Naiv

Jag tittar på siffrorna och bokstäverna och finner mina egna kombinationer av dem. Lyssnar på röster och drar ut en egen melodi och slinga som jag vill höra.

Den del av mig som försvann den här gången skriker efter att få komma tillbaka där den hör hemma men mina lappar med ordet "Borttappad, belöning finnes" gör ändå ingen nytta för avståndet är för långt för att kunna låta det naturliga bandet dra den tillbaka.

Istället får jag resignera och vänta på att den delen ska växa tillbaka precis som en lever gör. Fast om det gick hade jag hellre försökt förgifta det återstående till den slutligen skrumpnar, försvinner och lämnar mig härligt tom.

Men jag är ju bara svart och vit, antingen eller, allt eller inget. Klart jag vet att jag gör fel, att jag tycker fel, att jag anser fel och att jag helt enkelt bara är fel. Allt jag gör går att fnysas åt, går att bortförklara precis som en skeptiker gör med saker de inte förstå och vad finns det kvar då om allt det jag är bara är fel?

Jag vill inte ändra på mig, många klarar av att se bakom masken ändå så varför känner jag en grov önskan om att ändra mig för en enda persons skull? Ska jag stoppa tillbaka allt det som är jag i en liten påse och gömma det bakom ryggraden bara för att vara korrekt och uppvisningsbar bland folk?

Fuldagen har initierats och nu ska jag äta frukost.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback