Alv

Lördagen känns fortfarande lite som om den var på låtsas, som om det inte var jag utan någon annan. Minnena är sådär suddiga och snurrande eftersom ett antal öl hade runnit ner genom halsen. Sedan vet jag inte om det jag svalde ner hade någon mer effekt, även om de inte var farliga nog för att de skulle bry sig om dem.

Jag tror inte att armen tillhör mig längre, den tillhör statistiken med sina blå plasttrådar som sticker upp ur den, som ett förvuxet fiskedrag fastknutet i osynlig lina. Jag ska byta ut till kompresser så det håller sig luftigt och fräscht men jag blir illamående av att tänka på att jag måste se på det. Att jag måste konfronteras med något jag knappt minns att jag gjorde. Det var mer före- och efterbilder. Ren arm. Röd arm. Rött överallt även om det inte var djupt. Lukt av järn. Jag minns inte att jag stod så länge vid handfatet, allt är borttvättat nu så det kanske inte ens har hänt. Om jag tar av tejpen kanske det bara är ren hud där under.

Jag vill inte bo i den här lägenheten längre än nödvändigt sedan. Den tycker inte om mig och jag tycker inte om den.  Den är personlig men ändå opersonlig och det sitter skrik fångade bakom tapeterna, tårar intorkade i golvet, aska på balkongen och spillt te.

Det är så löjligt, en jag känner har mer anledning att se ut som jag medan jag uppenbarligen inte har någon anledning till det. Farbror doktor tittade bara på mig med en tom blick, tog en snus och gick. Kuratorn ifrågasätter inget utan nickar bara med guppande skägg och jag tappar tron mer på mer på vård även om jag knappt är nybörjare.