Alv

Natten är absolut inte min vän den här gången. Jag vill bara gråta rakt ut i ingenting och skrika tills ingen luft finns kvar. Ensamheten är total och jag vill ha mänsklig värme något så kolossalt men den finns inte att tillgå och jag vågar inte tänka så heller.

Jag har på något vis gått i halvläge, en halvkompromiss, en halvskugga. Jag hatar det och jag kan inte styra det, den knattrande moderhjärnan bestämde att det skulle vara så medan jag stod och tittade fåraktigt i en vägg.