Svävande
För många år sedan så fick jag ibland känslan av att jag inte var inuti mig själv, istället så svävade jag snett bakom och ovanför mitt skal. Jag kunde inte göra annat än att titta på vad skalet pysslade med och antingen svära mellan sammanbitna tänder eller glatt applådera. Det var inte ofta, utan bara ibland den där känslan gjorde sig påmind och det brukade snabbt gå över igen. Precis som en dröm där det kan hända outgrundligt mycket på bara en liten sekund av sömn.
Jag hörde trappsteg i trapphuset tidigare idag och klumpen i magen gjorde sig tillkänna igen. Den där klumpen som börjar bli en vana just vid vissa saker. Den där upp och nedvända räkningen till exempel. Telefonsamtalet jag fick från bostadsbolaget igår lade sig som en sordin över mig när det kom och klumpen sparkade vilt på insidan.
Det enda jag kan hoppas är att allt är just den här situationens fel, att när den är avklarad så blir allt bra igen. Eller åtminstone lite bättre. Imorgon är sista dagen innan de åtta (8) dagarna har gått ut och jag undrar om siffrorna står på noll nu. Eller har de ökat? Har de vuxit? Kommer min dörr snart bli insparkad av byråkratmän som tar mina käraste ägodelar som pant?
Ja, det är fånigt. Jag vet. Men det är inte roligt när en av ens värsta mardrömmar sakta men säkert börjar linda upp sig och jag har den där känslan av att stå alldeles ensam i stormen från det även om så inte är fallet.
Så nu skulle det inte vara dumt att sväva ut ur kroppen för att slippa allt. Slippa ränderna, slippa sältan, slippa titta på eventuell post vid dörren, slippa undra vem det är som ringer när jag inte känner igen numret. Stormen må blåsa över men mitt paraply har redan blåsit sönder och jag kommer vara dyngsur innan den är över.
Jag hörde trappsteg i trapphuset tidigare idag och klumpen i magen gjorde sig tillkänna igen. Den där klumpen som börjar bli en vana just vid vissa saker. Den där upp och nedvända räkningen till exempel. Telefonsamtalet jag fick från bostadsbolaget igår lade sig som en sordin över mig när det kom och klumpen sparkade vilt på insidan.
Det enda jag kan hoppas är att allt är just den här situationens fel, att när den är avklarad så blir allt bra igen. Eller åtminstone lite bättre. Imorgon är sista dagen innan de åtta (8) dagarna har gått ut och jag undrar om siffrorna står på noll nu. Eller har de ökat? Har de vuxit? Kommer min dörr snart bli insparkad av byråkratmän som tar mina käraste ägodelar som pant?
Ja, det är fånigt. Jag vet. Men det är inte roligt när en av ens värsta mardrömmar sakta men säkert börjar linda upp sig och jag har den där känslan av att stå alldeles ensam i stormen från det även om så inte är fallet.
Så nu skulle det inte vara dumt att sväva ut ur kroppen för att slippa allt. Slippa ränderna, slippa sältan, slippa titta på eventuell post vid dörren, slippa undra vem det är som ringer när jag inte känner igen numret. Stormen må blåsa över men mitt paraply har redan blåsit sönder och jag kommer vara dyngsur innan den är över.
Kommentarer
Trackback