Upp och ner, upp och ner
Allt eller inget, två personer i en, svart eller vitt.
Ena stunden är jag dryg som en rik filmstjärna för att sekunden efter rasa ner i skoskaften. Ena stunden sitter kläderna som gjutna och andra så ser jag bara alla felen. Komplimanger rinner av mig som vatten på en gås och jag undrar vem i helvete som betalar dem för att säga dem. Någon lustig djävel måste det vara.
Tiden hos kuratorn igår gick till största delen åt för att klaga över mitt ex till att sedan trilla över till hur synd det är om mig för att jag känner mig smutsig och tjock. Härligt att vältra sig i självmedömkan, det är inte så illa som det låter men jag vill inte ta upp hela historien här.
Det skulle vara så härligt att uppleva samma känsla som den gången jag kom till insikt med att jag inte hade ont någonstans på hela kroppen och inte hade haft det på flera veckor. Att kunna tänka över hela sin existens och komma fram till att den är bra, att jag mer än duger, att jag är bäst. Däremot börjar mitt knä krångla återigen så visserligen är det inte för evigt, men en liten stund skulle vara underbart. Att slippa titta avundsjukt på andra. Att ta åt sig och fundera på om jag verkligen äter rätt när andra tar det tunnaste lagret som bara går med mjukost på smörgåsen, när de tar sötningsmedel istället för honung.
Dagens matintag än så länge: sex stycken rostade smörgåsar med lättsockrad jordgubssylt och kanel på med en kopp te till sötad med sötningsmedel. Det blev min frukost vid tolv idag och jag har svårt att stå för det. Varför tog jag inte bara fyra, eller ännu bättre, två? Dagen skall spenderas på egen hand så jag gissar på att det nog inte blir mer än några rostade smörgåsar till sedan. Så som jag vill ha det, leva på luft och bröd. ...samt te. Jag vill inte äta mer för då måste jag kräkas och det kan jag inte för då kommer ju inte pillren att verka (nej, inga konstiga piller. De är av annan sort för att jag inte ska få aliens i magen. Aliens är läskiga, de sliter sönder magväggen och springer skrikande iväg med små kaninöron fastknutna på huvudet.) och det vill jag verkligen inte. Därför måste jag låta bli att äta för mycket så det inte tar överhanden.
Jag lovar, jag är normal. Allt är bara i huvudet, egentligen är jag precis lika normal som alla andra, jag vet bara inte om det än.
Eller så vill jag inte veta om det. För på något sätt är jag faktiskt rädd för att inte behöva gå dit, för varje gång jag hör någon säga att jag låter som mig själv och jag faktiskt inte ens har ansträngt mig så blir jag rädd över att jag ska försvinna och bli normal. Nu kan jag på något sätt lura mig själv med att jag är lite speciell. Nej, jag vill inte skryta, så dum i huvudet är jag inte. Äsch, jag kan inte förklara. Är bara trött på att alltid känna mig som jag står i skuggan av någon annan. Jag kommer aldrig tycka att bara jag räcker till även om jag mycket väl vet att det är ren inbillning.
Ena stunden är jag dryg som en rik filmstjärna för att sekunden efter rasa ner i skoskaften. Ena stunden sitter kläderna som gjutna och andra så ser jag bara alla felen. Komplimanger rinner av mig som vatten på en gås och jag undrar vem i helvete som betalar dem för att säga dem. Någon lustig djävel måste det vara.
Tiden hos kuratorn igår gick till största delen åt för att klaga över mitt ex till att sedan trilla över till hur synd det är om mig för att jag känner mig smutsig och tjock. Härligt att vältra sig i självmedömkan, det är inte så illa som det låter men jag vill inte ta upp hela historien här.
Det skulle vara så härligt att uppleva samma känsla som den gången jag kom till insikt med att jag inte hade ont någonstans på hela kroppen och inte hade haft det på flera veckor. Att kunna tänka över hela sin existens och komma fram till att den är bra, att jag mer än duger, att jag är bäst. Däremot börjar mitt knä krångla återigen så visserligen är det inte för evigt, men en liten stund skulle vara underbart. Att slippa titta avundsjukt på andra. Att ta åt sig och fundera på om jag verkligen äter rätt när andra tar det tunnaste lagret som bara går med mjukost på smörgåsen, när de tar sötningsmedel istället för honung.
Dagens matintag än så länge: sex stycken rostade smörgåsar med lättsockrad jordgubssylt och kanel på med en kopp te till sötad med sötningsmedel. Det blev min frukost vid tolv idag och jag har svårt att stå för det. Varför tog jag inte bara fyra, eller ännu bättre, två? Dagen skall spenderas på egen hand så jag gissar på att det nog inte blir mer än några rostade smörgåsar till sedan. Så som jag vill ha det, leva på luft och bröd. ...samt te. Jag vill inte äta mer för då måste jag kräkas och det kan jag inte för då kommer ju inte pillren att verka (nej, inga konstiga piller. De är av annan sort för att jag inte ska få aliens i magen. Aliens är läskiga, de sliter sönder magväggen och springer skrikande iväg med små kaninöron fastknutna på huvudet.) och det vill jag verkligen inte. Därför måste jag låta bli att äta för mycket så det inte tar överhanden.
Jag lovar, jag är normal. Allt är bara i huvudet, egentligen är jag precis lika normal som alla andra, jag vet bara inte om det än.
Eller så vill jag inte veta om det. För på något sätt är jag faktiskt rädd för att inte behöva gå dit, för varje gång jag hör någon säga att jag låter som mig själv och jag faktiskt inte ens har ansträngt mig så blir jag rädd över att jag ska försvinna och bli normal. Nu kan jag på något sätt lura mig själv med att jag är lite speciell. Nej, jag vill inte skryta, så dum i huvudet är jag inte. Äsch, jag kan inte förklara. Är bara trött på att alltid känna mig som jag står i skuggan av någon annan. Jag kommer aldrig tycka att bara jag räcker till även om jag mycket väl vet att det är ren inbillning.
Kommentarer
Trackback