Som kristall
På något vis fungerar tankarna bättre på natten, eller så är det bara hjärnan som spelar mig ett spratt genom att få mig att tro det. Klockan är oförsvarligt sent och jag sneglar lite på ett av marsvinen som ligger och slumrar i ett hörn i buren. Uppenbarligen så har de äntligen vant mig så mycket vid min närvaro att de kan sova även fast jag är uppe och rumlar runt. Visserligen så vaknar de till men förut så försökte de inte ens sova när jag var uppe. Jag har planer på att bli en galen marsvinstant när jag blir gammal. Marsvin är så komplett knäppa så de förtjänar att jag köper upp extra många och ger dem ett bättre liv än någon liten snorvalp som vill ha ett husdjur som sedan föräldrarna får sköta.
På nätterna är jag som mest kreativ även fast det inte är så mycket som flyter ut från händerna, däremot är tankarna uppe i högvarv i ämnet och ibland kan det bli ett par bra texter av det. Känslan av att jag troligen är den enda vakna i huset ger en lugnande värme, det är tyst förutom knattrandet av tagenter och lågt mullrande från högtalarna.
På nätterna känns saker och ting i min tillvaro så futtiga och fåniga. Tanken på att jag inte ens klarar av sommarjobbet gör mig nästan rosenrasande och det känns som en stor förlust även om det inte är någon hittills som har klandrat mig. Någonstans tror jag nästan att pappa skulle kunna bli besviken (vilket jag undanhöll effektivt från kurator för att slippa klichéer) men faktiskt tror jag att han kan förstå lite han med. Det samtalet han hade med mig via telefon i slutet av mars var nog ett av de mest personliga någonsin från hans sida. Lite chockerande måste jag säga även om det är en bekräftelse.
Det är svårt att ignorera impulsdemonens rytande i öronen, hade jag gjort det så hade jag gjort något åt det för längesedan. Fast jag finner mig bita ihop och njuta av det ljuva mellan det ledsamma, försöka ignorera det som faktiskt sårar mig och hålla tand för tunga även om jag vet att jag förtjänar så mycket bättre. Däremot är jag trött på allt talande, verkar vara det enda jag består av numera. Samt att om jag ska tänka tillbaka på min tillvaro så finns det ganska talande statistik på att det alltid är jag som påbörjar saker och ting. Tröttsamt värre.
Jag håller emot samtidigt som jag släpper ut, det är lite som att försöka ösa en båt med ihåligt öskar eller fånga fjärilar med en håv utan nät. Handlingen finns där men den gör inget mer än en sorts påpekning eller minnesanteckning. Fast alla är ju rädda för förändring och saker som är annorlunda på ett eller annat sätt.
Nu blänger Troll på mig när jag försöker att smygkika på dem när de ligger utsträckta i varsitt hörn av buren. Efter en stund lägger han huvudet till rätta på sidan och den där varma känslan väller upp på insidan. Jag skulle nog hellre vilja vara ett djur än en människa, för alla känslor och annat krafs är ett omständigt arbete som man märker alltmer varefter åren rullar på. Om jag vore ett marsvin skulle jag vara misstänksam från början och tjurigt blänga på ägarens rörelser när de kom för nära buren och kuttra varnande. I sluttampen skulle jag slappna av och bli den perfekta axel- eller magvärmaren och fnuffa förstrött i väntan på nästa gurkbit. Nosa på kinden och krafsa runt med kittlande klor.
Även om jag finner mig tycka att katter inte är speciellt imponerande jämfört med andra djur så skulle jag troligen bli en rackarns bra katt. Kliché, kliché, kom med något mer UDDA... Fast jag vet inte så många andra djur som gör vad som faller dem in. Jag skulle kunna komma spinnande och trampa med vassa tassar på magen utan att den utsatte skulle göra ett ljud för att sedan gnida med mitt huvud mot kinden. Rulla ihop mig och spinna med morrande undertoner, spreta med klorna när jag sträcker på mig, håra ner och vräka ut mig. Bara sekunden senare skulle jag tvärt resa mig upp och nästan göra ett utfall om det kommer en smekande hand, spatsera iväg och demonstrativt hoppa upp på en bokhylla och blänga med gröna ögon för att sedan somna.
