Alv

Så blir det sådär igen, något trillar över som en blöt filt och tynger ner. Får allt på insidan att bli svart och klibbigt, något som inte går att få ut. Lungornas insida är svarta av alla cigaretter de senaste dagarna, magsäcken är svart av all god mat, av all vätska, insidan på huden kliar och vill ut.

Efteråt töms det ut igen, det bleknar bort och jag kan koncentrera mig på de vardagliga sakerna.

Ska iväg till min syster och hennes man ikväll, känner mig inte motiverad för fem öre men jag kan inte sitta själv heller. De sinnesbilder jag hade på bussen räcker som morot nog för att inte sitta själv.

Mitt hem känns främmande, jag vill röka på balkongen, jag vill ha cigg, jag vill förgifta mig själv med sådana, med vin, med blod, med mat, med andra människor, med allt. Det är så farligt nära, så väldigt enkelt, bara köpa ett paket till, bara en gång till. Bara lite, vem bryr sig? Det är ju min kropp och mitt liv.

Blä. Duscha. Gråta. Ta på mig masken. Ta på mig sminket. Ta på mig leendet. Faktiskt kunna ha kul eftersom mina inneboende är snälla nog att vänta utanför sällskapet och bara komma till min undsättning när alla andra har gått.

Ångrar mig lite att jag inte gick iväg igår, skulle nog ha behövt det. Men jag kände mig skamsen förra gången på något sätt, hade inte lust att känna så den här gången också.