Alv

Det är svårt att koncentrera sig på något bra för stunden, hur mycket kära mor än har sagt om att det här kommer ordna upp sig och att det kommer bli bra.

Så jag går tillbaka till navelskåderi i brist på annat, surfar runt på sidor och känner det där modiferingssuget komma smygande. Två piercingar till har jag planerat och en stor del av mig vill åka in till Örebro och ta dem båda på en gång, den ena har bara någon månads läketid och jag vill ha den. Jag vill ha tatueringar, vet inte riktigt vilka än för det är så många jag vill ha så jag funderar på att knata in till någon med gott rykte och fråga om de kan snygga till de jag har som behöver bättras på.

Ett av de sämsta sättet att försöka stöta på mig var när en kille var dum nog att förolämpa mina tatueringar, inte speciellt smidigt och det kunde ha undvikts med några ordförändringar bara.

Jag vill sticka hål i mig själv, sätta färg i skinnet, förbättra mig, förändra mig, så som man alltid gör. Känna den där stickande smärtan och lyssna på det hypnotiska surret, känna nålen penetrera genom min kropp, kunna medge att det gör ont men ändå stå ut. Knyta näven, bita ihop om det behövs och sedan se resultatet i spegeln. Känna att det finns något annat som kan göra ont och veta att det kommer något positivt ur det.

För modifieringsträsket kommer man aldrig ut när man väl har börjat, däremot börjar jag få ont om plats beroende på de val av motiv jag har gjort. Men den kungliga familjens symbol i svanken, lotusblommor vid höfterna.. Önskelistan är lång.