Alv

Lördagen tillbringades i bil och i Stockholm, den var bra men avslutet kunde vara bättre. Kvart i två på natten så ringer storasysterns telefon, det är pappa som har fått reda på från mamma att vår kära lillebror har haft brakfest med polisinblandning. Syster lovar att åka förbi och jag känner ilskan bubbla på insidan, hjärtat pumpar hårdare tills det börjar göra ont.

Det är så typiskt honom, så förbannat typiskt honom. Min lillebror står för allt det jag hatar. Han är populär, han tränar regelbundet, han är dryg, social och normal. Allt det jag aldrig har varit och som jag aldrig kommer att förstå. Vi kommer dit och huset står där det ska stå, mamma hade fått vissa saker om bakfoten även om det fortfarande inte är bra. Att få reda på att tjugofem till trettio personer har varit hemma i min mors hem gör inte humöret bättre. Storasyster är pedagogisk och bara bannar medan jag får ett smärre utbrott, det blir inte bättre av att en av hans idiotiska kompisar kommer och flinar förnöjt mot mig med en liten förbannad dvärg till flickvän i släptåg. En sådan där trendig bruddjävel med pluffig tröja, tights och moderiktigt hår som med gäll röst undrar om hon kan göra något och jag vill bara skrika fula ord åt henne.

Varför är hon hemma i min mors hem? Vad i HELVETE gör en sådan liten RÅTTA där?! Jag halvskriker om att min bror bara drar dit snorungar och det slutar med att min kära bror börjar sätta dit mig eftersom han lyckas hålla sakligheten bättre än mig. Min inte ens artonåriga bror som om han hade följt mig och syster hade bott hemifrån i två år nu. Min bortskämda lillebror som har fått allt han pekat på, som har fått betalad hockeyträning, som har fått en ny telefon åtskilliga gånger, en iPod... Min lillebror står där och kastar saker i ansiktet om att jag minsann hade fester hemma hos pappa, jag är en ganska stillsam person vilket gör att jag inte ser rött. Jag har god lust att bara vråla åt honom.

Väl ute i bilen igen sitter jag och svär illa om honom om att han nu ska kalla det att jag har gjort mamma mer besviken än mig så kan han väl komma med konkreta bevis och min syster mumlar om att det väl kan stämma men att hon inte vill gå in på det.

Tack för det, jag är inte värd något alltså, jag gör mina föräldrar besvikna för att jag inte är normal med en hoper ytliga vänner jag kan gå på Strömpis med? För att jag inte har sportat hela uppväxten, för att jag inte ens skulle ha kunnat haft en stor fest med trettio pers när jag var arton även om jag hade velat? Tack så mycket. Jag gick ur bilen tidigare och promenerade hem i rena ilskan. Visserligen ringde hon sedan och bad om ursäkt och att det inte var meningen att låta så illa men nu vet man väl ungefär vad man är, en förlorare.

Jag har inga drömmar om att yngla av mig tills jag inte har råd med att bo någonstans, jag har inga arbetsdrömmar, inga ambitioner, ingen pondus, ingenting. Jippie. Jag är inte värd något. Min lillebror skiter fullständigt i mig och visserligen borde jag väl ringa och be om ursäkt men jag orkar fanimig inte, varför skulle han bry sig, han bryr sig väl inte om att jag till största delen var rädd över att något hade hänt, att han hade trasslat in sig i något.

För han är min bror, han är mitt blod, min familj och jag kommer aldrig överens med honom, har aldrig gjort eftersom jag är den värdelösa storasystern som det inte har blivit något av.

Men blod är alltid tjockare än vatten, kommer alltid att vara. Även om det svider att veta att man troligen inte är ett skit värd.