Ja, det skulle inte vara dumt. Men jag blir nog återfödd som en daggmask, fast daggmaskar är fina på sitt vis de med.
För värmen i maggropen skrämmer mig litegrann, än så länge flämtar det svagt men jag vet vad den för med sig och jag gillar inte tanken på det.
"Thank you, thank you and fuck you."
På nätterna är jag som mest kreativ även fast det inte är så mycket som flyter ut från händerna, däremot är tankarna uppe i högvarv i ämnet och ibland kan det bli ett par bra texter av det. Känslan av att jag troligen är den enda vakna i huset ger en lugnande värme, det är tyst förutom knattrandet av tagenter och lågt mullrande från högtalarna.
På nätterna känns saker och ting i min tillvaro så futtiga och fåniga. Tanken på att jag inte ens klarar av sommarjobbet gör mig nästan rosenrasande och det känns som en stor förlust även om det inte är någon hittills som har klandrat mig. Någonstans tror jag nästan att pappa skulle kunna bli besviken (vilket jag undanhöll effektivt från kurator för att slippa klichéer) men faktiskt tror jag att han kan förstå lite han med. Det samtalet han hade med mig via telefon i slutet av mars var nog ett av de mest personliga någonsin från hans sida. Lite chockerande måste jag säga även om det är en bekräftelse.
Det är svårt att ignorera impulsdemonens rytande i öronen, hade jag gjort det så hade jag gjort något åt det för längesedan. Fast jag finner mig bita ihop och njuta av det ljuva mellan det ledsamma, försöka ignorera det som faktiskt sårar mig och hålla tand för tunga även om jag vet att jag förtjänar så mycket bättre. Däremot är jag trött på allt talande, verkar vara det enda jag består av numera. Samt att om jag ska tänka tillbaka på min tillvaro så finns det ganska talande statistik på att det alltid är jag som påbörjar saker och ting. Tröttsamt värre.
Jag håller emot samtidigt som jag släpper ut, det är lite som att försöka ösa en båt med ihåligt öskar eller fånga fjärilar med en håv utan nät. Handlingen finns där men den gör inget mer än en sorts påpekning eller minnesanteckning. Fast alla är ju rädda för förändring och saker som är annorlunda på ett eller annat sätt.
Nu blänger Troll på mig när jag försöker att smygkika på dem när de ligger utsträckta i varsitt hörn av buren. Efter en stund lägger han huvudet till rätta på sidan och den där varma känslan väller upp på insidan. Jag skulle nog hellre vilja vara ett djur än en människa, för alla känslor och annat krafs är ett omständigt arbete som man märker alltmer varefter åren rullar på. Om jag vore ett marsvin skulle jag vara misstänksam från början och tjurigt blänga på ägarens rörelser när de kom för nära buren och kuttra varnande. I sluttampen skulle jag slappna av och bli den perfekta axel- eller magvärmaren och fnuffa förstrött i väntan på nästa gurkbit. Nosa på kinden och krafsa runt med kittlande klor.
Även om jag finner mig tycka att katter inte är speciellt imponerande jämfört med andra djur så skulle jag troligen bli en rackarns bra katt. Kliché, kliché, kom med något mer UDDA... Fast jag vet inte så många andra djur som gör vad som faller dem in. Jag skulle kunna komma spinnande och trampa med vassa tassar på magen utan att den utsatte skulle göra ett ljud för att sedan gnida med mitt huvud mot kinden. Rulla ihop mig och spinna med morrande undertoner, spreta med klorna när jag sträcker på mig, håra ner och vräka ut mig. Bara sekunden senare skulle jag tvärt resa mig upp och nästan göra ett utfall om det kommer en smekande hand, spatsera iväg och demonstrativt hoppa upp på en bokhylla och blänga med gröna ögon för att sedan somna.
Ja, det skulle inte vara dumt. Men jag blir nog återfödd som en daggmask, fast daggmaskar är fina på sitt vis de med.
För värmen i maggropen skrämmer mig litegrann, än så länge flämtar det svagt men jag vet vad den för med sig och jag gillar inte tanken på det.
"Thank you, thank you and fuck you."
Kommentarer
Trackback