Är det inte det ena så är det det andra
Min tillvaro det senaste halvåret har bestått av att oroa mig. Än för det ena, än för det andra men alltid är det något. Alltid är det något som pockar på min uppmärksamhet och ger mig dåligt samvete över att jag inte tar itu med dem.
Kära mor sade att jag ska ta en dag i taget, hur i helvete ska man kunna göra det när allt här i livet går ut på framtiden? Det ska arbetas för att man ska ha en pension när man blir gammal, man ska betala försäkringar för den dagen man slår halvt i hjäl sig så man kan få pengar, man ska spara för framtida utsvävningar, man ska hålla sin kropp i trim för att den ska stå emot tidens tand lite bättre.
ALLT går ut på att tänka framåt, att ta en dag i taget är troligtvis bara guldfiskar som klarar av. Jag orkar inte tänka så, jag orkar inte tänka på att jag står själv mot allt förbannat trassel, att jag ska kunna ta alla rätta valen och göra allt rätt när jag egentligen bara vill krypa in i garderoben med en bok, en ficklampa och en chokladkaka. För var gång man blir påmind om det så hatar jag allt mer att vara vuxen. Visst, det finns positiva saker också. OM man har det ordnat för sig.
Nu är skolan relativt lugn och ordnad men ändå hittar jag annat att oroa mig för. Det är ju faktiskt inte långt till våren. Det är inte långt till jul och sedan är det nyår och sedan är jag arbetslös och vad fan ska jag göra då? Jag HATAR när folk säger att det ordnar sig, för visst, det gör det säkerligen. Men om det inte gör det? Då sitter jag där själv med paniken i halsgropen.
Det är inte bara att säga "det är bara att sluta oroa sig heller" för det är som att förminska mig rejält. Jag har alltid haft lätt för att oroa mig, för tusan, jag satt och oroade mig över om pengarna skulle räcka till hemma när jag var runt tio år gammal. Gamla vanor är svåra att bryta samt att jag faktiskt inte vet hur jag nu skulle kunna göra det. Jag gissar på att lobotomi är det bästa sättet.
Klumpen i magen blir större och det är väl dags att tänka på annat gissar jag på. Frukost eller något.
Kära mor sade att jag ska ta en dag i taget, hur i helvete ska man kunna göra det när allt här i livet går ut på framtiden? Det ska arbetas för att man ska ha en pension när man blir gammal, man ska betala försäkringar för den dagen man slår halvt i hjäl sig så man kan få pengar, man ska spara för framtida utsvävningar, man ska hålla sin kropp i trim för att den ska stå emot tidens tand lite bättre.
ALLT går ut på att tänka framåt, att ta en dag i taget är troligtvis bara guldfiskar som klarar av. Jag orkar inte tänka så, jag orkar inte tänka på att jag står själv mot allt förbannat trassel, att jag ska kunna ta alla rätta valen och göra allt rätt när jag egentligen bara vill krypa in i garderoben med en bok, en ficklampa och en chokladkaka. För var gång man blir påmind om det så hatar jag allt mer att vara vuxen. Visst, det finns positiva saker också. OM man har det ordnat för sig.
Nu är skolan relativt lugn och ordnad men ändå hittar jag annat att oroa mig för. Det är ju faktiskt inte långt till våren. Det är inte långt till jul och sedan är det nyår och sedan är jag arbetslös och vad fan ska jag göra då? Jag HATAR när folk säger att det ordnar sig, för visst, det gör det säkerligen. Men om det inte gör det? Då sitter jag där själv med paniken i halsgropen.
Det är inte bara att säga "det är bara att sluta oroa sig heller" för det är som att förminska mig rejält. Jag har alltid haft lätt för att oroa mig, för tusan, jag satt och oroade mig över om pengarna skulle räcka till hemma när jag var runt tio år gammal. Gamla vanor är svåra att bryta samt att jag faktiskt inte vet hur jag nu skulle kunna göra det. Jag gissar på att lobotomi är det bästa sättet.
Klumpen i magen blir större och det är väl dags att tänka på annat gissar jag på. Frukost eller något.
Kommentarer
Trackback