Alv

Jag sitter och drömmer mig bort till Tiveden, längtar dit och pratar mig varm om det för de jag kommer åt.

Tiveden...

Namnet och vetskapen om området har jag burit med mig sedan barnsben, jag har badat i Trehörningen så länge jag kan minnas och förundrats över sagan om Fagertärns näckrosor. Jag vill att alla ska se hur vackert det är med mina ögon, att de ska kunna andas in luften och känna åldern ånga från träd och mark. Förundras över naturens storslagenhet och se trollen mellan träden. Röra vid stora stenar och tänka sig bort till inlandsisens knakande utan att tänka på små digitaliserade ekorrar.

Bara förundras över allt det vackra.

Jag kan tala mig varm om skogarna där även om jag inte ens själv har utforskat dem till fullo, det är sådana gånger jag önskar att jag hade mer friluftsmänniska i mig för jag vill så gärna se allt innan det försvinner till något annat.

Det är vid sådana tillfällen jag inbillar mig att mina ögon börjar lysa och rösten försvinner iväg i ett  drömmande kvitter men hur mycket jag försöker så mina försök till att beskriva det som att försöka måla Sixtinska kapellet med en tandpetare utan färg.

Jag vill visa alla jag känner som inte har sett det för att få dem att förstå men samtidigt är jag rädd för att det inte ska upplevas på samma sätt, att det bara är jag som lyckligt rör vid träden, klappar på skägglaven och kurar ihop mig på en sten.

Dovra sjöar gör mig alltid varm inombords, jag ser de knotiga tallarna klänga sig fast på berghällarna, de stupande väggarna ner till sjöarna, doften av barr, skog och natur. Tystnaden på natten, stjärnorna på himlen, djuren där ute, oknytten som hukar sig bort från nyfikna ögon, historien som ligger som en lätt dimma över fornborgsskylten.

Men tänk om det inte är så vackert som jag alltid påstår? Tänk om det bara är en skog, en skog som alla andra, en ansamling med träd och inget mer. Jag vill visa upp alla mina platser men samtidigt är jag rädd för att det ska bli skoavtryck på mattan och smuts i hörnen, att jag ska behöva försvara mina paradis bara  för att inte alla kan se.

Fast det kommer alltid vara vackert, till och med när man går under elledningarna på väg till reservatet för då vet jag att det inte är långt kvar. Att gå upp för den sega grusbacken innan man får gå in i skogen, att gå över små träbroar där klippblocken är för svårframkomliga för alla, flyga runt på stigen för att undvika leriga partier, stanna till och andas ut över sjöarna och bara försvinna.

Men jag önskar ändå att det gick att få alla att se precis som jag själv ser vissa saker.

Jag önskar bara att jag kunde ge dem rättvisa med mina ord istället för att bara snubbla iväg på meningar jag inte avslutar. Jag önskar att alla förstod hur mycket de betyder för mig eftersom jag bemödar mig med att försöka förklara även om jag lika väl bara skulle kunna skriva att de betyder mycket för mig. Men, är man en ordknarkare så är man.