På gott och ont
Jag är till större delen gjord av ord och har nog alltid varit det. Skulle inte förvåna mig om jag skulle blöda Svenska Ordlistan om någon skar mig. Eller att det står text på mina inre organ. Hela mitt medvetande liv (vilket jag kallar från femton och uppåt) och även bakåt faktiskt så har jag skrivit dagbok, dikter och berättelser. Riktig dagbok på papper skriver jag fortfarande även fast jag spyr ut halva mitt innanmäte på internet också.
Om jag inte skriver ut dem så börjar alla ord och tankar ta sig ut ändå, jag kan inte riktigt stoppa dem. De pockar på uppmärksamhet, tvingar mig att skriva ner dem, tvingar mig att sprida dem, dela ut dem, få bekräftelse. Visserligen är internet så stort, så stort att det inte gör något, de flesta slipper undan.
Därför är det så svårt när orden tar slut för det jag vill beskriva från insidan, tafatt försöker jag men för ovanlighetens skull så slår tungan och fingrarna knut på sig själva. Orden lägger armarna i kors och tycker att jag kan börja försöka klara av saker på egen hand vilket gör att jag bara står där och stirrar med gapande mun.
För det på insidan måste ut på något sätt, annars blir jag tokig, måste ut, måste luftas, ventileras, släppas fritt. Jag försöker skylla det på att jag de senaste månaderna har tvingats prata så mycket om mig själv att jag blir alldeles mörkrädd. Jag är livrädd för att bli egocentrerad, att bli uppfattad som om jag bara bryr mig om mig själv och ingen annan. Fast det är ju så äckligt lätt att prata om sig själv, det är någon man borde känna väl och det finns alltid nya saker att ta upp.
Ändå så står jag här med sinande ord, insidan spränger och bultar men jag vet inte hur jag ska få ut det. Jag tvingar ner ord på papper men det blir bara till koder som jag knappt själv förstår, som ett hemligt språk jag inte har hunnit lära mig än. Kvar finns bara alla dåliga sätt att få ut det på men de skänker bara ro för stunden, lindring för några sekunder då allt är upptaget av annat.
I en berättelse av Tage Danielsson berättar han om att alla människor bara har en viss mängd ord att nyttja under sin livstid i talet. Kanske har jag nyttjat ut dem i skriftspråket redan. Mängder av skrivböcker ligger packade i källaren med samlade tankar från åren som har förflutit. Dagböcker som är som tidskapslar där glädje och oro avlöser varandra i en salig tonårsröra. Dikter som skvallrar om pubertal utveckling och vissa som kanske skulle kunna klassas som bra. Gamla brev som aldrig blivit postade som börjar närma sig hundra sidor. Påbörjade texter, små berättelser, små anekdoter... Allt.
Fast någon måste ju vara gjord av bokstäver också, inte bara kött och blod som normen säger.
Om jag inte skriver ut dem så börjar alla ord och tankar ta sig ut ändå, jag kan inte riktigt stoppa dem. De pockar på uppmärksamhet, tvingar mig att skriva ner dem, tvingar mig att sprida dem, dela ut dem, få bekräftelse. Visserligen är internet så stort, så stort att det inte gör något, de flesta slipper undan.
Därför är det så svårt när orden tar slut för det jag vill beskriva från insidan, tafatt försöker jag men för ovanlighetens skull så slår tungan och fingrarna knut på sig själva. Orden lägger armarna i kors och tycker att jag kan börja försöka klara av saker på egen hand vilket gör att jag bara står där och stirrar med gapande mun.
För det på insidan måste ut på något sätt, annars blir jag tokig, måste ut, måste luftas, ventileras, släppas fritt. Jag försöker skylla det på att jag de senaste månaderna har tvingats prata så mycket om mig själv att jag blir alldeles mörkrädd. Jag är livrädd för att bli egocentrerad, att bli uppfattad som om jag bara bryr mig om mig själv och ingen annan. Fast det är ju så äckligt lätt att prata om sig själv, det är någon man borde känna väl och det finns alltid nya saker att ta upp.
Ändå så står jag här med sinande ord, insidan spränger och bultar men jag vet inte hur jag ska få ut det. Jag tvingar ner ord på papper men det blir bara till koder som jag knappt själv förstår, som ett hemligt språk jag inte har hunnit lära mig än. Kvar finns bara alla dåliga sätt att få ut det på men de skänker bara ro för stunden, lindring för några sekunder då allt är upptaget av annat.
I en berättelse av Tage Danielsson berättar han om att alla människor bara har en viss mängd ord att nyttja under sin livstid i talet. Kanske har jag nyttjat ut dem i skriftspråket redan. Mängder av skrivböcker ligger packade i källaren med samlade tankar från åren som har förflutit. Dagböcker som är som tidskapslar där glädje och oro avlöser varandra i en salig tonårsröra. Dikter som skvallrar om pubertal utveckling och vissa som kanske skulle kunna klassas som bra. Gamla brev som aldrig blivit postade som börjar närma sig hundra sidor. Påbörjade texter, små berättelser, små anekdoter... Allt.
Fast någon måste ju vara gjord av bokstäver också, inte bara kött och blod som normen säger.
Kommentarer
Trackback