Alv

"Vill du ha hjälp till sängen?"
"Du vill inte vila dig lite till?"
"Jag heter Alv."
"Jag jobbar för kommunen."
"Frukosten är inte ännu."
"Ska du gå och lägga dig ett tag till?"

Första natten är avklarad och jag vill inte dit igen. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Händerna är tvättade om och om igen samt spritade efter varje gång det har behövts och jag känner mig nedsmutsad och äcklig. Jag tog av mig kläderna precis vid dörren, funderade på att tvätta om den nytvättade jackan för att den har varit i kontakt med byxorna. Jag vill lägga mig i badkaret och skrubba mig ren tills det blöder och jag vill aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin gå tillbaka dit igen.

Det var inte slitigt, det var skrämmande lugnt, så lugnt att jag bara väntade på när helvetet skulle brista ut. De andra jag arbetade med var jättetrevliga och svarade bra på alla frågor jag hade. Jag hade inga problem med att börja byta ut nedurinerade blöjor och låta bli att rynka på näsan av avföringslukten. Jag har inget emot gamla människor, de är människor de med.

Men jag vill inte tillbaka.

Jag har inget emot att jobba natt men jag vill inte. Hela kroppen skriker åt mig att den inte vill och allt förnuft säger åt mig att jag inte har något annat val, att jag måste svälja ner och arbeta för att jag behöver pengarna. Men jag vill inte. Jag sjönk ihop till ett gråtande kadaver och förnuftet säger åt mig att det är brist på sömn, att det blir bättre av att sova, att det bara är nybörjarnoja.

Men jag vill inte.

Jag vill inte.

JAG VILL INTE.

Men jag måste. För jag är vuxen. När man är vuxen så måste man göra sådant som inte är roligt. Man måste ha pengar. Man måste låta insidan dö för det är så man gör.

Jag vill tillbaka till Ica. De kan spotta mig i ansiktet, låta mig sitta naken i personalrummet så de kan håna min lekamen, det skiter jag i. Bara jag kunde få arbeta där istället. De skulle kunna sätta mig på det skräpigaste arbetet någonsin och jag skulle bara svälja det och le glatt. Svälja tycker de ju om när man gör. Svälja och säga: "Mmmmm, vad gott!"

Vecka 32 slutar jag.

Det är hundra år dit.

Jag trodde att det skulle vara roligt och det enda jag tänker på nu är att mina händer stinker av den förbannade "professionella" handcremen som jag smörjde in händerna med. Det luktar äckligt, det luktar smuts, det luktar och det försvinner inte även fast jag har tvättat händerna med tvål. Jag vill duscha och bli ren innan jag lägger mig i sängen även fast jag inte har gjort något som varit speciellt smutsigt.

Jag vill inte. Men jag vet att jag måste. Vem fan bryr sig om insidan? Det är ju arbetet man måste göra. Bättre än inget. Bättre än inget. Jag vill bryta ett ben så jag slipper ifrån. Jag är ingen som aldrig avslutar saker och ting men nu vill jag springa skrikande för att sedan krypa ihop bakom ett träd.

Jag vill inte. Vill inte. Vill inte.

Men jag måste. Måste, måste, måste, måste. Jag har inget giltigt skäl utan jag måste.

Vill inte.