Alv

Helt plötsligt var det bara där, det kom från ingenstans, utan anledning, utan rim och reson. Det bara tog över och gjorde mig till en vrålande grottmänniska som inte kunde se längre än pannan skuggar ögonen. Jag minns knappt vad jag sade i telefonen eftersom det mesta bara var skrikande anklagelser och arga saker.

Kan inte minnas att jag har varit så arg någonsin. Och helt utan anledning. Hade offret i fråga varit där hade jag förmodligen börjat slå. Slå bort all ilska ur kroppen tills jag bara var ett skinn.

För jag blev så arg. Så förbannat djävla arg, ledsen, sårad, rosenrasande, ja allt som går att bli som har med ilska att göra. Jag såg rött, jag såg svart, jag såg gråtoner, jag såg ingenting, jag såg allt.

Sedan är det jag som får en ursäkt. När det egentligen är jag som ska be om ursäkt, men det kommer jag inte göra, envis som jag är. Svartögd som jag är. Tankarna gick i hundratrettio och jag satt skrikandes fastbunden längs bak och kunde inte annat göra än att följa med.

För logiken fanns inte där någonstans. Den ordnade delen av mig satt inburad och undrade varför i hela friden jag reagerade som jag gjorde.


Men vissa saker är det nog inte meningen att man ska veta.