Alv

Jag har inget emot vad andra pysslar med, så länge de är glada och inte gör något olagligt (jag tror säkerligen att styckmördare är glada när de skär någon annan i småbitar) eller skadar andra så kan de leka i sina egna sandlådor medan jag är i min egen. Däremot så förstår jag verkligen inte det med polyamorösitet. I mina ögon låter det bara som ett finare ord för att vara otrogen men egentligen är det ju bara härligt att de kan slösa kärlek på flera samtidigt.

Därför vill jag lufta min hjärna med saxade ord från forumet eftersom jag inte kommer kunna diskutera ämnet där utan att bli nedmejad och idiotförklarad gissar jag på.

"Jag ska försöka förklara: Om du tänker dig framåt i livet, kan du tänka dig att ha flera barn? Mer än ett alltså. Och om så, tror du att första barnet skulle kunna tänka som du gör nu? 'Jaha, så nu ska de pöka fram syskon, fan vad speciell JAG känner mig nu då!' "

Det var när jag försökte ifrågasätta hur personen kunde jämföra barn och ett kärleksförhållande  och fick svaret att det fungerade alldeles utmärkt. I mina ögon är det en helt annan sak eller lever de med folk de kallar syskon fast de även har sex? Jag förstår inte, jag vill förstå men någonstans brister det. Jag tycker inte på något sätt att det är fel eller äckligt. Bara..  Skumt. Fast, så länge alla är glada så.

"Metaforen är väldigt precis - ett barn förlorar inte i värde för att det får syskon, och på samma vis förlorar inte en partner i värde för att man träffar andra. Hon kan mycket väl vara extremkär i dig, det betyder inte att hon kanske vill stänga alla andra dörrar för det."

Jag kan verkligen inte jämföra det eftersom jag ser kärleksförhållande mellan ett par och mellan föräldrar som helt skilda saker. Barnet växer upp, man sörjer för det, uppfostrar det, gör det till en människa. En partner har man för att "komplettera" sig själv med, både kroppsligt och själsligt. Man har inte sex med sina barn, det är nog där det låser sig i min hjärna tror jag. Och varför ska man hålla andra dörrar öppna? Räcker det inte med en som passar bra? Visst, jag kan ju inte sätta mig in i den situationen eftersom jag inte är polyamorös men jag tänker bara att man hela tiden letar efter något bättre. Jag skulle inte ha tid att träffa andra om jag är kär i någon.

"Alla människor är olika. Jag skulle råda dig att fundera RIKTIGT djupt och ordentligt på om du faktiskt köper monogamin rakt av. ÄR det verkligen viktigt för dig att saker ska vara som ?normalt?, TROR DU på att man kan ha en livslång monogam relation. Skulle du verkligen aldrig kunna hamna i fel armar någonsin (och vad du än vill svara så är svaret jo, det skulle du, frågan är hur du relaterar till det). "

Jag tycker synd om de som är i ett monogamt förhållande för att de tror att det är så saker och ting ska vara men det är ju lätt för mig att säga eftersom jag är tämligen normal i sådana saker som kan ge problem. Det måste vara förbannat svårt för någon som är polyamorös att handskas med sig själv innan de "kommer ut ur garderoben" att förstå varför de kan få känslor för någon annan när de redan har någon som är perfekt. Precis på samma sätt som homo- och bisexuella måste ha. Själv är jag förskonad med att vara just, normal.

Jag tror mycket väl på att det finns sådana som är polyamorösa men jag tror även att det finns en liten del som använder det som en ursäkt för att de knullar runt och det är ganska trist att det är just den lilla klicken som har färgat en del av mina åsikter. Jag vill inte förringa någon annans förmåga att älska och det stör mig ganska rejält att jag inte kan vara öppen nog.

Jag är inte monogam för att jag tror att det är så man ska vara, det bara är så. När jag var sexton så önskade jag verkligen att jag var bisexuell för att det verkade så spännande men det går inte att ändra på något som är som det är.

"Kort och gott - är du verkligen monogam eller har du bara köpt konceptet för att det är vad du (och vi alla) är fostrade till?"

Det där stör mig faktiskt lite. Det är i sin tur att förringa de normala och är på sätt och vis omvänd diskriminering (jag får ropa "särbehandling!" som lite internhumor här) och det är inte rätt det heller. Åtskilliga gånger har jag läst frasen "Människan är inte gjord för monogami" och jag blir lika trött varje gång eftersom det bara låter som en dålig ursäkt. Skulle inte förvåna mig om pappa körde den på mamma som ursäkt för varför han bodde hos en annan kvinna medan hon slet hemma med två små döttrar.

Att bli fostrad till att vara monogam låter ganska sorgligt fast visst finns det folk som tänker så medan jag mer tänker att jag skulle vara beredd att leva med samma person resten av livet för att jag VILL göra det. Det är en stor skillnad i mina ögon men jag är kanske för normal för att yttra mig. (lägg till ett leende här, jag skämtar faktiskt lite)