Alv

Det är väldigt mycket jag skulle vilja diskutera med mig själv, men jag är fortfarande riktigt motvillig till samarbete. De inneboende slåss om vem som ska sitta i framsätet och hålla  mig sällskap under bilfärden. Panik har svårt att sitta still, hon hoppar mest upp och ner och skriker om att hon är kissnödig, undrar hur långt det är kvar, att det är FÖR långt kvar, att hon inte vill dit vi ska, att allt är fel och att jag borde tvärnita för låter inte bilen lite konstigt? Hon har en förmåga att klättra mellan framsäte och baksäte lite som hon vill, plötsligt är hon bara där med sina hetsiga rörelser och sin pipande röst och jag förstod inte hur hon hamnade där.

Hon, den mörka, sitter bara stilla och stirrar sammanbitet på vägen, andas tungt och får fönstrena att imma igen även fast våren börjar vänslas med sommaren. Då och då tittar hon fundersamt på mig med ett höjt ögonbryn som om hon inte samtycker till något jag än gör, även fast jag försöker göra henne till lags. Hon suckar trött åt min flackande blick och mina rastlösa fingar som ömsom knackar på ratten och ömsom vilar på  växelspaken. Den där minen som tycks säga: "Jo, det duger väl, men JAG hade inte gjort så." bränner in i min kind och jag andas lättat ut när hon slinker ut genom dörren för att sätta sig i baksätet. Dessvärre så sätter hon sig bakom mig och lägger sina kalla händer på mina axlar, kramar dem lätt för att påminna om att hon fortfarande finns där. På något vis är det nästan mer skrämmande att inte se henne, som om hon har mer makt så.

Nollställd tittar ut i ingenting, jag vet aldrig vad hon tänker på men på något sätt är det ganska lugnande. Då kan jag koncentrera mig på att andas, växla, se upp för vilda djur på vägen, hålla hastigheten, alla de triviala sakerna som måste göras. Däremot verkar hon tycka om sällskap, för det är inte ofta som hon kommer på te när det bara är jag hemma.

Hoppet vågar sig bara fram till mig vid rastplatserna, där stryker hon mig försiktigt över ryggen och försöker intyga mig om att allt kommer ordna sig på ett eller annat sätt och att det kommer bli bra hur det än blir. Däremot kommer Panik rusandes och drar upp alla tänkbara Tänk Om som kan tänka sig medan Hon bara andas om att något alltid går sönder hur man än gör.

I handskfacket glimmar det till av något kallt när jag öppnar det för att leta efter kartan, något försöker bita mig och en liten metallisk ödla blänger illvilligt på mig medan den låter tungan spela över nosen. Den ser ut att vara vass att stryka över, som om en hajs skinn skulle vara gjord av rakblad.

I motorrummet morrar något grönt när jag startar motorn och jag försöker ignorera det vilket hjälper avsevärt när Nollställd spänner på sig bältet vid mig. Med darrande händer greppar jag ratten, lägger i ettan och rullar sakta ut på vägen efter att ha sett efter om det var fritt.

Ökar gasen lite, lägger i tvåan, accelererar snabbt för att komma över till trean, når maxhastigheten på nittio och lägger i fyran. Nollställd slår på bilstereon och lugnande elektroniska ljud lägger sig som ett vitt brus över passagerarna för stunden.

Ödlan väser i handskfacket, jag kan höra den.