Nattliga äventyr
När jag var liten var jag mörkrädd, jag vågade aldrig gå runt pappas hus med lugna steg hur mycket jag än försökte att behärska mig. Första delen var inga problem men sedan blir det KOLSVART och hjärtat börjar krypa upp i halsgropen, sista delen sprang jag alltid som om jag hade demoner i hälarna. Jag minns att jag gick samma runda när jag var sjutton eller något liknande och jag lyckades visserligen gå runt även om allt på insidan vrålade åt mig att jag skulle springa.
Det första egna hemmet (eller, mitt och min väns första egna hem) var lika illa det, där spökade det vilt och jag rusade alltid till min skrivbordslampa, tände den och stirrade sedan stint ut i rummet. Det skulle faktiskt inte ha förvånat mig om det hade stått stelnade monster i sann lek-anda (ett två tre - rött ljus för de som har lekt den) med klorna utspärrade mot mig. Jag försökte att gå lugnt med även om det kanske såg lugnt ut i andras ögon var alltid paniken i närheten.
Jag tycker att det borde kunna bli bättre ju äldre man blir men icke, jag pratade en gång om det på en familjemiddag och en medlem i denna höll med om mörkrädsla medan hennes sambo fnös och tyckte att det var ju precis samma saker som när det är ljus bara att man inte ser dem. Så jag är väl på sätt och vis glad över att jag håller fantasin igång med att vara mörkrädd även om det får mig att tänka på en serie av Joakim Pirinen.
Samma sak är det i den här lägenheten, jag rusar snabbt genom hallen med hjärnan full av lallande småsånger för att slutligen slänga mig på knappen. För några dagar sedan var jag faktiskt tvungen att sova med en lampa tänd eftersom jag drömde precis innan jag vaknade till så att det blev precis samma effekt som om någon i rummet hade sagt något högt. Att då sova själv och vara vaken med sin egen fantasi gjorde det inte lätt, önskade ganska mycket att min stereo hade varit ikopplad och inte nära skrothögen för att skrämma bort alla nattliga maror. Det finns säkerligen en vetenskaplig förklaring på att det låter som om det är röster precis när man vaknar så att man tror att det är det som har väckt upp ur sömnen. Fast jag litar inte riktigt på vetenskapen, det är väl det som gör mig mörkrädd.
Tack och lov så är det inte ofta som det blir så, jag får vara tacksam för det lilla här i världen vilket gör att jag kan sluta tänka på att köksavloppet stinker apa så fort någon annan får för sig att diska. Kan de inte lära sig av mig och endast diska i nödfall? Pft, amatörer.
Det första egna hemmet (eller, mitt och min väns första egna hem) var lika illa det, där spökade det vilt och jag rusade alltid till min skrivbordslampa, tände den och stirrade sedan stint ut i rummet. Det skulle faktiskt inte ha förvånat mig om det hade stått stelnade monster i sann lek-anda (ett två tre - rött ljus för de som har lekt den) med klorna utspärrade mot mig. Jag försökte att gå lugnt med även om det kanske såg lugnt ut i andras ögon var alltid paniken i närheten.
Jag tycker att det borde kunna bli bättre ju äldre man blir men icke, jag pratade en gång om det på en familjemiddag och en medlem i denna höll med om mörkrädsla medan hennes sambo fnös och tyckte att det var ju precis samma saker som när det är ljus bara att man inte ser dem. Så jag är väl på sätt och vis glad över att jag håller fantasin igång med att vara mörkrädd även om det får mig att tänka på en serie av Joakim Pirinen.
Samma sak är det i den här lägenheten, jag rusar snabbt genom hallen med hjärnan full av lallande småsånger för att slutligen slänga mig på knappen. För några dagar sedan var jag faktiskt tvungen att sova med en lampa tänd eftersom jag drömde precis innan jag vaknade till så att det blev precis samma effekt som om någon i rummet hade sagt något högt. Att då sova själv och vara vaken med sin egen fantasi gjorde det inte lätt, önskade ganska mycket att min stereo hade varit ikopplad och inte nära skrothögen för att skrämma bort alla nattliga maror. Det finns säkerligen en vetenskaplig förklaring på att det låter som om det är röster precis när man vaknar så att man tror att det är det som har väckt upp ur sömnen. Fast jag litar inte riktigt på vetenskapen, det är väl det som gör mig mörkrädd.
Tack och lov så är det inte ofta som det blir så, jag får vara tacksam för det lilla här i världen vilket gör att jag kan sluta tänka på att köksavloppet stinker apa så fort någon annan får för sig att diska. Kan de inte lära sig av mig och endast diska i nödfall? Pft, amatörer.
Kommentarer
Trackback