Alv

Sådana där avlånga träbitar som staplas fyra på varje lager till ett torn. Varje lager har en speciell symbol på sig som sakta men säkert luckras upp ju mer tärningen slås. De bitar som sitter lösa är självklart de som nyttjas först. Med flinka fingrar, tungan i munnen och utan att andas petas de bort för att sedan placeras ovanpå.

Ibland är det basen som det går värst åt, tornet står farligt och vinglande med bara en halv fot och  tyngden måste balanseras perfekt för att hålla det upprätt.

Ibland är det midjan som nöts, till slut går det att se rakt igenom tornet, till den andra sidan. Genomskinligt och utan mening, en sak som bara är i vägen för målet.

Sedan börjar det bli svårt att peta bort nya bitar, alla sitter fast, alla får byggnaden att svaja oroväckande. Till slut rasar det, ibland helt och hållet, ibland till hälften.

För det går inte att lägga tillbaka bitarna där de en gång var, det kommer aldrig att gå få precis lika dant samt att det är omöjligt att få in bitarna. Det gör om möjligt bara saker och ting värre än innan. Istället gäller det att sortera ut stjärnor, fyrkanter och cirklar till ett nytt torn. Stapla om dem, fyra och fyra, på tvären över det tidigare lagret så att nästa lager kan ligga på tvären över det.