Förståelse kan jag visa när jag är död
Jag flyttade hemifrån hösten det året jag var sexton. Det är snart nio år sedan. Detta har resulterat i att jag hyser ett smärre förakt för folk som är över tjugo och som fortfarande bor hemma, är det inte dags att dessa ursäkter till människor tar sig i kragen och flyttar hemifrån snart? Hade jag bott hemma längre än vad jag gjorde hade jag troligen blivit värre än vad jag är, karaktären stärks av att bo hemifrån, att inte ha någon förälder som namnmärker strumpor och städar åt en.
Jag började tvätta själv när jag var tolv-tretton av den enkla anledningen att det gick snabbare så, en större familj genererar mycket tvätt och det är inte alltid man vill vänta på att tvättkorgen skall tvättas igenom. Jag blev mäkta förvånad något år senare när det visade sig att mina vänner inte visste hur en tvättmaskin fungerade. En sak lika självklar för mig som att man flyttar hemifrån så fort man kan.
Jag kanske hade bott hemma under gymnasietiden om jag inte hade behövt flytta men jag är så glad över att det blev som det blev. MEN att bo hemma efter studenten ger mig rysningar. Att vara över tjugo, arbetslös och sedan bo hemma. Hallå... Förlorare! Det finns bidrag och a-kassa för att slippa undan hemmets trygga vrå, det kanske är dags att stå på egna ben snart för vem fan vill bo hemma vid den åldern? Jag vill kunna snubbla hem när jag vill mitt i natten utan att ha en butter förälder som står och blänger på mig från sovrumsdörren. (Visserligen är min familj exceptionellt bra, jag går bara efter andra skräckexempel.) Hur kul är det att ha ett förhållande och komma hem med sin respektive och visa upp dem för mamma och pappa? Det var sådant man gjorde när man var femton-sexton, inte i vuxen ålder. Så jädra dyrt är det inte med lägenheter bara man får tummen ur, samt att en etta med kokvrå är så mycket bättre än ett pojk- eller flickrum.
Så varför ska jag visa mig ödmjuk? Det här går under samma kategori som att jag aldrig kan argumentera för homosexuellas rätt till att ha lika värde som alla andra. Det är en sådan självklar sak att jag aldrig har brytt mig om att samla på mig argument för att stödja min åsikt.
En slutkläm kanske?
PFFFFFT!
Jag började tvätta själv när jag var tolv-tretton av den enkla anledningen att det gick snabbare så, en större familj genererar mycket tvätt och det är inte alltid man vill vänta på att tvättkorgen skall tvättas igenom. Jag blev mäkta förvånad något år senare när det visade sig att mina vänner inte visste hur en tvättmaskin fungerade. En sak lika självklar för mig som att man flyttar hemifrån så fort man kan.
Jag kanske hade bott hemma under gymnasietiden om jag inte hade behövt flytta men jag är så glad över att det blev som det blev. MEN att bo hemma efter studenten ger mig rysningar. Att vara över tjugo, arbetslös och sedan bo hemma. Hallå... Förlorare! Det finns bidrag och a-kassa för att slippa undan hemmets trygga vrå, det kanske är dags att stå på egna ben snart för vem fan vill bo hemma vid den åldern? Jag vill kunna snubbla hem när jag vill mitt i natten utan att ha en butter förälder som står och blänger på mig från sovrumsdörren. (Visserligen är min familj exceptionellt bra, jag går bara efter andra skräckexempel.) Hur kul är det att ha ett förhållande och komma hem med sin respektive och visa upp dem för mamma och pappa? Det var sådant man gjorde när man var femton-sexton, inte i vuxen ålder. Så jädra dyrt är det inte med lägenheter bara man får tummen ur, samt att en etta med kokvrå är så mycket bättre än ett pojk- eller flickrum.
Så varför ska jag visa mig ödmjuk? Det här går under samma kategori som att jag aldrig kan argumentera för homosexuellas rätt till att ha lika värde som alla andra. Det är en sådan självklar sak att jag aldrig har brytt mig om att samla på mig argument för att stödja min åsikt.
En slutkläm kanske?
PFFFFFT!
Kommentarer
Trackback