Alv

Jag stirrar förvånat in i ansiktet på en vuxen Macaulay Culkin som med halvöppna ögon och svagt bakåtlutat huvud blåser ut cigarettrök. Någon sekund senare läser jag att han är född den tjugosjätte augusti nittonhundraåttio. Jag trodde att han var yngre än mig. Någonstans är han fortfarande fastetsad som den lilla pojken som hittar på grymt sadistiska straff för de stackars inbrottstjuvarna i Ensam Hemma.

I den åldern har han stannat. Samma som alla de som inte kan bli äldre än tolv år i min värld.

Han får inte vara vuxen och snart trettio, hur ska han då kunna bli kvarglömd i huset av sin familj? Visserligen kan han ju däcka av drogöverdos i en garderob och de andra väljer att strunta i honom.

Jag satt och fikade med en vän på torsdagseftermiddagen och hon kom fram till att det kändes sorgligt att man inte skulle kunna ha en stor tjugofemårsfest som inte är av denna värld. Att man inte känner så många. Att man inte är där man trodde att man skulle vara.

Samt den där insikten om att man får finna sig i att benämnas som kvinna. C sade som exempel att det kan stå "22-årig kvinna våldtagen i (valfri stad)" i en tidning och konfrontationen blir än mer uppenbar. Det är inte åldersnoja på det sättet, det är mer en chock att det gick så snabbt. Som ett andetag. Om jag blundar en stund, kommer jag vakna upp och vara femtio år då?