ett gott te
En berlock till mitt pandoraarmband
En fin bok att rita in mina smycken i
Lyxiga blyertspennor att rita in smyckena med
Presentkort på Adlibris (vilket resulterade i Skullduggeryböckerna och Twilight) En stor fin lykta Mintchokladhonung (tog slut innan mellandagarna..)
En liten Bullet Bill tänkt för Frankensteins bil
Förbundsarken som ska sättas upp i bilen
En nyckelringsgrej för ett dsspel med en minids på
Diablo II - expansionen
En fin mössa och en halvfärdig halsduk som mamma vackert får sticka vidare på eftersom jag är inkompetent och inte stickar på samma sätt
Päng-Harrh
Ett rött glasfat att ha fina saker på, jag tippar på att ha ett par ljus på det
Två reflexdjur, en älg så att älgarna ska se mig och en lysmask
En bok om Zelda-filosofi
Sådana där lyxiga ansiktsgrejer som jag aldrig kommer våga använda för att jag inte vet hur man ska göra och troligen kommer använda dem som smörgåspålägg istället
Pirahna Pete

Jag tror att jag fick med allt... Underbara julklappar!

Mina böcker tycks föröka sig, det har inte alls något om att jag köper nya, nej nej.. Helt plötsligt så är där fyra böcker istället för tre och jag vet verkligen inte hur det kommer sig. Jag kommer få göra någon sorts provisorisk bokhylla snart men jag vet inte av vad. Jag skulle kunna ta de två som jag har stående i köket men var ska jag ställa allt det böset då? Gah. För min bokhylla kommer INTE ner hit! Jag vill inte rota mig här, jag vill kunna tänka hemåt.

Helgen ser jag fram emot, Göteborg nästa med en hoper bra varelser och det blir Sci Fi-bokhandeln (annars kommer jag ställa mig och stortjuta högt) och Spel i Focus för att köpa ett set med fina röda tärningar bara för att. Jag vill ha tärningar, fina tärningar. MÅNGA tärningar! Mwhahahahaha!

Fast egentligen borde jag städa. Och diska. Men det är inget roligt. Och min fina kjol med dödskallar är jättefin och jättekort. Som det ska vara.

Fast jag borde börja träna, massor. Svettas som en gris för att få bort späcket och det dåliga samvetet. Få hjärnan att komma ihåg att det är rackarns roligt att träna men jag tror det blir nästa vecka. Jag tar nog en lång promenad i helgen för jag vill inte riktigt springa runt på de här vägarna i mörkret, jag vill utforska dem i ljuset så jag inte behöver ringa till Eniro och säga att jag är vilse.