Leka med elden
Det har varit mycket dokumentärer och program angående ätstörningar på sistone och jag är dum nog att följa dem. Jag ser på skeletten som en gång kunde kallas mänskliga varelser och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk. Hur fel allt än är så är jag ändå avundsjuk. Grön av avundsjuka. Grön, grön, grön. Jag ser in i ansiktet på en ung kvinna som förklarar att även fast hon har gått ner över femton kilo så ser hon det inte, hon har vågen till hjälp eftersom hon inte ser det i spegeln. Hon vet om att hon är sjuk, hon är utbildad i näringslära och ändå är hon fast.
Avundsjukan växer. Jag hatar faktumet att jag är frisk innerst inne, att jag alltid har förnuftet som tar mig i örat och rycker tag när tankarna går för illa. Jag må stoppa fingrarna i halsen mer frekvent än innan den senaste tiden men jag äter ändå. Jag äter mat och jag skäms men jag äter den. För jag kan inte låta bli. Man ska äta, det hör till, kroppen mår inte bra av att svälta men ändå är jag avundsjuk.
Allt får den där halvfärdiga känslan över sig igen. Jag går hos kurator och ska få remiss till psyk i Hallsberg men ändå anser jag mig inte behöva det. Läkaren förklarade åtskilliga gånger att det var så bra så att det var JAG som tog kontakten, att det var jag som sökte hjälpen. Ändå känns det som ett nederlag för mig. Det är inte på riktigt, det är mer att jag har böjt mig för verkligheten och bara låtsas att det är så. Jag får hela tiden för mig att det bara är jag som inbillar mig. Sjukskrivningen över sommaren var säkerligen behövlig men jag oroar mig med jämna mellanrum att det bara var jag som framkallade det, att jag bara flydde för att jag var feg, att det var jag som framkallade de hysteriska gråtattackerna efter första natten, att det bara var för att jag var trött.
Undanflykter och ursäkter hela tiden och jag börjar tro på dem, det är inget fel på mig, jag är bara någon som tar plats för andra som behöver hjälpen bättre. Jag har ingen ätstörning, jag tycker bara inte om mat, hade jag en sådan skulle jag vara ett skelett som hasar fram med tom blick, inte det fläskberg jag ibland ser i spegeln, inte den där långa förbannade ursäkten för hona som är för lång för att vara söt och för kort för att vara imponerande. Jag vill vara liten och söt, nätt och lätt. Jag vill kunna bli buren av andra, kunna vifta med fötterna och skratta förtjust av att bli buren, inte vara livrädd för orden "Nej, jag orkar inte mer nu så jag sätter ner dig" eller för att jag ska vara orsaken till att någon skadar sig.
Jag fick höra ett par år i efterskott att Andreas hade burit in mig till sängen när jag hade somnat i soffan, en promenad på tio meter mellan två dörröppningar och ganska smal hall med en sovande dinosaurie. Jag vägrade tro på det när han sade det, jag vägrar fortfarande tro på det även om jag kan få små, små minnesfragment så tvingar jag mig själv att tro att det bara är på låtsas. Hur mycket jag än önskar att någon skulle våga lyfta upp mig så skulle jag troligen börja slåss om någon skulle försöka. Jag skulle bli fly förbannad och vråla att jag för i helvete väger över åttio kilo och "vem fan tror du att du är?!"
Ja, dra på mungiporna, gör det.
Den senaste tiden har jag sett till att ha ätsällskap lite då och då, jag har varit ute och ätit på favoritmatstället och lagat mat jag tycker om, kontrollerat maten genom att göra den själv och kontrollerat mig själv genom att ha sällskap. Det har dessvärre hjälpt, hungerkänslan har kommit tillbaka och det gör mig arg. En sjuttonårig flicka åt mellan trehundrafemtio och fyrahundra kalorier om dagen. Jag snabbtittade lite på det jag har ätit idag och kom besviket fram till att jag har ätit över tusen kalorier. Nej, jag räknar inte sådant, jag bara försökte jämföra för mig själv.
Visserligen har inte alltid matsällskapet fungerat, jag har tvingat upp maten från magsäcken för att kunna äta något annat med inte alltför dåligt samvete. Jag har varit äckligt mätt och maniskt suttit och tänkt på att stoppa fingrarna i halsen. Jag har suttit hemma och skämts för att jag har ätit godis nästan varje dag den här veckan även fast jag vet att jag inte kommer göra det hela tiden. Jag skäms för mig själv. Skäms så att jag ibland inte vill kännas vid mig själv. Jag skäms ibland över att jag inte ens kan klara av det här ordentligt, utan alltid är förnuftet med, den där rösten som håller mig levande, som håller mig flytande, som ger mig dåligt samvete över att jag öser över skiten på andra.
