Det känns som måndag
Dagarna bara flyter i ett och jag går runt lite viljelöst mellan dem, ingenting har väl riktigt någon mening och jag sover löjligt mycket. Det har väl olika anledningar och det lilla lugn som har infunnit sig är på lånad tid, vilket jag mycket väl vet. Det är löjligt att så lite ska ta bort det värsta även fast jag inte vet varför, vad är det för något som gör det? Som en tunn hinna dras över som om man skulle gömma skräp i sängen med att lägga över täcket. Det finns där men det syns inte för stunden och det är inte bra det heller.
Vägen har redan börjat stakats ut och det gör mig ledsen. Önskar att jag inte vore så förbannat velig, att jag precis visste hur saker och ting ska vara, hur jag vill att de ska vara.
Ser mig i spegeln och blir förbryllad över vad jag ser, på något vis är reflektionen inte så illa men när jag ser ner över min egen kropp så ser den vidrig ut. Som om det är två sidor. Senaste dagarna har jag vågat gå runt i halternecklinnen som jag har varit livrädd för att använda tidigare och inte tänkt speciellt på det. Just det plagget har en förmåga att rulla upp sig över magen och inte ens det har bekommit mig, jag har bara dragit ner den och inte tänkt på om det har sett illa ut. Så här i efterhand är jag livrädd för att det såg hemskt ut, att andra människor ser en stor vidrig blekfet mage som skulle må bra av att förlora ett par kilon.
Det är så svårt, så svårt att låta bli. Även om vännerna säger att det bara är i huvudet och överröser mig med komplimanger så mår jag illa över att jag ser ut som jag gör. Allt är fel. Mitt hår är för kort och för tunt och jag inbillar mig att det är det enda andra ser. Det är kort och jag känner mig okvinnlig. Min hy är hemsk, flammig och äcklig och även om jag kanske skulle kunna få den att se bättre ut med underlagskräm så TROR jag inte på smink. Varför ska jag låtsas ha ett ansikte jag inte har?
Jag är för lång, jag är inte liten och söt. Jag är för tung. Jag önskar att jag var kortare och lättare så att det vore fysikaliskt möjligt att bli lyft. Jag blir stel och livrädd om någon ens skulle försöka även om de bedyrar att de orkar. Men om de inte gör det? Den enda på flera, flera, FLERA år som fick försöka sig på det var en gammal bekant som är huvudet kortare än jag. Hon lyckades inte mer än att lyfta mig någon sekund men det var ingen fara, jag söker inte efter hennes godkännande på samma sätt.
Jag känner mig okvinnlig. Hur mycket korta kjolar och parfym jag än använder. Hur mycket jag än låter mitt hår vara utsläppt och locka sig runt mitt ansikte. Jag känner mig oälskad även om jag mycket väl vet att så inte är fallet. Ensam och frusen och vilse. Jag känner mig avgrundsful även om jag tänker tillbaka på de återkommande incidenter när bilförare har vänt sig om efter mig när de åkt förbi.
Jag känner mig fel helt enkelt. Som om jag är ordet fel i mänsklig form. Som om att allt jag tar itu med hanteras på fel sätt.
Fel, fel, fel.
Blä.
Vägen har redan börjat stakats ut och det gör mig ledsen. Önskar att jag inte vore så förbannat velig, att jag precis visste hur saker och ting ska vara, hur jag vill att de ska vara.
Ser mig i spegeln och blir förbryllad över vad jag ser, på något vis är reflektionen inte så illa men när jag ser ner över min egen kropp så ser den vidrig ut. Som om det är två sidor. Senaste dagarna har jag vågat gå runt i halternecklinnen som jag har varit livrädd för att använda tidigare och inte tänkt speciellt på det. Just det plagget har en förmåga att rulla upp sig över magen och inte ens det har bekommit mig, jag har bara dragit ner den och inte tänkt på om det har sett illa ut. Så här i efterhand är jag livrädd för att det såg hemskt ut, att andra människor ser en stor vidrig blekfet mage som skulle må bra av att förlora ett par kilon.
Det är så svårt, så svårt att låta bli. Även om vännerna säger att det bara är i huvudet och överröser mig med komplimanger så mår jag illa över att jag ser ut som jag gör. Allt är fel. Mitt hår är för kort och för tunt och jag inbillar mig att det är det enda andra ser. Det är kort och jag känner mig okvinnlig. Min hy är hemsk, flammig och äcklig och även om jag kanske skulle kunna få den att se bättre ut med underlagskräm så TROR jag inte på smink. Varför ska jag låtsas ha ett ansikte jag inte har?
Jag är för lång, jag är inte liten och söt. Jag är för tung. Jag önskar att jag var kortare och lättare så att det vore fysikaliskt möjligt att bli lyft. Jag blir stel och livrädd om någon ens skulle försöka även om de bedyrar att de orkar. Men om de inte gör det? Den enda på flera, flera, FLERA år som fick försöka sig på det var en gammal bekant som är huvudet kortare än jag. Hon lyckades inte mer än att lyfta mig någon sekund men det var ingen fara, jag söker inte efter hennes godkännande på samma sätt.
Jag känner mig okvinnlig. Hur mycket korta kjolar och parfym jag än använder. Hur mycket jag än låter mitt hår vara utsläppt och locka sig runt mitt ansikte. Jag känner mig oälskad även om jag mycket väl vet att så inte är fallet. Ensam och frusen och vilse. Jag känner mig avgrundsful även om jag tänker tillbaka på de återkommande incidenter när bilförare har vänt sig om efter mig när de åkt förbi.
Jag känner mig fel helt enkelt. Som om jag är ordet fel i mänsklig form. Som om att allt jag tar itu med hanteras på fel sätt.
Fel, fel, fel.
Blä.
Kommentarer
Trackback