En sådan där dag
Vädret är ljuvligt skönt och det enda jag kan tänka på är att jag vill låta mina solglasögon växa fast tillsammans med hörlurarna till mp3spelare med ett odödligt batteri. Vackra önskedrömmar.
På vägen från och till affären som jag var tvungen att gå till eftersom mitt kylskåp skrek efter utfyllnad så mötte jag självklart på en hel hög med människoapor. På något vis kunde jag hitta på något nedsättande att tänka om varenda okänd apa jag såg (för det är ju aldrig samma sak om det är någon jag känner, hyckleri är en vanlig företeelse) som grumlade runt i huvudet.
Hatar sådana dagar, jag vill bara grimasera illa och skrika rakt ut tills vägarna bågnar. Skrika vill jag göra enbart för att se om någon granne ens märker det. Jag är förbannat trött på griskultingen och dennes galt som vrålar dagarna i ända. Jag vill skrika i falsett tills lungorna brister för att se om det händer något mer än att tapeterna flagnar och att rösten försvinner. Men jag kan inte. Jag samlar luft och sedan öppnar jag munnen men den är tyst. Skriket ekar bara i huvudet.
Samt att doften av järn ligger i näsan, jag känner den hela tiden. Det finns ingen att studsa skriket tillbaka från när det behövs. Just den stunden när något behöver brotta verktygen ur händerna på mig och trycka ner mig mot marken tills jag svär illa och vill börja slåss. Nej, det är inte bara att ringa. Då är stunden över och jag skulle bara känna mig förlöjligad och utlämnad. Det är en hårfin sekund då jag önskar det scenariot, resten av tiden kan ingen göra något åt det. För själv är bäste dräng vad man än säger.
På vägen från och till affären som jag var tvungen att gå till eftersom mitt kylskåp skrek efter utfyllnad så mötte jag självklart på en hel hög med människoapor. På något vis kunde jag hitta på något nedsättande att tänka om varenda okänd apa jag såg (för det är ju aldrig samma sak om det är någon jag känner, hyckleri är en vanlig företeelse) som grumlade runt i huvudet.
Hatar sådana dagar, jag vill bara grimasera illa och skrika rakt ut tills vägarna bågnar. Skrika vill jag göra enbart för att se om någon granne ens märker det. Jag är förbannat trött på griskultingen och dennes galt som vrålar dagarna i ända. Jag vill skrika i falsett tills lungorna brister för att se om det händer något mer än att tapeterna flagnar och att rösten försvinner. Men jag kan inte. Jag samlar luft och sedan öppnar jag munnen men den är tyst. Skriket ekar bara i huvudet.
Samt att doften av järn ligger i näsan, jag känner den hela tiden. Det finns ingen att studsa skriket tillbaka från när det behövs. Just den stunden när något behöver brotta verktygen ur händerna på mig och trycka ner mig mot marken tills jag svär illa och vill börja slåss. Nej, det är inte bara att ringa. Då är stunden över och jag skulle bara känna mig förlöjligad och utlämnad. Det är en hårfin sekund då jag önskar det scenariot, resten av tiden kan ingen göra något åt det. För själv är bäste dräng vad man än säger.
Kommentarer
Trackback