Alv

Det går upp och det går ner. Det är samma gamla visa som jag tjatar om alltmer. Helgen var en grov uppåtdos för självförtroendet, bland alla bilder så fanns det faktiskt inte en enda som jag verkligen ville ta bort så den inte skulle kunna ses. Annorlunda minsann.

Kanske är jag nu ett litet, litet snäpp uppåt på skalan från att känna mig ful och värdelös, däremot är det löjligt vad man söker bekräftelse men jag behöver det. Jag behöver höra om och om igen det som egentligen borde vara uppenbart. Det är alltid lika underbart att höra en komplimang från min bästa vän, det är alltid underhållande att få de där flinande blickarna när man svassar runt även om de bara är på skoj, men utseende är ju egentligen bara ett skämt om man ska hårddra.

Jag kräver komplimanger, men jag har desto svårare att ge dem till andra, jag vet inte hur man gör knappt. Eller så är jag helt enkelt egoistisk och självcentrerad. Mycket möjligt.

Men om det är det jag måste vara för att slippa monstret i spegeln så kan det kanske vara värt det, för innerst inne vet jag att jag inte ser så hemsk ut som jag vill påstå och jag borde förstå det mer och mer.

Fast, är man trögfattad så är man.