Det där svåra
Igår drack jag te med Andreas. Jag pratade om det där stora överhängande problemet med föda och han försökte vara snäll och ge mig förslag. Det roliga är att alla förslagen var extremt logiska och förnuftiga men jag har en förmåga att vrida på dem alla. Vrida runt dem, hitta på ursäkter, vända på dem och få dem att bli något komplett annat.
Nästa vecka börjar skolan igen, då måste jag börja äta regelbundet för att orka med dagarna och det skrämmer mig mer än vad jag vill erkänna. Tanken på att jag MÅSTE äta är den som är den värsta. De flesta runt omkring mig har nog svårt att se att jag har så stora problem med föda som jag egentligen har eftersom jag anstränger mig hårt för att inte visa dem. Visserligen har det gått relativt bra senaste dagarna men det är för att jag fått bestämma själv att jag varit hungrig. Jag har ätit när jag varit hungrig nästan varje gång och inte upplevt någon större skam över det.
Däremot att jag nu MÅSTE äta vid regelbundna tider.
Usch.
Visst, det kanske är det som kommer göra det bra men jag vet inte om jag kommer klara av det. Mat har fortfarande skenet över att vara gott i min värld, det är just det där med dåligt samvete som kommer efteråt. Jag är livrädd för att börja äta för mycket och bli tjockare igen.
Vilket är oundvikligt.
Jag inbillar mig själv att jag faktiskt inte har speciellt usla matvanor annars om man ska bortse från att jag inte äter. Det är inte speciellt onyttigt och allt sådant där. Ändå verkar det inte hjälpa. Jag önskar att jag kunde hitta den där ultimata träningen som gör allt bra, som gör mig slank och vacker. Den där träningen som inte finns här, som aldrig verkar finnas. Det kanske låter som en dålig ursäkt, som att det bara är att sätta igång, som att jag bara är lat. "För det är ju ROLIGT att träna!" Oj, oj. ROLIGT minsann! Klart som fan att jag vet det!
Men det är som om något spärrar till, som gör att jag inte orkar bry mig. (Nej, det är inte håglöshet på grund av matbrist, jag har mängder med kroppsfett att ta av, mig råder det ingen nöd på.) Jag finner ingen mening i att ta hand om mig själv, jag struntar i det och jag bryr mig inte. Det är som om det inte är ett val som finns med i min värld.
Morgondagen är bara ännu en dag i slitehjulet och jag längtar efter dagen man inte vaknar längre. Då jag inte behöver oroa mig över vad omvärlden tycker om mig, om jag är smal och snygg nog. Då jag kan vara maskföda och göra någon nytta för en gångs skull.
Nästa vecka börjar skolan igen, då måste jag börja äta regelbundet för att orka med dagarna och det skrämmer mig mer än vad jag vill erkänna. Tanken på att jag MÅSTE äta är den som är den värsta. De flesta runt omkring mig har nog svårt att se att jag har så stora problem med föda som jag egentligen har eftersom jag anstränger mig hårt för att inte visa dem. Visserligen har det gått relativt bra senaste dagarna men det är för att jag fått bestämma själv att jag varit hungrig. Jag har ätit när jag varit hungrig nästan varje gång och inte upplevt någon större skam över det.
Däremot att jag nu MÅSTE äta vid regelbundna tider.
Usch.
Visst, det kanske är det som kommer göra det bra men jag vet inte om jag kommer klara av det. Mat har fortfarande skenet över att vara gott i min värld, det är just det där med dåligt samvete som kommer efteråt. Jag är livrädd för att börja äta för mycket och bli tjockare igen.
Vilket är oundvikligt.
Jag inbillar mig själv att jag faktiskt inte har speciellt usla matvanor annars om man ska bortse från att jag inte äter. Det är inte speciellt onyttigt och allt sådant där. Ändå verkar det inte hjälpa. Jag önskar att jag kunde hitta den där ultimata träningen som gör allt bra, som gör mig slank och vacker. Den där träningen som inte finns här, som aldrig verkar finnas. Det kanske låter som en dålig ursäkt, som att det bara är att sätta igång, som att jag bara är lat. "För det är ju ROLIGT att träna!" Oj, oj. ROLIGT minsann! Klart som fan att jag vet det!
Men det är som om något spärrar till, som gör att jag inte orkar bry mig. (Nej, det är inte håglöshet på grund av matbrist, jag har mängder med kroppsfett att ta av, mig råder det ingen nöd på.) Jag finner ingen mening i att ta hand om mig själv, jag struntar i det och jag bryr mig inte. Det är som om det inte är ett val som finns med i min värld.
Morgondagen är bara ännu en dag i slitehjulet och jag längtar efter dagen man inte vaknar längre. Då jag inte behöver oroa mig över vad omvärlden tycker om mig, om jag är smal och snygg nog. Då jag kan vara maskföda och göra någon nytta för en gångs skull.
Kommentarer
Trackback