Men vad i helvete ska jag göra? Kuratorhelvetet sitter där och lyssnar i fyrtiofem minuter på mig och det enda jag kan göra för att fylla ut tiden är att prata av mig. En gång hade jag inte så mycket att prata om och jag var livrädd för att han skulle förklara att jag inte behövde komma tillbaka igen.
Helvete.
Nu är jag hungrig igen.
Avundsjukan växer. Jag hatar faktumet att jag är frisk innerst inne, att jag alltid har förnuftet som tar mig i örat och rycker tag när tankarna går för illa. Jag må stoppa fingrarna i halsen mer frekvent än innan den senaste tiden men jag äter ändå. Jag äter mat och jag skäms men jag äter den. För jag kan inte låta bli. Man ska äta, det hör till, kroppen mår inte bra av att svälta men ändå är jag avundsjuk.
Allt får den där halvfärdiga känslan över sig igen. Jag går hos kurator och ska få remiss till psyk i Hallsberg men ändå anser jag mig inte behöva det. Läkaren förklarade åtskilliga gånger att det var så bra så att det var JAG som tog kontakten, att det var jag som sökte hjälpen. Ändå känns det som ett nederlag för mig. Det är inte på riktigt, det är mer att jag har böjt mig för verkligheten och bara låtsas att det är så. Jag får hela tiden för mig att det bara är jag som inbillar mig. Sjukskrivningen över sommaren var säkerligen behövlig men jag oroar mig med jämna mellanrum att det bara var jag som framkallade det, att jag bara flydde för att jag var feg, att det var jag som framkallade de hysteriska gråtattackerna efter första natten, att det bara var för att jag var trött.
Undanflykter och ursäkter hela tiden och jag börjar tro på dem, det är inget fel på mig, jag är bara någon som tar plats för andra som behöver hjälpen bättre. Jag har ingen ätstörning, jag tycker bara inte om mat, hade jag en sådan skulle jag vara ett skelett som hasar fram med tom blick, inte det fläskberg jag ibland ser i spegeln, inte den där långa förbannade ursäkten för hona som är för lång för att vara söt och för kort för att vara imponerande. Jag vill vara liten och söt, nätt och lätt. Jag vill kunna bli buren av andra, kunna vifta med fötterna och skratta förtjust av att bli buren, inte vara livrädd för orden "Nej, jag orkar inte mer nu så jag sätter ner dig" eller för att jag ska vara orsaken till att någon skadar sig.
Jag fick höra ett par år i efterskott att Andreas hade burit in mig till sängen när jag hade somnat i soffan, en promenad på tio meter mellan två dörröppningar och ganska smal hall med en sovande dinosaurie. Jag vägrade tro på det när han sade det, jag vägrar fortfarande tro på det även om jag kan få små, små minnesfragment så tvingar jag mig själv att tro att det bara är på låtsas. Hur mycket jag än önskar att någon skulle våga lyfta upp mig så skulle jag troligen börja slåss om någon skulle försöka. Jag skulle bli fly förbannad och vråla att jag för i helvete väger över åttio kilo och "vem fan tror du att du är?!"
Ja, dra på mungiporna, gör det.
Den senaste tiden har jag sett till att ha ätsällskap lite då och då, jag har varit ute och ätit på favoritmatstället och lagat mat jag tycker om, kontrollerat maten genom att göra den själv och kontrollerat mig själv genom att ha sällskap. Det har dessvärre hjälpt, hungerkänslan har kommit tillbaka och det gör mig arg. En sjuttonårig flicka åt mellan trehundrafemtio och fyrahundra kalorier om dagen. Jag snabbtittade lite på det jag har ätit idag och kom besviket fram till att jag har ätit över tusen kalorier. Nej, jag räknar inte sådant, jag bara försökte jämföra för mig själv.
Visserligen har inte alltid matsällskapet fungerat, jag har tvingat upp maten från magsäcken för att kunna äta något annat med inte alltför dåligt samvete. Jag har varit äckligt mätt och maniskt suttit och tänkt på att stoppa fingrarna i halsen. Jag har suttit hemma och skämts för att jag har ätit godis nästan varje dag den här veckan även fast jag vet att jag inte kommer göra det hela tiden. Jag skäms för mig själv. Skäms så att jag ibland inte vill kännas vid mig själv. Jag skäms ibland över att jag inte ens kan klara av det här ordentligt, utan alltid är förnuftet med, den där rösten som håller mig levande, som håller mig flytande, som ger mig dåligt samvete över att jag öser över skiten på andra.
Men vad i helvete ska jag göra? Kuratorhelvetet sitter där och lyssnar i fyrtiofem minuter på mig och det enda jag kan göra för att fylla ut tiden är att prata av mig. En gång hade jag inte så mycket att prata om och jag var livrädd för att han skulle förklara att jag inte behövde komma tillbaka igen.
Helvete.
Nu är jag hungrig igen.
Kommentarer
Trackback